carpeanna

Det var en gång en drake, en flodhäst och en liten kanin. Dessa tre flyttade in i kroppen Anna. Där ville de bo, där hade de det bra. Men Anna förstod inte att de bara ville henne väl, utan trodde att de skulle utnyttja hennes kropp som boende.
Anna förstod inte att draken, flodhästen och kaninen var metaforer för hennes styrkor.
I många år har draken, flodhästen och kaninen kämpat för Annas förståelse, men inte förrän idag förstår hon vad de betyder.
Det är här historien tar sin början, i dessa tre små figurer, som from nu skall bli mina bästa vänner!

Idag har jag varit hos min terapeut.
När ens terapeut blir så berörd av en klient som hon blev idag, fick det mig att inse att jag är en speciell person.
Speciell så tillvida att jag kan klä mina känslor och tankar i liknelser och i bilder. Jag ser oftast bilder i mitt huvud när jag tänker på något, råkar ut för något, när jag måste kämpa, när jag är glad, arg, ledsen eller upprymd.
Min terapeut fick tårar i ögonen när vi började prata om mina metaforer.
Det känns så stort och så varmt för mig, för det innebär att det jag säger och gör berör.

Jag är så rädd att människor ibland ska ha för höga förväntingar på mig. Då vill jag vara en rädd liten kanin med vit gosig päls som alla vill krama. Men då är jag även väldigt sårbar och det skrämmer mig, så därför gömmer jag mig oftast när kaninen gör sig till känna.
Just nu är en period då kaninen gör sig tillkänna. Jag har inte så mycket kraft, jag känner mig ganska sorgsen och orkar inte vara den drivande kraften utan vill krypa upp i famnen och bara vara en liten, liten flicka.
Jag är rädd för att människor ska ha för höga förväntningar på mig för att det inte på ytan syns hur jag egentligen ser ut. Som min läkare Gunhild sa i tisdags, men Anna om du klär av dig, då syns det på hela din kropp. Och den är jag vääääldigt bra på att dölja.
Men den lilla kaninen har oxå en lekfull sida. En kanin med en diskokula. En duracellkanin som kan dansa hela natten lång. En busig kanin som bara vill strunta i alla restriktioner om än det ena än det andra och bara släppa loss och dansa och skutta omkring under en diskokula hela natten lång!! Som jag längtar efter att kunna dansa

Jag är rädd för att människor ska se mig som alltför stark. Jag är rädd för styrkan inom mig själv ibland. Jag är rädd för att "monstret" ska komma tillbaka och äta upp mig.
Draken som jag såg framför mig som en stor eldsprutande sådan, grön med röda taggar längs ryggen och svansen, kanske inte alls är min fiende. Draken är kanske den enorma styrka som jag burit med mig genom alla tunga svåra saker som jag fått gå igenom i mitt liv.
Draken fick idag ett annat utseende. Draken blev en mysig drake i velour, en viljestark men oerhört snäll och varm drake.
Jag har varit rädd för draken då människor sagt till mig: "Anna, jag fattar inte hur du klarat dig igenom allt som du gått igenom". Då har jag varit rädd att min styrka skrämmer iväg andra, fast det kanske snarare är tvärtom. Kanske är det så att andra faktiskt beundrar mitt mod och min styrka genom motgångarna?
Det är kanske trots allt så att det är draken som hjälpt mig, som givit mig den jävlaranamma jag har. Det är draken som är styrkan inom mig. Jag ska vara stolt över min drake och ta hand om den mer.

Hur kunde då flodhästen få följa med draken och kaninen? Flodhästen symboliserar för mig min kropp. Den strama huden, som inte är så skön att smeka. Flodhästen symboliserar klumpighet, då jag inte kan trippa ner för en trappa lite graciöst utan klampar ner ganska så klumpigt, enligt mig själv. Flodhästen är också den som tappar saker och har svårt för att greppa om saker och som inte kan sitta på knä, på huk eller för den delen komma ner och sätta mig på golvet överhuvudtaget.

Jag tycker att det kan vara svårt att ibland komma överens med det talande ordet. Däremot är jag mer kompis med det talande ordet. När jag sitter vid tangentbordet kommer orden till mig på ett hlt annat sätt.
En annan sak som jag kom att tänka på idag under terapinsessionen var min och min amms relation. Min mamma och jag pratar i telefon ett par gånger i veckan. Vi identifierar oss i varandra och varandras bekymmer. Min mamma är världens sötaste lilla mamma. Hon ser alltid fräsch ut och är glad och go. Men min mamma har ont. Smärta är ett tillstånd som man bara vill göra sig av med. Min mamma måste lära sig leva med sin smärta. Jag vill inte att min mamma ska ha ont. Jag vill inte att min mamma ska vara så "duktig" trots att hon har så ont. Om mamma kan, så borde ju jag kunna. Min mamma säger till mig att jag måste ta hand om mig och ta det lugnt. Jag säger till min mamma att hon måste ta hand om sig och ta det lugnt. Vi lyssnar nog sådär båda två skulle jag säga.
Min mamma målar om en möbel, och mamma får ont. "Men mamma, du ska inte göra såna saker", säger jag. Jag putsar fönster och får ont. Min mamma säger till mig, "Men Anna, du ska inte göra såna saker".
Vi är med andra ord lika goa båda två. Men jag hoppas att min mamma nu lyssnar på mig och kan lova att inte göra saker som gör att hon får ont, för då jag jag lova detsamma!
Snacka om utpressning på hög nivå ;)
Ironi är ett stort inslag i min humor, det vet alla som känner mig, och det är med den jag kan skoja bort jobbiga saker, precis som jag precis gjorde! Anna, i ett litet nötskal =)

Idag har jag varit med om ett par riktigta ögonöppnare. Jag ska jobba på att inte tro att andra förväntar sig "förmycket" av mig. Jag ska jobba på att vara ärlig och inte skoja bort det faktum att jag är rädd i allt det här. Jag ska jobba på att låta mig bli "omhändertagen" ibland. Jag ska jobba på att tillåta mig tycka att det är ok att jag är sjukskriven. För när skulle jag ha tid att jobba, som min läkare sa. Du är ju på sjukhuset i stort sett varje dag, samt att jag åker till Stockholm för behandling.
Jag har inte haft semester på 3,5 år. Jag kan inte koppla av och bara släppa. Jag måste gå på mina läkarbesök och min behandling för att bli bra. Från det kan man inte ta semester! Så, jag är sjukskriven, men jag jobbar stenhårt med min rahabilitering för att bli bra. Dt är det som är mitt jobb just nu, och det är inget jobb man blir rik på kan jag meddela.. Att ha varit sjukskriven så här länge tar kål på ens ekonomi och det är inget liv i lyx och flärd. Men jag försöker göra det bästa av det.
Idag skiner solen ute. Det är snart dax att hämta min underbara dotter från förskolan. Vi ska cykla ner till stan, njuta av sällskapet av goda vänner samt att Tyra ska gå till fantastiska häliga Elina på Åbergs frisörer i Kalmar och bli klippt som hon bara älskar!!!
Och jag ska inte ha dåligt samvete för det. Jag har varit hos min terapeut idag, jag är klar för dagen, för helgen och jag har gjort ett så stort jobb idag att jag förtjänar det!

Så tack alla nära och kära som finns och hela tiden stöttar. Så nu vet ni, möter ni mig idag kan det vara en kombination av en drake, en flodhäst och en liten kanin =)
/Kram Anna