carpeanna

Jag prenumererar på Amelia, den bästa tjejtidningen som finns enligt mitt tycke. På deras sida kan man lägga upp sin blogg. Jag har länge suttit med sidan öppen och tänkt att jag ska skapa en blogg där.
I november 2006 medverkade jag i Amelia i ett reportage i serien "det hände mig" med rubriken "Jag blev dumpad när jag var höggravid".
Det låter lite som en rubrik ur en skvallertidning, men texten säger en helt annan sak.
Jag funderar på att göra ett uppföljande reportage. "Vad hände sedan?"
Det hände ju en hel del till efter det där sveket.
Men där och då sa jag till mig själv: "Anna, lova att du aldrig blir bitter"
Att vara bitter är inte en bra egenskap. Det gynnar ingen. Man kan acceptera och gå vidare, lägga det bakom sig och ta vara på livet istället för att älta det som varit.
Dock kommer vi ju aldrig ifrån vårt förflutna och det gör sig påmint ibland.

Men jag är en lyckligt lottad människa. Jag är stolt över att jag kan ta vara på livet som jag har nu och fokusera på det. Jag har släppt det gamla och ältar inte det med min omgivning. Det gör ingen gladare.

En annan bra egenskap som jag har är att jag är bra på att lyssna. Pratar av mig gör jag nog inte så mycket själv, jag skriver mer. Då kan mina mottagare själva välja när de vill lyssna till mig, samt att jag också kan välja när jag orkar med att öppna upp alla mina tankar.

Men det ska gudarna veta att det inte är lätt att komma till dessa insikter. Det har tagit mig mycket hårt arbete och mycket terapi för att komma dit.
Jag önskar att alla människor nån gång besökte en terapeut, det ger en oerhörd självkännedom.
Min teraput säger att jag är bra på att beskriva mina tankar och känslor i ord och bild, och det är på det viset vi jobbar med det som jag tycker är jobbigt.
Vissa gånger har jag med mig massor med tankar som jag vill prata om, andra gånger går jag dit innan och tänker "vad ska vi prata om idag", men ändå så går den där timmen så fort och hon är så bra på att knyta ihop föregående samtal med det senaste.

Jag har min egna lilla änglavakt. För hur skulle jag annars ha klarat av allt det här?
Jag önskar alla kunde lyssna till sin lilla ängel, till hjärtat och leva efter gyllene reglen "gör mot andra som du själv vill bli behandlad".
För hur många gånger handlar människor inte mer utifrån "vad som borde vara rätt" istället för att tänka efter hur man själv skulle vilja bli bemött.
Om man känner att vissa stuationer är svåra så satsar jag hellre på att vara tyst en stund, eller ett tag, tänka efter vad jag känner för att sedan säga det.
Jag far verkligen illa när jag hör att människor inte behandlar varandra med respekt.
Eller varför ge tillbaka med samma mynt, vem vinner på det? Jag tror på storheten i att inte svepas med i dåliga beteenden, det är betydligt mer storartat att inte göra det!

Tänker tillbaka på mitt reportage igen och hur jag förändrats sedan dess. Jag tänker även på den hösten då jag gick till en "spåtant", för inget mer kunde ju skrämma mig nu!
Så fel man kan ha. Men jag minns även hur hon sa att hon inte sa något om död eller sjukdom. Jag kommer heller aldrig att glömma den där otäcka figuren som dök upp på ett kort. Det var leukemin, det vet jag nu. Men jag vet också att riddaren på den vita springaren är min underbara sambo Marcus. Han fanns där redan då, men inte förstod jag det! Ibland är man lite trögfattad ;-)

Men jag är precis som alla andra människor, tycker livet är jobbigt ibland och gnäller och klagar på småsaker. Men jag brukar alltid försöka se det positiva ändå!! Det är ju de glädjeämnena som förgyller tillvaron!
Livet är inte en dans på rosor, men det blir heller inte bättre än man gör det till.
Om man inte finner ro i sig själv så kan man heller inte finna den tillsammans med någon annan. Hur ska någon annan människa känna tilltro till någon som hela tiden strävar efter något annat, eller något mer?

Jag önskar att mina bekymmer med huden och lederna ska ge med sig eller åtminstone att jag kan ha skor på mig utan att det känns obehagligt. Men det kommer ske, återigen måste jag ge det tid. Och då är det så bra att ibland bli påmind om att "tänka rätt", som min sambo är så bra på :)

Så vad skulle jag då döpa min "Ameliablogg" till: Änglavakt, Bara himlen ser på, Tvära kast.. Jag vet inte än.
Men jag återkommer alltid till samma och det är texten vi har ovanför vår säng "Carpe Diem"