carpeanna

Idag bestämde jag mig för att jag oxå vill del med mig av mina erfarenheter som livet delgivit mig. Inspirationen har jag fått från många håll, min familj och mina vänner, men även Frida från "Himlen kan vänta". Jag måste säga att jag suttit som trollbunden när jag lyssnat på henne och kännt att jag känner igen mig i så mycket av det hon sagt. Jag är även en person som behöver en del bekräftelse på att jag faktiskt gjort något bra, jag måste lära mig att förstå det bara.

Ibland känns det som att jag står utanför mig själv och tänker, hur mycket mer ska hon orka att ta emot?
Det började 2001 kn man säga..
Jag träffade en kille och blev stormförälskad. Han flyttade till Kalmar från en annan del av Sverige för att bo och vara tillsammans med mig. Lyckan var ju enorm!!! Vi köpte hus, förlovade oss och gifte oss i trädgården. Askungesaga!!!
Vi planerade för barn och efter ett tag blev jag gravid - fantastiskt!! Trodde jag...
Nånstans där kunde han inte längre spela det spel han spelat under 3-4 års tid. Ju mer min mage växte ju mer drog han sig undan, jobbade över, tränade sent, allt han kunde komma på. Jag fasade för att han inte tyckte jag var attraktiv med min stora mage, kände mig bara tjock och eländig.
Nyårsafton 2004 firade vi tillsammans med vänner, jag var då höggravid då Tyra beräknades födas 1 januari 2005. Jag minns att vi tjejer stod och pratade om hur man känner sig när man är gravid. Jag sa: "Min fasa är att min man ska lämna mig.." Då sa min syster: "Men Anna, det är ju det vackraste som finns, en gravid kvinna" Just då kom min man och min syster sa det till honom, men han svarade inte...
Nyårsdagen 2005 är en dag jag ALDRIG mer vill återuppleva. Det är som ett avgrundshål bara öppnar sig för mig och han fullkomligen bara kastar ner mig i det.
Efter frukosten säger han bara: "Vad är det värsta som kan hända dig?"
"Att du ska lämna mig", sa jag. "Ja, jag har träffat en annan.." svarar han...
Det går inte att i ord beskriva den förtvivlan och eländighet som jag känner då och ett lååånga tag efter det. Han förklarar att han aldrig ville ha barn och att jag kan ta hand om det själv.
Jag var i v.38, bar ett litet barn inom mig men pappan ville inte ha vare sig mig eller henne. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Aldrig någonsin har en människa gjort mig så illa, och jag har lovat mig själv att det aldrig ska få hända igen.
Jag försökte med allt för att han skulle stanna, jag bönade och bad, vi gick i familjeterapi - inget hjälpte. Tom terapeuterna sa att med hans inställning skulle man inte leva i ett förhållande överhuvudtaget för han tänkte bara på sig själv.
Den 8 januari 2005 drog Gudrun in över Sverige, den natten åkte jag till BB. Han var med.. Det var en fruktansvärd förlossning, klipp och sugklocla som lossnade gång på gång. Min dotter föddesmed ett hemskt sår på huvudet efter sugklockan. Hon var väldigt slö och ville inte äta, så i 10 dygn var vi på neoakuten. Hon fick blodtransfusion och vi kämpade båda två med att få amningen att fungera, samtidigt som jag inte sa någonting till någon om vad han hade gjort.
Vad jag inte visste var att han gick bakom ryggen på mig fortfarande och åkte 60 mil till den andra kvinnan samtidigt som vi låg på neo.
Han avslutar det hela med ett brev i brevlådan: "Hej och förlåt det här är det..."
Att ensam ta hand om ett så litet barn när man tror att man ska vara två är oerhört svårt. Jag föll ner i en djup depression, men hade stöttning från min fantastiska familj och mina underbara vänner.
Att beskriva allt det jag gick igenom efter det krävs det en hel bok för. Jag kommer aldrig att förlåta det han gjorde mot oss, men jag har accepterat att det har hänt och gått vidare med mitt liv.

Den 11 maj 2007 slog en ny atombomb ner i mitt liv. Efter en tid med mycket infektioner fick jag en infektion som antibiotoika inte rådde på. Jag blev inlagd på sjukhus och man misstänkte en blodsjukdom.
Alla som gjort benmärgsprov upplever dem olika. Jag upplever dem som något fasansfullt, så fruktansvärt fyllt av smärta och ångest!!! Jag skrek så det hördes på hela sjukhuset och min kära syster Lotta och sköterskan höll min hand och kramade mig.
Efter ett par timmar kom läkaren med beskedet: "Du har akut Myeloisk Leukemi och det kan man dö av..."
"Neeeeeeeeeeejjjjjjjj!!!!!!!!!!!!!!! Jag ska inte dö!!!!!
"Nej, naturligtvis ska vi göra allt för att du ska bli frisk"
Aldrig, aldrig, aldrig ska jag ge upp, jag ska kämpa och jag ska bli frisk - tänkte jag!!
Vid det här laget hade jag träffat en kille ett par månader och till en början var han fantastisk och stöttade mig och var hos mig på sjukhuset och tog hand om min flicka ibland.
Men de som alltid fanns vid min sida var mina föräldrar, mina syskon och mina vänner. Jag har även hela tiden haft ett fanatastiskt stöd från min arbetsplats och mina jobbarkompisar.
Jag är så tacksam för all den värme som jag hela tiden fått, och det stöd som det inneburit i min kamp om livet!!!
Killen orkade inte med att ha en sjuk flickvän så det tog slut på hösten 2007. Han gjorde det på ett riktigt fegt sätt, i telefon. Först var jag gräsligt ledsen, men ganska snart blev jag arg och kände att han var inte värd min energi.

Jag svarade bra på cytostaktia behandlingarna, men för att förhindra återfall rekommenderades jag benmärgstransplantation. Båda mina syskon matchade!!!! Det är helt otroligt då man har 25% chans att något syskon matchar!!
Det bestämdes att min syster skulle bli donator då hon och jag har samma blodgruppering, positiv, vilket min bror inte har.

I oktober 2007 genomgick jag benmärgstranplantaion på Karolinska universitetsjukhuset i Huddinge.
Jag har träffat sådana fantastiska människor i vården och har blivit så väl omhändertagen.
Men resan tillbaka till livet är lång och jag kämpar än.
Man får avstötningsreaktioner långt efter transplantationen, vilket jag har nu. Jag hade börjat jobba igen och tyckte att jag började komma i fatt igen. Men kroppen hinner inte riktigt med allt som huvudet vill..
Det tar fem år innnan man blir friskförklarad från en cancersjukdom, men nu brottas jag med sviterna som man får efter en transplantation.
Jag får nu behandling för mina besvär som yttrar sig i värk i leder och förändringar på huden.
Denna behandling görs oxå i Stockholm så resorna till Stockhom blir många.

Idag hände något som gjorde att bägaren rann över för mig. Jag blir så ledsen när man ska behöva stånga sig blodig för att försvara sig själv och förklara vilken värk man har i kroppen. Jag hade önskemål om ett alternativt färdsätt då tåget tar kål på mig och min kropp. Den stressen det innebär att aldrig komma i tid och att kasa och kånka på en väska gör att värken bara accelererar.
Jag vill inte vara en last till samhället utan bli frisk och komma tillbaka till jobbet igen!
Av 12 resor de senaste 1,5 månaden har jag varit i tid två.
Sist jag åkte upp bemöttes jag av en mycket otrevlig konduktör som tyckte att jag kunde boka om tiden till mitt läkarbesök!!!!!! Den personen kan ju aldrig ha behövt besöka en läkare!!!! Men hon har faktiskt andra patienter än mig och det är på hematologen i Stockholm och det är minsann inte så lätt att få tid sa jag.
Jag fick då ett snorkigt svar att jag kunde ta en taxi från Stockholms central till sjukhuset och reklammera det till SJ i efterhand.
Det var jag yvungen att göra för att komma i tid till mitt läkarbesök. Tro inte att jag inte hade lagt på marginal då jag beställde resan, för det hade jag. Men tåg kan man inte lita på i vintertid i Sverige har jag lärt mig, tyvärr. Förlåt alla ni som jobbar på tåg, men sådan är min erfarenhet.
676 kr kostade taxin, inte roligt då man är sjukskriven och har en mycket begränsad ekonomi. Men jag har reklammerat det till SJ så det ska jag minsann ha tillbaka!!
När jag kom fram till läkaren var jag så värkbruten och knäckt att jag bara bröt ihop och grät. Jag orkar inte hålla på så här, om jag ska bli frisk måste jag få resa på ett smidigare sätt.
Det tyckte hon var en självklarhet, ju mer man kan underlätta för en paient ju snabbare går ju tillfrisknandet.
Även min läkare i Kalmar tyckte att det var en självklarhet.
Det som hände idag var att hon (min läkare i Kalmar) inte var i tjänst denna vecka och kunde inte bevilja nästa resa, som ska ske på måndag, utan en annan läkare tyckte att han inte kunde motivera att jag skulle få flyga istället.
Jag blev så ledsen!!!!
Det var faktiskt riktigt orättvist!!!! Han har inte träffat mig på säkert ett år och vet inte alls hur jag mår. Jag blev så besviken och ledsen. Fy fasen!!!
Jag kämpar och kämpar, kan man inte få lite puff på vägen med. Jag gör allt jag kan för att bli frisk igen!!!
Jag hittar inte på, jag simulerar inte - det gör ont ont ont i min kropp och jag vill inte ha värk mer!!!
Men så sjutton att jag tänker ge upp, eller ge mig!!
Så nu ska världen få ta del av min historia...

Men det finns fantastiska ljusglimtar i livet och dem ska man ta vara på. Jag tror att jag är ganska bra på det.
Jag har idag en underbar sambo, vi träffades i december 2008, och han är verkligen precis den jag behöver. Jag har min dotter, sambo, mamma, pappa, syster, bror, vänner och hela min sambos familj - tack tack tack!!!
Alla ni gör att man kan bestiga berg ibland!!!
Ikväll har svärmor varit på besök och vi har ätit, fikat och pratat. Det är så mysigt att kunna göra det.

Så nu ska jag sluta mina blå och samla kraft inför nästa dag att fånga :))
Nästa gång tänker jag skriva om den fotoferes som jag genomgår nu, hoppas det finns fler ute i landet som kan ge mig erfarenheter av den!!
Carpe Diem!!!
/Anna