Refill
Nästa fredag den 20 augusti ska jag få påfyllning av min systers bindvävsstamceller!! Låt dem nu äta upp draken i min kropp, orkar inte ha ont mera.
Förra veckan när jag var hos min terapeut sa hon att en sjukskrivning ska kännas som en semester, det har jag inte kännt det som en enda gång måste jag säga. Ännu mindre denna andra omgången sen i november.. När man får dåligt samvete när man träffar på någon om man handlar... När alla säger hur pigg man ser ut, sen så fort jag kommer innanför dörren hemma är det som att luften går ur mig. Samtidigt som det kan kännas som att väggarna bara kryper på en ibland. Allt syns, stryktvätt och städning går ej att gömma någonstans. och så gör jag det för att känna mig något värdig, för att sedan stupa i soffan innan jag tar itu med nästa "måste".
De senaste nätterna har jag sovit uruselt för jag tänkte trappa ner på sömntabletter, men sedan slutar det med att jag tar en och en halv dos för att jag får panik av att jag inte somnar! Nu väntar jag på att två självhjälpsböcker ska dimpa ner i brevlådan vilken dag som helst. Båda rekommenderade av min terapeut: "Sov gott!" och "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans" Hoppas de blir som en uppenbarelse att läsa :)
Igår hade min sambos mormor, 83 år, putsat fönster! Kände mig så hjälplös på kvällen för att jag inte hade gjort det åt henne.. Jag som bara är 37 borde ju klara det bättre än någon som är 83. Jag vill så gääärna hjälpa till och orka, men kroppen vill inte som jag vill. Jag kan bli både arg och ledsen när jag tänker på det, när jag inte kan styra över min kropp och säga åt den att orka och klara av vissa saker.
Ute skiner solen och vi har varit på stranden en sväng, min dotter och jag. "Men mamma, förra året kunde du ju bada?" "Jaaa, svarar jag, men i år har doktorn sagt att jag inte borde för jag får inte utsätta mig för solen". Hur ska det stackars lilla barnet förstå allt det här?? Att mamma måste stå i strandkanten och titta på med långbyxor oh långärmat..
Nej!!! Jag ska inte låta det ta överhand! Jag är envis som få och det SKA bli bättre, måste bara samla ihop lite nytt tålamod och ny energi. Hur gör man det bäst egentligen?!? Genom att ta hand om alla måsten och känna sig nöjd när det är gjort, eller rent av skita (ursäkta språket) i dem alla och slänga sig i soffan med nya amelia medans dotterna badar i tvättbaljan?? (Ja, hon får fortfarande plats i den :))
Ska nog vara lite "wild and crazy" för en gångs skull och slänga mig i soffan. Det andra finns ju kvar, för vart har Tingeling tagit vägen egentligen? *blink*
Min syster skickade mig en så bra text:
"Dröm - om morgondagen
Minns - gårdagen
Lev - idag"
/Anna
Förra veckan när jag var hos min terapeut sa hon att en sjukskrivning ska kännas som en semester, det har jag inte kännt det som en enda gång måste jag säga. Ännu mindre denna andra omgången sen i november.. När man får dåligt samvete när man träffar på någon om man handlar... När alla säger hur pigg man ser ut, sen så fort jag kommer innanför dörren hemma är det som att luften går ur mig. Samtidigt som det kan kännas som att väggarna bara kryper på en ibland. Allt syns, stryktvätt och städning går ej att gömma någonstans. och så gör jag det för att känna mig något värdig, för att sedan stupa i soffan innan jag tar itu med nästa "måste".
De senaste nätterna har jag sovit uruselt för jag tänkte trappa ner på sömntabletter, men sedan slutar det med att jag tar en och en halv dos för att jag får panik av att jag inte somnar! Nu väntar jag på att två självhjälpsböcker ska dimpa ner i brevlådan vilken dag som helst. Båda rekommenderade av min terapeut: "Sov gott!" och "Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans" Hoppas de blir som en uppenbarelse att läsa :)
Igår hade min sambos mormor, 83 år, putsat fönster! Kände mig så hjälplös på kvällen för att jag inte hade gjort det åt henne.. Jag som bara är 37 borde ju klara det bättre än någon som är 83. Jag vill så gääärna hjälpa till och orka, men kroppen vill inte som jag vill. Jag kan bli både arg och ledsen när jag tänker på det, när jag inte kan styra över min kropp och säga åt den att orka och klara av vissa saker.
Ute skiner solen och vi har varit på stranden en sväng, min dotter och jag. "Men mamma, förra året kunde du ju bada?" "Jaaa, svarar jag, men i år har doktorn sagt att jag inte borde för jag får inte utsätta mig för solen". Hur ska det stackars lilla barnet förstå allt det här?? Att mamma måste stå i strandkanten och titta på med långbyxor oh långärmat..
Nej!!! Jag ska inte låta det ta överhand! Jag är envis som få och det SKA bli bättre, måste bara samla ihop lite nytt tålamod och ny energi. Hur gör man det bäst egentligen?!? Genom att ta hand om alla måsten och känna sig nöjd när det är gjort, eller rent av skita (ursäkta språket) i dem alla och slänga sig i soffan med nya amelia medans dotterna badar i tvättbaljan?? (Ja, hon får fortfarande plats i den :))
Ska nog vara lite "wild and crazy" för en gångs skull och slänga mig i soffan. Det andra finns ju kvar, för vart har Tingeling tagit vägen egentligen? *blink*
Min syster skickade mig en så bra text:
"Dröm - om morgondagen
Minns - gårdagen
Lev - idag"
/Anna
