Ber till regngudarna och alla andra gudar!!!!
Man ska verkligen inte klaga på värmen, för det är kallt och ruggigt större delen av året i det här landet! Men just nu står det mig upp i med sol och värme!!!!! När man måste gå klädd i långärmat och långbyxor hela dagarna i den här värmen får man snart solsting eller nåt! Känner mig på så fruktansvärt dåligt humör just nu, nu när man ska vara gald och tjo och tjim för det är sommar och sol! Men det är inte så roligt när man måste ducka för varenda solstråle som finns, och det är inte lätt just nu. När man dessutom har ett barn som ÄLSKAR att bada känner man sig inte så rolig när man står där på bryggan fullt påklädd...
Dessutom vantrivs jag så med min kropp att jag inte vill visa mig i bikini för någon.
Jag är så trött på att inte vara som alla andra, bara vara en vanlig människa som inte måste vara försiktig med det och det och det.
Jag kan inte bada, inte sola, inte dricka vin - jag är trött Trött TRÖTT på att vara mig!!!!
Gnäll, gnäll, gnäll - men någonstans måste skiten ur en!
Snälla, snälla, snälla hjälp mig att hålla tummarna för att supercellerna gör världens underverk i min kropp snart! Min syster har ju världens kraft så nog ska guldsprutorna som jag fick den 6 juli snart göra susen!!
Vill bara gråta och skrika rakt ut just nu, men det kommer inget ur mig. Jag är bara tyst och orkar inte prata...
Den 6 juli var det dax alltså. Var på plats på Hematologen, Karolinska Huddinge vid 10.00. En forskningssjuksköterska satte nål och tog prover. Sen fick jag de tre "guldsprutorna" med bindvävsstamcellerna från min syster. Efter ytterligare tre timmar tog hon lite prover igen. Däremellan var det benmärgsprov! Dessa avskyvärda prover. 15 mg stesolid i tablettform och dormikum iv lyckades jag förhandla till mig. När det var klart deckade jag till en god stund. Nu är det väntan på resultat igen.
Jag väntar, hoppas och väntar igen på resultat och provsvar.
I oktober är det 3 år sedan transplantationen, den 11 maj i år var det 3 år sedan jag fick beskedet om att jag var sjuk. Jag kan inte ge upp, jag kan inte sluta kämpa - men jag är så j-la trött på att kriga mot min kropp. Och jag är så trött på allt som snurrar i mitt huvud! Sist jag var hos terapeuten sa hon: "Jag blir alldeles trött på när jag tänker på hur mycket du tänker..." Och då tänker nog en terapeut en del..
Men hos henne kommer det, där kommer allt! Annars håller jag nog en rätt god min och fasad utåt: "jodå, det är bra, det blir bara bättre, säger jag med ett leende" Och visst kommer det att bli det, men när, När NÄR???????
Usch, jag vill inte klaga och gnälla - men har en stor klump i halsen just nu och nånstans måste jag få ur mig alla tankar och känslor. När jag mår så här orkar jag inte prata om det, då kan jag bara skriva...
Önskar det fanns någon som kunde förklara varför man känner så här och om det finns någon som känner likadant??..
/Anna - älska mig mest när jag förtjänar det minst...
Dessutom vantrivs jag så med min kropp att jag inte vill visa mig i bikini för någon.
Jag är så trött på att inte vara som alla andra, bara vara en vanlig människa som inte måste vara försiktig med det och det och det.
Jag kan inte bada, inte sola, inte dricka vin - jag är trött Trött TRÖTT på att vara mig!!!!
Gnäll, gnäll, gnäll - men någonstans måste skiten ur en!
Snälla, snälla, snälla hjälp mig att hålla tummarna för att supercellerna gör världens underverk i min kropp snart! Min syster har ju världens kraft så nog ska guldsprutorna som jag fick den 6 juli snart göra susen!!
Vill bara gråta och skrika rakt ut just nu, men det kommer inget ur mig. Jag är bara tyst och orkar inte prata...
Den 6 juli var det dax alltså. Var på plats på Hematologen, Karolinska Huddinge vid 10.00. En forskningssjuksköterska satte nål och tog prover. Sen fick jag de tre "guldsprutorna" med bindvävsstamcellerna från min syster. Efter ytterligare tre timmar tog hon lite prover igen. Däremellan var det benmärgsprov! Dessa avskyvärda prover. 15 mg stesolid i tablettform och dormikum iv lyckades jag förhandla till mig. När det var klart deckade jag till en god stund. Nu är det väntan på resultat igen.
Jag väntar, hoppas och väntar igen på resultat och provsvar.
I oktober är det 3 år sedan transplantationen, den 11 maj i år var det 3 år sedan jag fick beskedet om att jag var sjuk. Jag kan inte ge upp, jag kan inte sluta kämpa - men jag är så j-la trött på att kriga mot min kropp. Och jag är så trött på allt som snurrar i mitt huvud! Sist jag var hos terapeuten sa hon: "Jag blir alldeles trött på när jag tänker på hur mycket du tänker..." Och då tänker nog en terapeut en del..
Men hos henne kommer det, där kommer allt! Annars håller jag nog en rätt god min och fasad utåt: "jodå, det är bra, det blir bara bättre, säger jag med ett leende" Och visst kommer det att bli det, men när, När NÄR???????
Usch, jag vill inte klaga och gnälla - men har en stor klump i halsen just nu och nånstans måste jag få ur mig alla tankar och känslor. När jag mår så här orkar jag inte prata om det, då kan jag bara skriva...
Önskar det fanns någon som kunde förklara varför man känner så här och om det finns någon som känner likadant??..
/Anna - älska mig mest när jag förtjänar det minst...
