Journaler...

Idag var det som att få en kalldusch, en flashback utav obehagliga känslor.
Bara jag tänker på vilket obehag det innebär för mig blir jag rädd.

Jag har idag varit på BHV med Tyra för 5 årskontroll. Det var dax för spruta och det är aldrig roligt.
Innan vi skulle ta den och väga och mäta ville sköterskan prata lite och frågade om det var något som oroade mig. Så klart är det ju det. Mammor oroar sig ju alltid.
Vad är det som gör att hon har så svårt att sova ibland? Varför får hon så ofta ont i halsen och mandlarna blir så svullna?
Är det för att mamma är på sjukhus så ofta som hon oroar sig och har svårt att somna ibland?
Är det något annat som gör att hon har så svullna halskörtlar?
Tankarna snurrar och jag pratar med sköterskan om min oro.
Hon berättar att ett av hennes barn hade en period då det hade svårt att somna på kvällen, men efter en tid gick det över och barnet kunde sova igen. Ibland går barn igenom olika faser.
Tyra är på förskolan och där sprids infektioner ganska fritt, så det är klart att även hon drabbas. Och halsen är väl hennes akilleshäl.
Så troligtvis är det ju så. Men det är inte alltid lätt att tänka rationellt, i synnerhet inte när det gäller sitt barn.

Så fick jag även läsa Tyras journal, eftersom hon flyttas över till skolhälsovården till hösten. Då börjar hon förskoleklass.
Jag har inte tidigare tagit del av den informationen som finns i hennes journal. Jag har inte tidigare läst utlåtanden från nån psykolog som vi besökte under Tyras första månader. Då när livet vändes upp-och-ned.
Där kunde jag läsa om min förtvivlan inför sveket från min man. Min förtvivlan hur han kunde svika mig och Tyra så. Men samtidigt om min desperation att så gärna ändå vilja få det att fungera.
Men psykologen såg väldigt små eller inga möjligheter för oss att fortsätta.
Jag kunde läsa om hur fadern hade svårt att ta till sig flickan, hur fadern hade svårt att knyta an till henne och svårigheter att ta hand om henne.
Det gjorde ont att läsa om det, samtidigt som det var en bekräftelse för mig. Jag har inte haft fel.
Längst ner kunde jag läsa att trots allt det svåra som Anna gått igenom har hon på ett fantastiskt sätt tagit hand om sin flicka, och mot alla odds lyckats att amma flickan.

Så det är klart att det har varit värt all förtvivlan, all smärta, allt svek.
Jag har ju det bästa av allt - min dotter!!
Så aldrig aldrig utan min dotter!
Utan henne är jag halv. Hon och jag, vi kan!

Nu önskar jag en god natts sömn!
/Anna

Kommentarer
Postat av: Emmy

Hej!! Vad roligt att hitta till dig här!

Du och jag pratade om just detta på en fest en gång, om allt det jobbiga runt sveket. Jag minns så väl hur någon hade försökt tala om för dig vad som skulle vara bäst för ditt barn. Men det visste du själv (redan då). Hon är ditt allt och du kommer alltid vara hennes bästa mamma. Och så får man den där jobbiga oron på köpet, så klart, det är ju ett bevis på att man älskar sitt barn. Kram

2010-11-23 @ 22:27:55
URL: http://remsansbistro.blogspot.com
Postat av: Anna

Tack Emmy!

Det värmer verkligen! Att få höra det är bekräftelse och ger mig ro i hjärtat.

Kram Anna

2010-11-24 @ 10:54:57
URL: http://carpeanna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0