I ärlighetens namn...
I ärlighetens namn är det inte alls det bra. I ärlighetens namn har jag fortfarande så j-la ont!!
Varför säger jag när någon frågar att det är bra, när det i själva verket inte är rikgit sant?
Jo, för att jag vill inte erkänna att det är så. För att jag är så besviken på min kropp på att en iinte gör som jag vill!
Min terapeut sa idag: "Bästa sättet att bli kvitt sin fiende är att bli vän med den"
Det är jag livrädd för. Jag är livrädd för att försonas med draken i kroppen. Värken i mig är för mig i bilder som en drake. En hemsk eldsprutande sådan som slumrar till lite grand under dagen, men som vaknar på eftermiddagen tvärilsk och sprutar eld och svingar sig runt och slår runt i min kropp. Jag vill inte krama draken eller ens ta i den, den tanken känns helt förgörande!!
Så helt plötsligt föreslår min terapeut att jag ska smeka draken medhårs och försonas.. Hur ska det gå till??
Anledningen till att tanken på försoning känns så galen är att jag i mer än 3,5 års tid kämpat och slagits MOT sjukdomen. Nu får min terapeut mig at tänka tvärtom. Tänk Anna att du kämpar FÖR att bli frisk inte MOT.
Jag visar upp en fasad att jag mår bra och vill int erkänna ens för mig själv att det inte är så. Jag vill inet hellre än att återgå till mitt jobb och simsalabim så är allt som vanligt igen.
Men faktum är att ingenting kan någonsin bli "som vanligt" igen med allt vad jag bär med mig. Jag måste nu möta alla de demoner som finns inom mig och försonas med mig själv, min kropp och mina tankar.
Livet är inte lätt, det ska gudarna veta! Och jag måste lära mig att inte ha så förjordat bråttom jämt.
Min läkare sjukskrev mig 4 månader till för hon menade att jag måste låta det ta tid att gå tillbaka till jobbet, det går inte på två veckor. Det fungerar inte att jag säger: "Jag måste sluta äta värktabltter, jag ska ju börja jobba nu"
När jag hör det i efterhand hör jag själv hur korkat det låter, men jag vill ju så gärna bli bra och bli fri från värken!!
Så alla till alla er fantastiska människor i min närhet som jag säger att det är bra till: Förlåt, jag är inte ärlig...
Många gånger när det brister för mig och jag bara inte orkar mer, då säger alla: "Ja, Anna jag undrar hur du orkar, som du kämpar och kämpar.."
Fina vännen Ulrika sa till mig idag: Anna, du borde få nobelpris så som du kämpar!
Tack söta du!
Så nu ligger hårt arbete framför mig. Att lära mig vara ärlig och säga till att jag inte orkar. Det är inte lätt, men nu MÅSTE jag.
Skrev på min facebook idag:
"Om måsten finns det mycket att säga...
Hudterapeuten säger: Du måste dricka mer vatten för att tillföra huden fukt. En läkare säger: Du måste dricka mer mjölk för att stärka skelettet. En annan läkare säger: Du måste äta mer så du går upp i vikt. Tränaren säger: Du måste träna f.ör att stärka kroppen. En annan säger: Du måste ta det lugnt och inte stressa upp dig. Beteendeterapeuten säger: Du ska inte ha så mycket måsten...
Jag: ????????
Beteendeterapeuten: Tänk annorlunda Anna: Drick vatten och mjölk och ät ordentligt för att du ska må bra och bli bättre. Träna för att du mår bra av det och yoga/meditera för att samla tankarna och kom överens med dig själv.
Jag: Aha!! =)
Många måsten finns det i livet, men många gånger behöver man kanske vända på dem och tänka på vad jag som människa och individ behöver för att må bra!
Att behöva känns så mycket mer positivt än att man måste!!
Så bevittna mig och mitt liv, så att jag vet att jag finns för att ni behöver mig!!
/Anna
Varför säger jag när någon frågar att det är bra, när det i själva verket inte är rikgit sant?
Jo, för att jag vill inte erkänna att det är så. För att jag är så besviken på min kropp på att en iinte gör som jag vill!
Min terapeut sa idag: "Bästa sättet att bli kvitt sin fiende är att bli vän med den"
Det är jag livrädd för. Jag är livrädd för att försonas med draken i kroppen. Värken i mig är för mig i bilder som en drake. En hemsk eldsprutande sådan som slumrar till lite grand under dagen, men som vaknar på eftermiddagen tvärilsk och sprutar eld och svingar sig runt och slår runt i min kropp. Jag vill inte krama draken eller ens ta i den, den tanken känns helt förgörande!!
Så helt plötsligt föreslår min terapeut att jag ska smeka draken medhårs och försonas.. Hur ska det gå till??
Anledningen till att tanken på försoning känns så galen är att jag i mer än 3,5 års tid kämpat och slagits MOT sjukdomen. Nu får min terapeut mig at tänka tvärtom. Tänk Anna att du kämpar FÖR att bli frisk inte MOT.
Jag visar upp en fasad att jag mår bra och vill int erkänna ens för mig själv att det inte är så. Jag vill inet hellre än att återgå till mitt jobb och simsalabim så är allt som vanligt igen.
Men faktum är att ingenting kan någonsin bli "som vanligt" igen med allt vad jag bär med mig. Jag måste nu möta alla de demoner som finns inom mig och försonas med mig själv, min kropp och mina tankar.
Livet är inte lätt, det ska gudarna veta! Och jag måste lära mig att inte ha så förjordat bråttom jämt.
Min läkare sjukskrev mig 4 månader till för hon menade att jag måste låta det ta tid att gå tillbaka till jobbet, det går inte på två veckor. Det fungerar inte att jag säger: "Jag måste sluta äta värktabltter, jag ska ju börja jobba nu"
När jag hör det i efterhand hör jag själv hur korkat det låter, men jag vill ju så gärna bli bra och bli fri från värken!!
Så alla till alla er fantastiska människor i min närhet som jag säger att det är bra till: Förlåt, jag är inte ärlig...
Många gånger när det brister för mig och jag bara inte orkar mer, då säger alla: "Ja, Anna jag undrar hur du orkar, som du kämpar och kämpar.."
Fina vännen Ulrika sa till mig idag: Anna, du borde få nobelpris så som du kämpar!
Tack söta du!
Så nu ligger hårt arbete framför mig. Att lära mig vara ärlig och säga till att jag inte orkar. Det är inte lätt, men nu MÅSTE jag.
Skrev på min facebook idag:
"Om måsten finns det mycket att säga...
Hudterapeuten säger: Du måste dricka mer vatten för att tillföra huden fukt. En läkare säger: Du måste dricka mer mjölk för att stärka skelettet. En annan läkare säger: Du måste äta mer så du går upp i vikt. Tränaren säger: Du måste träna f.ör att stärka kroppen. En annan säger: Du måste ta det lugnt och inte stressa upp dig. Beteendeterapeuten säger: Du ska inte ha så mycket måsten...
Jag: ????????
Beteendeterapeuten: Tänk annorlunda Anna: Drick vatten och mjölk och ät ordentligt för att du ska må bra och bli bättre. Träna för att du mår bra av det och yoga/meditera för att samla tankarna och kom överens med dig själv.
Jag: Aha!! =)
Många måsten finns det i livet, men många gånger behöver man kanske vända på dem och tänka på vad jag som människa och individ behöver för att må bra!
Att behöva känns så mycket mer positivt än att man måste!!
Så bevittna mig och mitt liv, så att jag vet att jag finns för att ni behöver mig!!
/Anna
Trött eller snarare utmattad...
Det tillstånd jag befinner mig i nu är långt utöver trött..Känner mig alldeles vimmelkantig och det enda jag vill är sova. Det är nu tredje veckan som jag trappar ner på sömntabletterna. Resultatet är verkligen varierande, det är som en berg- och dalbana. Det mesta jag sovit en natt på snart tre veckor är sex timmar, men inter heller då sammanhängande.
I natt var det gräsligt, tror jag håller på att förlora förståndet totalt!
Gick och la mig vid elva, somnade kanske halv tolv. Sen vaknade jag 00.50, då stack det och kändes som knivstick och tusen nålar i benen främst det högra. Det höll på att göra mig tokig och jag kunde inte ligga still. Gick upp och gick på toa och försökte med mindfullness, bara låta tankarna flfyga iväg. Men det bara kröp och högg i benen så jag kunde inte för mitt liv koncentrera mig. Till slut vid halv två klädde jag på mig coh gick ut och gick en runda. Det var ganska läskigt för det var tomt och öde ute. I fickan hade jag stoppat ner en sax, om någon skulle hoppa på mig. Kändes som att jag gick omkring i en dimma, allt var bara helt suddigt.
Gick hem igen, försökte sätta mig i soffan och slappna av, men det gjorde så ont! Till slut gav jag upp och tog två dexofen och somnade, eller däckade snarare.
Sen ringde sambons klocka lite i sex.. När jag äntligen sov! Kände mig helt yr och vimmelkantig och benen började leva o ha sig igen. Gick upp vid sju, helt slut.
Nu känns det som att jag fortfarande har en mössa på huvudet, som bakis.
Jag vill inte ha det så här mer!!! När man är så här trött orkar man inte med att argumentera eller vara pedagogisk och jag känner mig som världens sämsta mamma...
Låt mig få bli som en vanlig människa igen, SNÄLLA!!!!!!!!!
/Förtvivlad Anna
I natt var det gräsligt, tror jag håller på att förlora förståndet totalt!
Gick och la mig vid elva, somnade kanske halv tolv. Sen vaknade jag 00.50, då stack det och kändes som knivstick och tusen nålar i benen främst det högra. Det höll på att göra mig tokig och jag kunde inte ligga still. Gick upp och gick på toa och försökte med mindfullness, bara låta tankarna flfyga iväg. Men det bara kröp och högg i benen så jag kunde inte för mitt liv koncentrera mig. Till slut vid halv två klädde jag på mig coh gick ut och gick en runda. Det var ganska läskigt för det var tomt och öde ute. I fickan hade jag stoppat ner en sax, om någon skulle hoppa på mig. Kändes som att jag gick omkring i en dimma, allt var bara helt suddigt.
Gick hem igen, försökte sätta mig i soffan och slappna av, men det gjorde så ont! Till slut gav jag upp och tog två dexofen och somnade, eller däckade snarare.
Sen ringde sambons klocka lite i sex.. När jag äntligen sov! Kände mig helt yr och vimmelkantig och benen började leva o ha sig igen. Gick upp vid sju, helt slut.
Nu känns det som att jag fortfarande har en mössa på huvudet, som bakis.
Jag vill inte ha det så här mer!!! När man är så här trött orkar man inte med att argumentera eller vara pedagogisk och jag känner mig som världens sämsta mamma...
Låt mig få bli som en vanlig människa igen, SNÄLLA!!!!!!!!!
/Förtvivlad Anna
Reträtt??
Kan det verkligen vara så att draken börjar ge upp? Värken har klingat av lite, jag behöver inte ta 8 dexofen om dagen! Huden känns lite mjukare, vågar man hoppas nu? Gett upp hoppet gör jag aldrig, men vet ju att det här tar tid och ibland tryter tålamodet och man vill bara vakna nästa dag och allt är borta.
Men skam den som ger sig!
Igår kväll när jag nattade Tyra ringde min läkare, Katarina Le Blanc, vid åtta på kvällen för att höra hur det är med mig! Jag blir alldeles rörd av hennes engagemang i mig och min hälsa. Visst, det är hennes jobb, men det är inte hennes jobb att engagera sig så i mitt välmående och även psykiska hälsa. Det värmer i hjärtat.
Jag skrev på min facebook " Vilken läkare jag har! Ringer klockan åtta på kvällen för att höra hur jag mår!" =)
Jag fick då en kommentar att det verkade ju vara en bra läkare, honom skulle jag vara rädd om.
Eftersom jag har lite lätt för att blixtra till ibland kommenterade jag med följande:
Skall då tilläggas att det är en mycket kompetent läkare, forskare och professor, känd världen över för sin forskning gällande bindvävsstamceller och dess verkan efter en transplantation OCH det är en KVINNA. Googlar man på henne får man up...p 203 000 resultat, hennes namn är Katarina Le Blanc. Så ja, jag är väldigt rädd om henne och mån om att få ha henne kvar. Men tror att hon även tycker att jag är en intressant patient då jag har genomgått en behandling som är av experimentell art, för att jag litar på henne till 100%.
Jag är så oändligt tacksam att ha henne som min läkare =)
Tack för alla uppmuntringar söta vänner.
Förlåt till den som kommenterade, men jag tycker det är konstigt att man direkt förutsätter att en läkare är en man..
Jag är otroligt tacksam och glad att jag har henne som min läkare verkligen, och inget jag tar för givet. Jag vill bara att ingen ska tro att jag gör det, och det tror jag inte att de som verkligen känner mig gör.
Förra veckan var jag hos min terapeut, hon stöttar mig i mitt kämpande med nedtrappning av sömntabletter. Varje kväll har jag kommit på någon anledning för att inte trappa ner, "måste bara få sova i natt med, imorgon ska jag ta halva". Men nu har jag gett mig den på det. Började förra veckan och följer KTB-modellen i boken Sov Gott! Jag har sovit i genomsnitt 4-5 timmar per natt i en vecka så jag är lite mosig i huvudet.
Tog även upp med henne det att jag får sån fruktansvärd PMS. Jag måste ju äta östrogen för att kroppen inte tillverkar eget så det blir ju som en fejkad menstration. Men besvären innan känns inte fejkade. Jag blir sur, tvär och ilsk. Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor och beteende. Efter ett par dagar går det över och jag börjar återgå till mig själv igen. Kom överens om att jag ska ta upp det vid nästa besök på kvinnokliniken 21 september. Eftersom det mesta är lite special med mig finns det bara en expert i landet, så man är tacksam när man väl får en tid.
I helgen hände något obehagligt med min syster. Hon har blivit jätteallergisk mot getingstick har det visat sig. Och i söndags blev hon stucken igen, munnen svullnade och det kliade i ansiktet, som även det svullnade upp. on blev rädd och nervös och visste inte vilken medicin hon skulle ta först. Det slutade med att en ambulans kom hem och hjälpte henne, för det är oerhört viktigt att man får i sig sin medicin i tid när man blir stucken. Så man ser att den svenska sjukvården fungerar verkligen! Hu, vad skrämd man blir!
Idag när jag skulle lämna Tyra på förskolan blev hon så ledsen. Det är så fruktansvärt jobbigt nu för hon är allt som oftast ledsen när jag lämnar henne. Det river verkligen i hjärtat att lämna sitt gråtande barn ifrån sig. Men den söta förskolläraren på Tyras förskola Ellinor tog henne i knät och pratade med henne. Efter en stund lugnade hon sig. Då ringde Ellinor till mig och sa att Tyra var lugn för hon såg att jag blev ledsen när jag gick. Så omtänksamt!
Det finns många rötägg och sitstövlar i vår värld, men de goda, fina omtänksamma människorna vinner alltid. De finns alltid där, och bara en liten gest gör såååå mycket för en annan person.
Jag blir varm i hjärtat och fokuserar på dem, de som lyser upp vardagen och hela tiden stöttar, bryr sig och finns där.
Förra veckan hade jag en otäck mardröm att Marcus träffade någon annan. Den har satt sig fast i mitt huvud och det är en jätteobehaglig känsla. Han, som alltid finns för mig. Som inte sviker, inte ens när jag är som dj-ligast nån gång i månaden. Han älskar mig för den jag är och för det är jag oändligt tacksam och lycklig. Han är söt och fin och jag är glad som har honom! Jag har en omgivning som sluter upp kring mig, som värmer och peppar, och som ALDRIG ger upp hoppet för att jag ska bli bra igen. Frisk är jag, men biverkningarna ska ju ge sig en del med. Och det är det aldrig någon som tvivlar på att de kommer att göra!
Att få höra hur fin eller söt man är när man lagt en ny bild på FB akn tyckas lite, men för mig värmer det så.
Tack tack tack till alla fina människor!
Njut av det underbara höstvädret =)
/Anna
Men skam den som ger sig!
Igår kväll när jag nattade Tyra ringde min läkare, Katarina Le Blanc, vid åtta på kvällen för att höra hur det är med mig! Jag blir alldeles rörd av hennes engagemang i mig och min hälsa. Visst, det är hennes jobb, men det är inte hennes jobb att engagera sig så i mitt välmående och även psykiska hälsa. Det värmer i hjärtat.
Jag skrev på min facebook " Vilken läkare jag har! Ringer klockan åtta på kvällen för att höra hur jag mår!" =)
Jag fick då en kommentar att det verkade ju vara en bra läkare, honom skulle jag vara rädd om.
Eftersom jag har lite lätt för att blixtra till ibland kommenterade jag med följande:
Skall då tilläggas att det är en mycket kompetent läkare, forskare och professor, känd världen över för sin forskning gällande bindvävsstamceller och dess verkan efter en transplantation OCH det är en KVINNA. Googlar man på henne får man up...p 203 000 resultat, hennes namn är Katarina Le Blanc. Så ja, jag är väldigt rädd om henne och mån om att få ha henne kvar. Men tror att hon även tycker att jag är en intressant patient då jag har genomgått en behandling som är av experimentell art, för att jag litar på henne till 100%.
Jag är så oändligt tacksam att ha henne som min läkare =)
Tack för alla uppmuntringar söta vänner.
Förlåt till den som kommenterade, men jag tycker det är konstigt att man direkt förutsätter att en läkare är en man..
Jag är otroligt tacksam och glad att jag har henne som min läkare verkligen, och inget jag tar för givet. Jag vill bara att ingen ska tro att jag gör det, och det tror jag inte att de som verkligen känner mig gör.
Förra veckan var jag hos min terapeut, hon stöttar mig i mitt kämpande med nedtrappning av sömntabletter. Varje kväll har jag kommit på någon anledning för att inte trappa ner, "måste bara få sova i natt med, imorgon ska jag ta halva". Men nu har jag gett mig den på det. Började förra veckan och följer KTB-modellen i boken Sov Gott! Jag har sovit i genomsnitt 4-5 timmar per natt i en vecka så jag är lite mosig i huvudet.
Tog även upp med henne det att jag får sån fruktansvärd PMS. Jag måste ju äta östrogen för att kroppen inte tillverkar eget så det blir ju som en fejkad menstration. Men besvären innan känns inte fejkade. Jag blir sur, tvär och ilsk. Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor och beteende. Efter ett par dagar går det över och jag börjar återgå till mig själv igen. Kom överens om att jag ska ta upp det vid nästa besök på kvinnokliniken 21 september. Eftersom det mesta är lite special med mig finns det bara en expert i landet, så man är tacksam när man väl får en tid.
I helgen hände något obehagligt med min syster. Hon har blivit jätteallergisk mot getingstick har det visat sig. Och i söndags blev hon stucken igen, munnen svullnade och det kliade i ansiktet, som även det svullnade upp. on blev rädd och nervös och visste inte vilken medicin hon skulle ta först. Det slutade med att en ambulans kom hem och hjälpte henne, för det är oerhört viktigt att man får i sig sin medicin i tid när man blir stucken. Så man ser att den svenska sjukvården fungerar verkligen! Hu, vad skrämd man blir!
Idag när jag skulle lämna Tyra på förskolan blev hon så ledsen. Det är så fruktansvärt jobbigt nu för hon är allt som oftast ledsen när jag lämnar henne. Det river verkligen i hjärtat att lämna sitt gråtande barn ifrån sig. Men den söta förskolläraren på Tyras förskola Ellinor tog henne i knät och pratade med henne. Efter en stund lugnade hon sig. Då ringde Ellinor till mig och sa att Tyra var lugn för hon såg att jag blev ledsen när jag gick. Så omtänksamt!
Det finns många rötägg och sitstövlar i vår värld, men de goda, fina omtänksamma människorna vinner alltid. De finns alltid där, och bara en liten gest gör såååå mycket för en annan person.
Jag blir varm i hjärtat och fokuserar på dem, de som lyser upp vardagen och hela tiden stöttar, bryr sig och finns där.
Förra veckan hade jag en otäck mardröm att Marcus träffade någon annan. Den har satt sig fast i mitt huvud och det är en jätteobehaglig känsla. Han, som alltid finns för mig. Som inte sviker, inte ens när jag är som dj-ligast nån gång i månaden. Han älskar mig för den jag är och för det är jag oändligt tacksam och lycklig. Han är söt och fin och jag är glad som har honom! Jag har en omgivning som sluter upp kring mig, som värmer och peppar, och som ALDRIG ger upp hoppet för att jag ska bli bra igen. Frisk är jag, men biverkningarna ska ju ge sig en del med. Och det är det aldrig någon som tvivlar på att de kommer att göra!
Att få höra hur fin eller söt man är när man lagt en ny bild på FB akn tyckas lite, men för mig värmer det så.
Tack tack tack till alla fina människor!
Njut av det underbara höstvädret =)
/Anna
