Snacka om en spark därbak ;-)
Tisdag - och då damp nya Amelia ner i brevlådan igen!! Härligt med en ny tidning tänkte jag, och så fick jag syn på en av rubrikerna på framsidan: "Dags att skriva boken om ditt liv!"
Oj, där kom kicken! Att faktiskt göra något av mina drömmar. Inte alls av den anledningen att jag vill berätta min historia för att få medömkan, NEJ!!! För att skriva är så befriande och terapeutiskt.
Det ger mig glädje och det är något jag känner att jag är ganska bra på. Det är så otroligt mycket lättare att uttrycka sig i det skrivna ordet än i tal. Nog för att jag inte har några större problem med att prata, ha ha ha, men när det kommer till de djupa känslorna och tankarna är det betydligt svårare tycker jag.
Så länge som jag tänkt att jag vill detta, men får liksom inte tummen ur.
Dessutom har jag ju haft sån värk i händerna så det har varit svårt att sitta längre stunder vid datorn.
Men nu äntligen har det släppt. Jag kan få kramper i händerna ibland, och det gör galet ont, men den molande konstanta smärtan börjar ge med sig!
Dax att skrida till handling och sluta snacka nu alltså =)
I torsdags var jag på min sjukgymnastik. Nytt år = nya övningar! Dax att träna inför beach 2011, tror jag hon hade i åtanke sjukgymnasten ;-)
Skämt åsido, vikten är ju knappast något problem för mig med mina 47,8 kg precis, snarare åt andra hållet då.
Hur som helst, liggandes på golvet skulle jag lyfta en boll med benen och ta den i händerna, ner till golvet och sen tillbaks igen. Det sög i magen kan jag säga!! Men även om jag hade väääääärldens träningsvärk dagen efter blev jag så glad och upprymd!! Jag har träningsvärk, det betyder ju att jag börjar få muskler tillbaka, hurra!!! Hallelulja och varmt välkomna är ni kära muskler =)
Jag pratade nämnligen med en ny kvinna på träningen, hon sa att läkarna sagt till henne att det tar ca tre år efter starka cellgiftsbehandlingar att få tillbaka musklerna, och det kan ju stämma.
Så skam den som ger sig, hårt arbete ger utdelning till slut. Även om tålamodet tryter ibland!
Idag skiner solen, vilken välsignelse! Ljus, ljus, ljus - som man längtar efter det! Behövs tack o lov inte så jättemycket för att humöret skall vända åt rätt håll igen!
Kram kram från Barfotaflickan!
Oj, där kom kicken! Att faktiskt göra något av mina drömmar. Inte alls av den anledningen att jag vill berätta min historia för att få medömkan, NEJ!!! För att skriva är så befriande och terapeutiskt.
Det ger mig glädje och det är något jag känner att jag är ganska bra på. Det är så otroligt mycket lättare att uttrycka sig i det skrivna ordet än i tal. Nog för att jag inte har några större problem med att prata, ha ha ha, men när det kommer till de djupa känslorna och tankarna är det betydligt svårare tycker jag.
Så länge som jag tänkt att jag vill detta, men får liksom inte tummen ur.
Dessutom har jag ju haft sån värk i händerna så det har varit svårt att sitta längre stunder vid datorn.
Men nu äntligen har det släppt. Jag kan få kramper i händerna ibland, och det gör galet ont, men den molande konstanta smärtan börjar ge med sig!
Dax att skrida till handling och sluta snacka nu alltså =)
I torsdags var jag på min sjukgymnastik. Nytt år = nya övningar! Dax att träna inför beach 2011, tror jag hon hade i åtanke sjukgymnasten ;-)
Skämt åsido, vikten är ju knappast något problem för mig med mina 47,8 kg precis, snarare åt andra hållet då.
Hur som helst, liggandes på golvet skulle jag lyfta en boll med benen och ta den i händerna, ner till golvet och sen tillbaks igen. Det sög i magen kan jag säga!! Men även om jag hade väääääärldens träningsvärk dagen efter blev jag så glad och upprymd!! Jag har träningsvärk, det betyder ju att jag börjar få muskler tillbaka, hurra!!! Hallelulja och varmt välkomna är ni kära muskler =)
Jag pratade nämnligen med en ny kvinna på träningen, hon sa att läkarna sagt till henne att det tar ca tre år efter starka cellgiftsbehandlingar att få tillbaka musklerna, och det kan ju stämma.
Så skam den som ger sig, hårt arbete ger utdelning till slut. Även om tålamodet tryter ibland!
Idag skiner solen, vilken välsignelse! Ljus, ljus, ljus - som man längtar efter det! Behövs tack o lov inte så jättemycket för att humöret skall vända åt rätt håll igen!
Kram kram från Barfotaflickan!
Kommentarer
Trackback
