carpeanna

Bara ett par dagar återstår av detta året. Ett nytt år ligger framför oss alla med nya möjligheter.
Nästa år är möjligheternas år!
Nästa år vänder det. Allt tar tid och många många gånger är det svårt att inse.
Vissa gånger kan man se saker över ett perspektiv och tänka att saker faktiskt utvecklats till det bättre!
Bara det att inte knapra i sig starka värktabletter morgon, middag och kväll är ju ett enormt framsteg!!!
Sedan kan jag i nästa stund bli otålig och undra varför det inte går snabbare, swisch så är det bra!

Vi har haft en väldigt mysig jul. Precis innan undrade jag hur jag skulle orka ta mig igenom den. Blev dunderförkyld och då blir de flesta ganska sänkta. Fast jag är ganska seg och lägger mig sällan förrän jag stupar..
Dagen innan skulle vi fira hos min sambos pappa. Marcus var ledig den dagen, Tyra var hos Marcus moster och mormor och vi fixade de sista julklapparna. Jag var verkligen helt slut.
Naturligtvis vill man ju följa med och uppbådar alla krafter man har för att orka. Men som sagt, ibland måste man inse sina begränsningar. Eller lyssna på sin kropp låter nog bättre.
Jag stannade hemma. Åt dundersoppa med massor av ingefära i, som moster Ina lagat. Och döm om min förvåning, men jag mådde mycket bättre innan jag gick och la mig den kvällen!!!
På julafton snörvlade jag inte lika mycket :)

Men oj, vilket snökaos som drog in över Kalmar och Öland på julafton. Vi skulle åka ner till svärmor i Ekenäs och vi tog oss fram till slut. Bilar som fastnade i snön, men inget hindrade oss!
Men, när vi kom till Karlsrorondellen säger min sambo att han glömde glassen som jag hade gjort till dessert. Det var en lingon- och pepparkaksglass som jag hittade på bloggen "Bara en kaka till".
Vi kan inte vända för det sa min sambo.
Jag började gråta.
Ina vände bilen.
Vi hämtade glassen.
Men vi anlände till Ekenäs och vi firade jul.
Vi åt julmat och tomten kom. Tyras ögon tindrade när tomten kom pulsande i den djupa snön i den vinande piskade blåsten. Snön yrde, men tomten tar sig fram.
När allt var över och vi satt ner i fåtöljer och soffa kom tårarna igen.
Så är det nog när kroppen inte orkar mer.
Jag må va sjukskriven och ha tid för vila, men jag har alldeles för hög ambitionsnivå och vill hela tiden prestera.
Då får man andas djupa andetag och ta in all den kärlek man får.
Det är överväldigande!

Dagen efter var vi åter i Kalmar och mina föräldrar kom. Mamma och pappa!! *Kärlek*
Spelar ingen roll hur stor jag blir, mamma o pappa är alltid mamma o pappa!!!!
Vi firade hemma hos min syster som bara bor ett par gator bort från oss. De hade pyntat och gjort så fint och mysigt. Mamma hade lagat kalkon. Mamma kalkon, så underbart gott! Vi åt och vi njöt.
Är du avslappnad nu sa Marcus? Jo, det är jag.
Och det var jag.
Sedan dess har jag inte presterat så mycket.
Tror jag överpresterade innan så det räcker väl en bit in på nästa år.
Men en sak som jag verkligen finner ro i är att baka. Det är bara så härligt! Så roligt att kunna ge bort något man gjort själv också. Tänk om bara lilla Tingeling kunde komma och röja efter man gått fram i köket ;)

Nu är verkligen tid för eftertanke. Hur ska man bemöta nästa år på bästa sätt?
Inte ta ut en massa i förskott, ta en dag i taget och leva i nuet. Nu tar jag tiden fram till nästa läkarbesök, då är det förhoppningsvis dax för en ny infusion. Lite ny energi och en ny puff till kroppen. Men det är i mitten av januari, det är nästa år.
Nu ser jag fram emot att fira in det nya året tillsammans med goda vänner, med god mat och gott att dricka =)

Dax att se framåt och fånga nya dagar!
Njut av 2010.s sista dagar!!
/Anna