carpeanna

"I en vecka har jag haft en gul post-it lapp som det stått Ring Anna! på" sa sköterskan när jag ringde i fredags.
Jag ringer ju gärna inte igen och igen jag..
"Hur är det nu då Anna?"
Djupt andetag.
Ja, det är väl ganska bra, men det är väldigt jobbigt att jag knappt kan gå ut nu. Det är så obehagligt att ta på strumpor och alla skor som går över vristen är obehagliga. Det är lite för kallt för gympaskor nu..
Så fick jag det ur mig iaf. Hon berättade att man planerade att man skulle ta celler från Tobias, och att jag nog skulle få en omgång till i januari.
Tänk om de bara kunde skicka ner en liten spruta i ett kuvert och så var det bara att injicera den och simsalabim så skulle allt kännas lättare!!!
Det känns lite tungt och jobbigt när man drar sig för att gå ut, det är vinter och det är väldigt vackert ute. Tyra älskar snön och vill ju så gärna gå ut.
Naturligtvis utmanar man sig själv många gånger och gör saker för hennes skull, det känns ju inte särskilt rättvist att hon ska lida för att jag är så begränsad.
I em gick vi ut till pulkabacken. För mig kändes det som att bestiga Mount Everest ett par gånger. Envis som jag är drog jag den där snowracern upp för backen så att hon kunde åka. Iltjut av glädje kommer från henne där hon susar ner för backen i hög fart!!!
Det gör oxå ont i hjärtat att jag inte kan göra mer. Blir så ledsen och besviken!!! Får sätta till alla krafter jag har för att dra den där snowracern, sådant som andra föräldrar klarar lätt som en plätt.
Så just nu känner jag mig helt urladdad..
Hör hur Tyra sitter och pratar med Marcus nu. "Du är så duktig på att fixa saker du", säger hon. "Mamma är väldigt duktig på att ta sprutor".. Lilla barn vad hon vet ändå...

Kanske dax att ta en liten hemmagjord pralin, det är ju ändå 3:e advent :)
Kram,
Anna