Reträtt??
Kan det verkligen vara så att draken börjar ge upp? Värken har klingat av lite, jag behöver inte ta 8 dexofen om dagen! Huden känns lite mjukare, vågar man hoppas nu? Gett upp hoppet gör jag aldrig, men vet ju att det här tar tid och ibland tryter tålamodet och man vill bara vakna nästa dag och allt är borta.
Men skam den som ger sig!
Igår kväll när jag nattade Tyra ringde min läkare, Katarina Le Blanc, vid åtta på kvällen för att höra hur det är med mig! Jag blir alldeles rörd av hennes engagemang i mig och min hälsa. Visst, det är hennes jobb, men det är inte hennes jobb att engagera sig så i mitt välmående och även psykiska hälsa. Det värmer i hjärtat.
Jag skrev på min facebook " Vilken läkare jag har! Ringer klockan åtta på kvällen för att höra hur jag mår!" =)
Jag fick då en kommentar att det verkade ju vara en bra läkare, honom skulle jag vara rädd om.
Eftersom jag har lite lätt för att blixtra till ibland kommenterade jag med följande:
Skall då tilläggas att det är en mycket kompetent läkare, forskare och professor, känd världen över för sin forskning gällande bindvävsstamceller och dess verkan efter en transplantation OCH det är en KVINNA. Googlar man på henne får man up...p 203 000 resultat, hennes namn är Katarina Le Blanc. Så ja, jag är väldigt rädd om henne och mån om att få ha henne kvar. Men tror att hon även tycker att jag är en intressant patient då jag har genomgått en behandling som är av experimentell art, för att jag litar på henne till 100%.
Jag är så oändligt tacksam att ha henne som min läkare =)
Tack för alla uppmuntringar söta vänner.
Förlåt till den som kommenterade, men jag tycker det är konstigt att man direkt förutsätter att en läkare är en man..
Jag är otroligt tacksam och glad att jag har henne som min läkare verkligen, och inget jag tar för givet. Jag vill bara att ingen ska tro att jag gör det, och det tror jag inte att de som verkligen känner mig gör.
Förra veckan var jag hos min terapeut, hon stöttar mig i mitt kämpande med nedtrappning av sömntabletter. Varje kväll har jag kommit på någon anledning för att inte trappa ner, "måste bara få sova i natt med, imorgon ska jag ta halva". Men nu har jag gett mig den på det. Började förra veckan och följer KTB-modellen i boken Sov Gott! Jag har sovit i genomsnitt 4-5 timmar per natt i en vecka så jag är lite mosig i huvudet.
Tog även upp med henne det att jag får sån fruktansvärd PMS. Jag måste ju äta östrogen för att kroppen inte tillverkar eget så det blir ju som en fejkad menstration. Men besvären innan känns inte fejkade. Jag blir sur, tvär och ilsk. Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor och beteende. Efter ett par dagar går det över och jag börjar återgå till mig själv igen. Kom överens om att jag ska ta upp det vid nästa besök på kvinnokliniken 21 september. Eftersom det mesta är lite special med mig finns det bara en expert i landet, så man är tacksam när man väl får en tid.
I helgen hände något obehagligt med min syster. Hon har blivit jätteallergisk mot getingstick har det visat sig. Och i söndags blev hon stucken igen, munnen svullnade och det kliade i ansiktet, som även det svullnade upp. on blev rädd och nervös och visste inte vilken medicin hon skulle ta först. Det slutade med att en ambulans kom hem och hjälpte henne, för det är oerhört viktigt att man får i sig sin medicin i tid när man blir stucken. Så man ser att den svenska sjukvården fungerar verkligen! Hu, vad skrämd man blir!
Idag när jag skulle lämna Tyra på förskolan blev hon så ledsen. Det är så fruktansvärt jobbigt nu för hon är allt som oftast ledsen när jag lämnar henne. Det river verkligen i hjärtat att lämna sitt gråtande barn ifrån sig. Men den söta förskolläraren på Tyras förskola Ellinor tog henne i knät och pratade med henne. Efter en stund lugnade hon sig. Då ringde Ellinor till mig och sa att Tyra var lugn för hon såg att jag blev ledsen när jag gick. Så omtänksamt!
Det finns många rötägg och sitstövlar i vår värld, men de goda, fina omtänksamma människorna vinner alltid. De finns alltid där, och bara en liten gest gör såååå mycket för en annan person.
Jag blir varm i hjärtat och fokuserar på dem, de som lyser upp vardagen och hela tiden stöttar, bryr sig och finns där.
Förra veckan hade jag en otäck mardröm att Marcus träffade någon annan. Den har satt sig fast i mitt huvud och det är en jätteobehaglig känsla. Han, som alltid finns för mig. Som inte sviker, inte ens när jag är som dj-ligast nån gång i månaden. Han älskar mig för den jag är och för det är jag oändligt tacksam och lycklig. Han är söt och fin och jag är glad som har honom! Jag har en omgivning som sluter upp kring mig, som värmer och peppar, och som ALDRIG ger upp hoppet för att jag ska bli bra igen. Frisk är jag, men biverkningarna ska ju ge sig en del med. Och det är det aldrig någon som tvivlar på att de kommer att göra!
Att få höra hur fin eller söt man är när man lagt en ny bild på FB akn tyckas lite, men för mig värmer det så.
Tack tack tack till alla fina människor!
Njut av det underbara höstvädret =)
/Anna
Men skam den som ger sig!
Igår kväll när jag nattade Tyra ringde min läkare, Katarina Le Blanc, vid åtta på kvällen för att höra hur det är med mig! Jag blir alldeles rörd av hennes engagemang i mig och min hälsa. Visst, det är hennes jobb, men det är inte hennes jobb att engagera sig så i mitt välmående och även psykiska hälsa. Det värmer i hjärtat.
Jag skrev på min facebook " Vilken läkare jag har! Ringer klockan åtta på kvällen för att höra hur jag mår!" =)
Jag fick då en kommentar att det verkade ju vara en bra läkare, honom skulle jag vara rädd om.
Eftersom jag har lite lätt för att blixtra till ibland kommenterade jag med följande:
Skall då tilläggas att det är en mycket kompetent läkare, forskare och professor, känd världen över för sin forskning gällande bindvävsstamceller och dess verkan efter en transplantation OCH det är en KVINNA. Googlar man på henne får man up...p 203 000 resultat, hennes namn är Katarina Le Blanc. Så ja, jag är väldigt rädd om henne och mån om att få ha henne kvar. Men tror att hon även tycker att jag är en intressant patient då jag har genomgått en behandling som är av experimentell art, för att jag litar på henne till 100%.
Jag är så oändligt tacksam att ha henne som min läkare =)
Tack för alla uppmuntringar söta vänner.
Förlåt till den som kommenterade, men jag tycker det är konstigt att man direkt förutsätter att en läkare är en man..
Jag är otroligt tacksam och glad att jag har henne som min läkare verkligen, och inget jag tar för givet. Jag vill bara att ingen ska tro att jag gör det, och det tror jag inte att de som verkligen känner mig gör.
Förra veckan var jag hos min terapeut, hon stöttar mig i mitt kämpande med nedtrappning av sömntabletter. Varje kväll har jag kommit på någon anledning för att inte trappa ner, "måste bara få sova i natt med, imorgon ska jag ta halva". Men nu har jag gett mig den på det. Började förra veckan och följer KTB-modellen i boken Sov Gott! Jag har sovit i genomsnitt 4-5 timmar per natt i en vecka så jag är lite mosig i huvudet.
Tog även upp med henne det att jag får sån fruktansvärd PMS. Jag måste ju äta östrogen för att kroppen inte tillverkar eget så det blir ju som en fejkad menstration. Men besvären innan känns inte fejkade. Jag blir sur, tvär och ilsk. Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor och beteende. Efter ett par dagar går det över och jag börjar återgå till mig själv igen. Kom överens om att jag ska ta upp det vid nästa besök på kvinnokliniken 21 september. Eftersom det mesta är lite special med mig finns det bara en expert i landet, så man är tacksam när man väl får en tid.
I helgen hände något obehagligt med min syster. Hon har blivit jätteallergisk mot getingstick har det visat sig. Och i söndags blev hon stucken igen, munnen svullnade och det kliade i ansiktet, som även det svullnade upp. on blev rädd och nervös och visste inte vilken medicin hon skulle ta först. Det slutade med att en ambulans kom hem och hjälpte henne, för det är oerhört viktigt att man får i sig sin medicin i tid när man blir stucken. Så man ser att den svenska sjukvården fungerar verkligen! Hu, vad skrämd man blir!
Idag när jag skulle lämna Tyra på förskolan blev hon så ledsen. Det är så fruktansvärt jobbigt nu för hon är allt som oftast ledsen när jag lämnar henne. Det river verkligen i hjärtat att lämna sitt gråtande barn ifrån sig. Men den söta förskolläraren på Tyras förskola Ellinor tog henne i knät och pratade med henne. Efter en stund lugnade hon sig. Då ringde Ellinor till mig och sa att Tyra var lugn för hon såg att jag blev ledsen när jag gick. Så omtänksamt!
Det finns många rötägg och sitstövlar i vår värld, men de goda, fina omtänksamma människorna vinner alltid. De finns alltid där, och bara en liten gest gör såååå mycket för en annan person.
Jag blir varm i hjärtat och fokuserar på dem, de som lyser upp vardagen och hela tiden stöttar, bryr sig och finns där.
Förra veckan hade jag en otäck mardröm att Marcus träffade någon annan. Den har satt sig fast i mitt huvud och det är en jätteobehaglig känsla. Han, som alltid finns för mig. Som inte sviker, inte ens när jag är som dj-ligast nån gång i månaden. Han älskar mig för den jag är och för det är jag oändligt tacksam och lycklig. Han är söt och fin och jag är glad som har honom! Jag har en omgivning som sluter upp kring mig, som värmer och peppar, och som ALDRIG ger upp hoppet för att jag ska bli bra igen. Frisk är jag, men biverkningarna ska ju ge sig en del med. Och det är det aldrig någon som tvivlar på att de kommer att göra!
Att få höra hur fin eller söt man är när man lagt en ny bild på FB akn tyckas lite, men för mig värmer det så.
Tack tack tack till alla fina människor!
Njut av det underbara höstvädret =)
/Anna
Kommentarer
Trackback
