carpeanna

Jag önskar att man kunde ha en på och avknapp för oro. Så fort man känner den gnagande känslan av oro och osäkerhet skulle man bara kunna trycka på av.. För ibland vill man bara inte översköljas av känslor av otillräcklighet och betydelselöshet och osäkerhet.
Känslorna är bara förödande, både för en själv och ens omgivning.
Det är svårt att förklara för den som inte själv upplevt samma sak. Det är så oerhört svårt att förklara hur det känns att bli övergiven i en situation där man undrar hur man ska kunna överleva utan den personen.
Mitt förslutna spökar för mig igen. Det faktum att jag blev så sviken och bedragen präglar mig än. Trots att det gått mer än 5 år. Tiden läker alla sår, men ibland tar det låååång tid. Nog har såren läkt, men ärren finns kvar.
Det är svårt att förklara att det har inget att göra med att man på något vis saknar den person som gjorde en illa, ABSOLUT inte. Det är rädslan att när man igen har lyckats öppna sitt hjärta för någon annan och igen känner rädslan för att bli lämnad igen, det är det som är så jobbigt.

Det är verkligen galet svårt med relationer. Det är verkligen galet svårt att förklara hur man känner utan att det känns som en anklagelse.
Jag är inte en missunnsam person. Jag önskar alla i min omgivning lycka och välgång, av hela mitt hjärta! Naturligtvis allra mest önskar jag det för den person som jag lever tillsammans med.
Därför är det så svårt att inte oroa sig. Och hur stänger man av panikkänslan inom sig som maler av oro?
Jag önskar verkligen att jag sluppit gå igenom allt jag gått igenom, men det går ju inte att ta bort det.
Reaktionen blir ett rop på hjälp, det tas kanske emot som en anklagelse. Det är det sista jag vill..
Men hur ska jag uttrycka mina känslor, hur ska jag be om hjälp när det blir så svårt att förstå?

Ja, vad handlar då allt detta om???
Jo, min sambo är denna helgen bortrest. Jag unnar honom verkligen resan och vill bara att han ska ha det bra och så roligt det bara går. Han vet om min oro och att jag jobbar på det. Anledningen till att allt blev så knasigt var att han inte hörde av sig. Och då finns det alltid två sidor av saken. Grejen är den att vi kommit överens om att han bara skickar något sms och säger att allt är ok. Men det gjorde han inte igår, glömde helt enkelt för att han hade så trevligt. Helt mänskligt!
Dock för mig sätter hela apparaten igång av känsloströmmar och jag känner att jag inte blir bekräftad. Livrädd för att han från en stund till en annan bara "tröttnat" på mig och vårt liv.
Det är ett problem för mig och jag jobbar jättemycket med det. Men vad gör man i den situationen där det blir en akut känsla, när det förflutna gör sig påminnt och mindervärdeskomplex infinner sig.. När hjärtat bankar, magen snörps ihop och man bara mår illa. Jag blir så himla rädd! Rädd för mig själv och alla de känslor jag har. Men mest av allt rädslan för att bli lämnad!

Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta, det är stort för mig att ge mig hän åt någon så.
Igår blev han arg och jag ledsen. Det som gjorde ont för mig var att jag bad om hjälp, men han kunde inte ta in det just då.
Jag kände mig ganska kränkt av det faktum att hans syster var där och han gav luren till henne och sa att jag var helt galen.
Det är fruktansvärt jobbigt att faca alla dessa käslor på en gång och jag kan inte fixa allting själv.
Alla förväntningar som jag känner på mig själv blir svåra att leva upp till. Det är svårt nog att bara vara.
Jag är stark och jag klarar ju mig själv, så klart! Men jag vill inte det! Jag vill bara vara vi, vi tre som en familj.

Jag tror att det är hela bilden just nu som rasar som ett korthus. Saker blir ju sällan som man tänkt sig...
Jag hade tänkt börja jobba. Kämpat mig igenom dagarna, härdat mig själv att stå ut utan värktabletter för "om jag ska börja jobba kan jag ju inte stoppa i mig värktabletter hela dagarna".
Jag säger till folk: "Jo, jag mår bra". Men det är inte så. Jag är besviken på mig själv för att min kropp inte lyder mig. Jag är besviken på kroppen för att den har ont. Jag är besviken för att jag inte är som alla andra. Jag är inte med mig själv. Vem vill vara jag??

Häromdagen pratade jag med en kvinna som drabbats av samma problem som jag med hud och leder. Hon hade ingen värk och det hoppas jag verkligen att hon slipper!! Det var skönt att prata med någon i samma situation, för det finns knappt någon mer.. Man blir desperat och vet inte vart man ska vända sig till slut. Jag vill inte vara ensam i det här!

Jag vill bara förklara för min omgivning att skenet bedrar många gånger. Jag ser glad o pigg ut, men det är mycket som pågår under fasaden. Alla tankar som snurrar i mitt huvud som gör att jag ibland känner mig helt vimmelkantig.
Idag blir mitt inlägg väldigt osammanhängande och spretigt, för jag känner mig väldigt splittrad.
Det är det svåraste som finns, att verkligen lära känna sig själv och känna ro i sig själv med den man är. För andra är det en självklarhet, för mig ett enormt arbete.

Vill bara avsluta mitt inläg med att jag verkligen älskar och beundrar min omgivning, min sambo, dotter, familj och vänner som oftast känner mig bättre än jag själv!
För det är jag er evigt tacksam och detta är min kärleksförklaring till er.
Idag är den främst riktad till mannen i mitt liv - Marcus!
Mer avskalat, naket och avslöjande än så här blir det knappast. Jag har blottat hela mitt hjärta och alla känslor för er, och jag gör det för att fortsätta, för att gå vidare, för att hjälpa mig själv med alla tankar.
Tack alla som lyssnar!

Amor Vincit Omnia!
/Anna