carpeanna

Årets sista dag. Hur har 2010 varit?

Upp-och-ned skulle jag nog vilja säga. Om jag summerar så går det åt rätt håll, värken avtar, men är inte borta. Huden mjuknar, men är inte normal.
MEN det är ju ändå bättre än det var för ett år sedan eller ett halvår sedan.
2010 var jag sjukskriven hela året. Försäkringskassan skickar en enkät om hur jag upplever deras service. Hmm, jag har inte hört så mycket av dem så.. Men har heller inte haft några problem med dem så jag klagar inte.
2011 kommer bli ett bra år. Jag kommer få mer energi och kroppen kommer att återhämta sig mer och mer...

Sist min läkare ringde mig, straxt innan jul, pratade vi om just det. När jag sa: "Jo, den 1 februari ska jag börja jobba så då MÅSTE jag vara bra!"
Total tystnad i luren.
Sen: "Anna, du har verkligen haft väldigt mycket tålamod" "Men det tar tid".
Vi har bara olika perspektiv på omfattning om vad som är tid. Hur lång tid är lång tid? Ett år tycker jag är lång tid, men visst i ett helt liv är ett år inte så lång tid.
Jag läser lite olika självhjälpsböcker ibland. I en av dem läste jag om olika personligheter när det gäller tid. Det finns en tidspersonlighet soom heter "Tidsoffer". En sådan är nog jag...
Jag hör vad "alla andra" gör och så lägger jag ihop allt det och tycker att jag ska hinna med allt det på samma tid som de var för sig gör en sak.
Dax att tänka om kanske..
Ok, jag ska försöka göra det under 2011. Försöka är alltid gott nog, för då är man faktiskt medveten om sitt problem och kan jobba med det succesivt.

Hoppas nu alla i min närhet som är lite sjuka snart mår bättre och att förkylningar och annat släpper taget om dem. in syster är inte så pigg, hu för feber, hosta och halsont!!! Så sa hon till mig igår: "men det känns ju futtigt jämfört med dig"
Men det är det inte. Det går inte att jämföra det. Min sjukdomstid är jobbig. Än är den inte över. Andas ut gör jag först efter 5 års kontrollen.
Men en sak är säker, när jag säger att jag förstår hur jobbigt det är att vara sjuk, dassig och hängig, så vet jag verkligen hur det känns. Det är skitjobbigt och man vill bara trolla bort det sjuka.
Men man måste härda ut, vila och lyssna till sin kropp. Oj, vad lätt det är att säga till andra, men inte alltid så lätt att leva efter själv, eller hur?
Men nu är det dax för nya tag!

Min vän Ulrika skrev ett inlägg på faceboook igår:
Fyll inte ditt liv med dagar utan fyll dina dagar med liv!!!

Så 2011 ska bli året då tankar ska göras till verklighet, och verkligheten blir till liv!!

Önskar er alla fina människor Ett Riktigt Gott Nytt År!!!!!!!!!!!!!!
Kram Anna

Bara ett par dagar återstår av detta året. Ett nytt år ligger framför oss alla med nya möjligheter.
Nästa år är möjligheternas år!
Nästa år vänder det. Allt tar tid och många många gånger är det svårt att inse.
Vissa gånger kan man se saker över ett perspektiv och tänka att saker faktiskt utvecklats till det bättre!
Bara det att inte knapra i sig starka värktabletter morgon, middag och kväll är ju ett enormt framsteg!!!
Sedan kan jag i nästa stund bli otålig och undra varför det inte går snabbare, swisch så är det bra!

Vi har haft en väldigt mysig jul. Precis innan undrade jag hur jag skulle orka ta mig igenom den. Blev dunderförkyld och då blir de flesta ganska sänkta. Fast jag är ganska seg och lägger mig sällan förrän jag stupar..
Dagen innan skulle vi fira hos min sambos pappa. Marcus var ledig den dagen, Tyra var hos Marcus moster och mormor och vi fixade de sista julklapparna. Jag var verkligen helt slut.
Naturligtvis vill man ju följa med och uppbådar alla krafter man har för att orka. Men som sagt, ibland måste man inse sina begränsningar. Eller lyssna på sin kropp låter nog bättre.
Jag stannade hemma. Åt dundersoppa med massor av ingefära i, som moster Ina lagat. Och döm om min förvåning, men jag mådde mycket bättre innan jag gick och la mig den kvällen!!!
På julafton snörvlade jag inte lika mycket :)

Men oj, vilket snökaos som drog in över Kalmar och Öland på julafton. Vi skulle åka ner till svärmor i Ekenäs och vi tog oss fram till slut. Bilar som fastnade i snön, men inget hindrade oss!
Men, när vi kom till Karlsrorondellen säger min sambo att han glömde glassen som jag hade gjort till dessert. Det var en lingon- och pepparkaksglass som jag hittade på bloggen "Bara en kaka till".
Vi kan inte vända för det sa min sambo.
Jag började gråta.
Ina vände bilen.
Vi hämtade glassen.
Men vi anlände till Ekenäs och vi firade jul.
Vi åt julmat och tomten kom. Tyras ögon tindrade när tomten kom pulsande i den djupa snön i den vinande piskade blåsten. Snön yrde, men tomten tar sig fram.
När allt var över och vi satt ner i fåtöljer och soffa kom tårarna igen.
Så är det nog när kroppen inte orkar mer.
Jag må va sjukskriven och ha tid för vila, men jag har alldeles för hög ambitionsnivå och vill hela tiden prestera.
Då får man andas djupa andetag och ta in all den kärlek man får.
Det är överväldigande!

Dagen efter var vi åter i Kalmar och mina föräldrar kom. Mamma och pappa!! *Kärlek*
Spelar ingen roll hur stor jag blir, mamma o pappa är alltid mamma o pappa!!!!
Vi firade hemma hos min syster som bara bor ett par gator bort från oss. De hade pyntat och gjort så fint och mysigt. Mamma hade lagat kalkon. Mamma kalkon, så underbart gott! Vi åt och vi njöt.
Är du avslappnad nu sa Marcus? Jo, det är jag.
Och det var jag.
Sedan dess har jag inte presterat så mycket.
Tror jag överpresterade innan så det räcker väl en bit in på nästa år.
Men en sak som jag verkligen finner ro i är att baka. Det är bara så härligt! Så roligt att kunna ge bort något man gjort själv också. Tänk om bara lilla Tingeling kunde komma och röja efter man gått fram i köket ;)

Nu är verkligen tid för eftertanke. Hur ska man bemöta nästa år på bästa sätt?
Inte ta ut en massa i förskott, ta en dag i taget och leva i nuet. Nu tar jag tiden fram till nästa läkarbesök, då är det förhoppningsvis dax för en ny infusion. Lite ny energi och en ny puff till kroppen. Men det är i mitten av januari, det är nästa år.
Nu ser jag fram emot att fira in det nya året tillsammans med goda vänner, med god mat och gott att dricka =)

Dax att se framåt och fånga nya dagar!
Njut av 2010.s sista dagar!!
/Anna

Oj, det lät drastiskt kände jag.. Men vissa dagar är det verkligen så.
Innan var jag bara såååå nere och det är jobbigt att ha ont. Slut. Trött. Utmattad.
Tankar som snurrar i huvudet om allt som min terapeut sa till mig idag. Du måste lära dig inse din begränsningar och din kropps signaler innan du återgår till ditt arbete för att inte gå in i väggen..
Sanningen är jobbig att höra. Men den är sann.

Men nu vänder vi dagen och tänker på en underbar fantastisk upplevelse!!!! Så stolt, sån lycka i mitt hjärta!!
Det var idag dansuppvisning som avslutning på terminen. Att få se sin lilla flicka komma in och göra sina danssteg tillsammans med de andra flickorna, jag blev så stolt att jag blev rörd till tårar.
Ord blir överflödiga i sådana lägen, man blir bara såååå lycklig!!!

Underbara fina lilla unge!!!!!

Ja, nu är verkligen bägaren snart nådd!!
Antagligen beror det på att jag lätt slarvar med att äta lunch, "glömmer bort det", prioriterar bort tiden till det för att det inte är roligt att äta själv helt enkelt.
Så dumt!! Så himla urbota dumt!
Dessutom rimmar det inte, jag gillar att laga mat och baka, dock orkar man ju inte stå vid spisen jämt.

Var hos min terapeut idag. Och till henne sa jag just det, just nu känns det som att enough is enough!!
Ont i min ändalykt oxå, julefrid - up my ass!! Säger jag bara!
Önskar man bara kunde välja ut de bitarna man gillar och fokusera på dem, men alla andra runt omkring ska ju oxå gilla det.. Inte alltid man gillar lika, man kan ju tycka olika!
Jag har inte köpt en enda julklapp än, jag finner ingen inspiration eller julkänsla alls.. Efter att jag blev sjuk infinner sig inte samma förväntan kring jul, mest blir jag stressad av alla ställen man ska vara på.
Ibland vill jag bara fly, sätta mig på ett plan nånstans och fly från julen! Hade jag haft pengarna just nu hade jag bokat oss en resa, men man blir inte dollarmiljonär på att vara sjukskriven precis.
Jag strävar hela tiden efter något, jag kan inte finna ro i min kropp för jag vill inte att den ska vara som den är.
1 februari, då ska jag vara på banan igen, tillbaka i tjänst: "Välkommen till Helpdesk, du pratar med Anna!"
Det känns så avlägset att klara av det men ändå så ruskigt nära.
Handen på hjärtat, är du bra på att ta vara på varje stund, vara här och nu?
Jag vill så gärna, bara inte i min kropp.. Det är så in i vassen svårt att acceptera och finna ro i sig själv när man krigar mot sin kropp hela tiden.

När samtalet var slut, trodde jag att jag skulle somna. Så trött blev jag. Min terapeut sa oxå det, Anna jag tror du kan somna här och nu.
Hon berättade också att hon tänkt väldigt mycket på mig den sista tiden. Ibland känner man även det på sig, för en natt när jag inte kunde sova tänkte jag på henne och hennes ord, scanna av din kropp. Men som hon sa, det är ju klart inte lätt för dig när du känner som du gör inför din kropp. Detta måste vi arbeta vidare med. Detta måste jag komma till ro med innan jag kan återgå i arbete, annars är risken alldeles för stor att jag återgår till sjukskrivning igen. Jag MÅSTE lära mig känna mina begränsningar och sätta stopp när jag inte orkar mer.
Min kropp slår ju bara totalt bakut när jag kör slut på den, som nu...

Imorgon ska Tyra o jag åka hem till mamma och pappa. Jag vill bara åka dit och få vara deras lilla flicka nu. Bara vara liten, inte massa ansvar och krav.
Som jag längtar efter att bara komma hem!!!

"I en vecka har jag haft en gul post-it lapp som det stått Ring Anna! på" sa sköterskan när jag ringde i fredags.
Jag ringer ju gärna inte igen och igen jag..
"Hur är det nu då Anna?"
Djupt andetag.
Ja, det är väl ganska bra, men det är väldigt jobbigt att jag knappt kan gå ut nu. Det är så obehagligt att ta på strumpor och alla skor som går över vristen är obehagliga. Det är lite för kallt för gympaskor nu..
Så fick jag det ur mig iaf. Hon berättade att man planerade att man skulle ta celler från Tobias, och att jag nog skulle få en omgång till i januari.
Tänk om de bara kunde skicka ner en liten spruta i ett kuvert och så var det bara att injicera den och simsalabim så skulle allt kännas lättare!!!
Det känns lite tungt och jobbigt när man drar sig för att gå ut, det är vinter och det är väldigt vackert ute. Tyra älskar snön och vill ju så gärna gå ut.
Naturligtvis utmanar man sig själv många gånger och gör saker för hennes skull, det känns ju inte särskilt rättvist att hon ska lida för att jag är så begränsad.
I em gick vi ut till pulkabacken. För mig kändes det som att bestiga Mount Everest ett par gånger. Envis som jag är drog jag den där snowracern upp för backen så att hon kunde åka. Iltjut av glädje kommer från henne där hon susar ner för backen i hög fart!!!
Det gör oxå ont i hjärtat att jag inte kan göra mer. Blir så ledsen och besviken!!! Får sätta till alla krafter jag har för att dra den där snowracern, sådant som andra föräldrar klarar lätt som en plätt.
Så just nu känner jag mig helt urladdad..
Hör hur Tyra sitter och pratar med Marcus nu. "Du är så duktig på att fixa saker du", säger hon. "Mamma är väldigt duktig på att ta sprutor".. Lilla barn vad hon vet ändå...

Kanske dax att ta en liten hemmagjord pralin, det är ju ändå 3:e advent :)
Kram,
Anna

... får jag ge dig min önskelista?
Får jag då önska mig ett par friska ben och händer?
Just nu gör det ont i mina ben, jag har staplat mig fram på stan med min syster ikväll då våra flickor var på dansträning.
Fina storasyster som alltid tar hand om lillasyster!!
Tänk om jag fick ett par friska ben som inte brinner som en eld, som inte är alldeles buliga och knöliga.
Eller händer som gör ont när de jobbat för hårt.
Jag är ingen stillasittande person, jag gillar att fixa och dona. Baka, städa, laga mat och fixa i hemmet. Jag är sjukskriven, men jag vill ju ändå prestera något var dag. Jag mår bra av att baka. Det är så härligt att se vilka fantastiska resultat man kan få av bara ett fåtal ingredienser!!

En dag då jag är hemma, går i nneskor utan strumpor går det bra, då är jag på banan, då känner jag att snart är jag där. Sen måste man ju ta sig ut ibland, vilket inte är en rolig historia den här årstiden då gympaskor inte är den bästa lösningen. Men det är det som funkar bäst.
Det är sån befrielse när man kommer hem och kan ta av sig de där kängorna!!!!

Häromdagen sa Tyra: "Mamma är vintern slut nu, redan??" (Hon gillar snön, än) Nej, den varar lääääänge till!
Den gör ju det, vintern. Men om våren om våren då trivs jag allra bäst!!!
Imorgon måste jag ringa till forskningssköterskan i Stockholm, men jag gillar inte att tjata. Jag gillar inte att låta gnällig. Jag biter ihop och tänker: "Imorgon blir det bättre"
Och så blir nästa dag en bättre dag, men påföljande inte lika kul.
Fasen, ge mig en spruta superceller till så vi tar kål på de där sista eländiga sjuka bindvävscellerna som finns kvar och låter de friska segra!!!!
Snälla tomten, ge mig det!!!
Snälla!!

Jag prenumererar på Amelia, den bästa tjejtidningen som finns enligt mitt tycke. På deras sida kan man lägga upp sin blogg. Jag har länge suttit med sidan öppen och tänkt att jag ska skapa en blogg där.
I november 2006 medverkade jag i Amelia i ett reportage i serien "det hände mig" med rubriken "Jag blev dumpad när jag var höggravid".
Det låter lite som en rubrik ur en skvallertidning, men texten säger en helt annan sak.
Jag funderar på att göra ett uppföljande reportage. "Vad hände sedan?"
Det hände ju en hel del till efter det där sveket.
Men där och då sa jag till mig själv: "Anna, lova att du aldrig blir bitter"
Att vara bitter är inte en bra egenskap. Det gynnar ingen. Man kan acceptera och gå vidare, lägga det bakom sig och ta vara på livet istället för att älta det som varit.
Dock kommer vi ju aldrig ifrån vårt förflutna och det gör sig påmint ibland.

Men jag är en lyckligt lottad människa. Jag är stolt över att jag kan ta vara på livet som jag har nu och fokusera på det. Jag har släppt det gamla och ältar inte det med min omgivning. Det gör ingen gladare.

En annan bra egenskap som jag har är att jag är bra på att lyssna. Pratar av mig gör jag nog inte så mycket själv, jag skriver mer. Då kan mina mottagare själva välja när de vill lyssna till mig, samt att jag också kan välja när jag orkar med att öppna upp alla mina tankar.

Men det ska gudarna veta att det inte är lätt att komma till dessa insikter. Det har tagit mig mycket hårt arbete och mycket terapi för att komma dit.
Jag önskar att alla människor nån gång besökte en terapeut, det ger en oerhörd självkännedom.
Min teraput säger att jag är bra på att beskriva mina tankar och känslor i ord och bild, och det är på det viset vi jobbar med det som jag tycker är jobbigt.
Vissa gånger har jag med mig massor med tankar som jag vill prata om, andra gånger går jag dit innan och tänker "vad ska vi prata om idag", men ändå så går den där timmen så fort och hon är så bra på att knyta ihop föregående samtal med det senaste.

Jag har min egna lilla änglavakt. För hur skulle jag annars ha klarat av allt det här?
Jag önskar alla kunde lyssna till sin lilla ängel, till hjärtat och leva efter gyllene reglen "gör mot andra som du själv vill bli behandlad".
För hur många gånger handlar människor inte mer utifrån "vad som borde vara rätt" istället för att tänka efter hur man själv skulle vilja bli bemött.
Om man känner att vissa stuationer är svåra så satsar jag hellre på att vara tyst en stund, eller ett tag, tänka efter vad jag känner för att sedan säga det.
Jag far verkligen illa när jag hör att människor inte behandlar varandra med respekt.
Eller varför ge tillbaka med samma mynt, vem vinner på det? Jag tror på storheten i att inte svepas med i dåliga beteenden, det är betydligt mer storartat att inte göra det!

Tänker tillbaka på mitt reportage igen och hur jag förändrats sedan dess. Jag tänker även på den hösten då jag gick till en "spåtant", för inget mer kunde ju skrämma mig nu!
Så fel man kan ha. Men jag minns även hur hon sa att hon inte sa något om död eller sjukdom. Jag kommer heller aldrig att glömma den där otäcka figuren som dök upp på ett kort. Det var leukemin, det vet jag nu. Men jag vet också att riddaren på den vita springaren är min underbara sambo Marcus. Han fanns där redan då, men inte förstod jag det! Ibland är man lite trögfattad ;-)

Men jag är precis som alla andra människor, tycker livet är jobbigt ibland och gnäller och klagar på småsaker. Men jag brukar alltid försöka se det positiva ändå!! Det är ju de glädjeämnena som förgyller tillvaron!
Livet är inte en dans på rosor, men det blir heller inte bättre än man gör det till.
Om man inte finner ro i sig själv så kan man heller inte finna den tillsammans med någon annan. Hur ska någon annan människa känna tilltro till någon som hela tiden strävar efter något annat, eller något mer?

Jag önskar att mina bekymmer med huden och lederna ska ge med sig eller åtminstone att jag kan ha skor på mig utan att det känns obehagligt. Men det kommer ske, återigen måste jag ge det tid. Och då är det så bra att ibland bli påmind om att "tänka rätt", som min sambo är så bra på :)

Så vad skulle jag då döpa min "Ameliablogg" till: Änglavakt, Bara himlen ser på, Tvära kast.. Jag vet inte än.
Men jag återkommer alltid till samma och det är texten vi har ovanför vår säng "Carpe Diem"

Lycka är att ha någon att dela livet med!
Lycka är att vara lycklig med den personen!

Lyckan kommer alltid inifrån, det är något fler borde tänka på.
Inte sträva efter, när det och det händer då blir det bra..
Det är svårt att landa i nuet, men det är skönt!
Naturligtvis ska man alltid ha mål, det är inte det det handlar om utan mer om att ta vara på det man har här och nu!
precis det ska vi göra nu, ut och njuta av god mat och bara ha en härlig kväll tillsammans min sambo och jag och fira vår 2-årsdag!!

Kärlek till alla!