carpeanna

Vi vet alla att mormor Gull sitter på ett fluffigt moln hos de andra änglarna nu och mår gott. Kanske har hon träffat min söta lilla mormor? Är säker på att de skulle gillat varann här hos oss.
När jag tänker på saker som kommer att ske framöver så är det naturligtvis med glädje, men även vemod.
Tänk om hon kunde fått se vårt hus! Se Marcus snickra, så duktig som han är!
Men visst, hon ser och hon vet från där hon är nu.
Just nu sitter jag här hemma i soffan, alla sover, gråten gör så där ont i halsen och det gör ont i hjärtat. Hade gärna haft henne kvar här hos oss ett tag till.

Hur lär man sig acceptera döden? När odödligheten kom hem till mig och in i mitt liv blev jag rädd, och arg. Jag var inte alls redo att lämna detta liv. Och jag är ju faktiskt här nu.
Men ändå har jag svårt att tycka att det någon gång känns rättvist att dö. Eller är det vi som är kvar som sörjer som tycker att döden är så grym???
När har man levt klart? Tänk om min mormor fått leva klart, sluppit bli sjuk. Tänk om mormor Gull fått lite tid till, hjärtat slagit lite till...
Eller är jag egoistisk som önskar att döden kunde vara lite mindre skoningslös mot oss levande?????

Men nu du ska få låna en dikt av mig mormor Gull, jag skrev den till min mormor när hon gick bort 2004.
För självklart hade mín underbara lilla mamma sparat den.