carpeanna

Varannan vecka kommer Amelia i min brevlåda. Jag tycker om att läsa om alla "det hände mig" berättelser.
Det är så livet ser ut. Saker händer människor hela tiden och så måste man tackla och hantera det på olika sätt.
Alla är vi olika och alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag, som så många andra som "råkat ut" för saker, har et behov av att berätta om det. Som här, där hela sanningen, nästan iaf;-), kommer fram.
Någonstans måste alla känslor och tankar ut, när man inte har så lätt för att prata om dem med alla.
Konstigt då att man kan vädra ut alla sina tankar så här kan kanske tyckas då?...
Hur som helst så skrev jag idag ett brev till Amelia, om det som inte är så glamoröst med att ha varit sjuk. Känslorna av att man inte är "lika bra som alla andra" för att man är sjukskriven. Baksidorna.
Det är inte alltid så att man varje dag kan känna så stor tacksamhet för allt, och vara såååå glad föra att man lever. Faktiskt.
Men självklart, jag beundrar alla dessa människor som hjälpt mig med allt, genom allt. Och jag känner tacksamhet.
Men jag går inte omkring och kvittrar och är världens gladaste dagarna i ända. Nej.
Jag är sur, vresig, trött - hopplös kanske man kan kalla det.

I morse vaknade jag vid fyra... Kunde inte somna om, bara vred och vände mig. Gick upp vid halv sex, och åkte sen till yogan vid halv åtta på sjukhuset. När jag kom hem var jag sååå trött och slut att jag la mig i dotterns säng, kramade hennes kuddar och somnade och sov nästan två timmar!!!!! Ändå kände jag mig trött och orkeslös efteråt.

Alla har vi förbjudna tankar. Tänker saker som man kanske inte vill tänka. Men det är inte lätt att öppna sig och säga dem alla gånger.
Det vill jag dela med mig av.

Här är mitt bev till Amelia:
Hej Amelia!!
På hösten 2006 medverkade jag i ett "det hände mig" reportage. Jag berättade om hur jag blev lämnad när jag var höggravid.
Då hade jag gått igenom mycket och hade så mycket hopp om livet.
I maj 2007 slog en ny bomb ner i mitt liv. Jag fick diagnosen Akut Myeloisk Leukemi.
Jag blev helt omkullkastad. Men jag var så stark och en vilja av stål, tänkte aldrig tanken att jag skulle kunna dö.
Genom hela sjukdomstiden var jag den gladaste av patienter. Snabbt kom jag tillbaka och började jobba efter att genomgått en stor benmärgstransplantation.
Hösten 2009 började kroppen bråka och stöta ifrån sig den nya benmärgen. Jag har genomgått många olika behandlingar, fotoferes, transplantation av mysenkymala bindvävssamceller, medicinering..
Och är ännu inte klar med all behandling.
Det tar tid och är tufft. Sakta repar sig kroppen.
Dock är det inte alltid så rosenskimmrande och glatt att vara sjuk. Många gånger skrivs det om hur människor får ny syn på livet efter en sjukdom och det får man.
Men, som nu, med lite perspektiv på det blir man rädd. Då blir man nedstämd och ska ta itu med allt som snurrar i huvudet.
Jag bloggar om detta på carpeanna.blogg.se
Hur bär sig alla andra åt för att "landa" i livet? Jag har fortfarande inte landat och irrar omkring lite och letar efter en bra plats.
Av någon anledning hjälper det iaf att skriva och dela med sig av sina erfarenheter, tror ändå att det är många fler som känner som jag.
Kan jag hjälpa någon genom mitt skrivande glädjer det mig, lika mycket som det glädjer mig när någon annan delar med sig av sina erfarenheter.
Ibland är det viktigt att visa den sidan också, att i glädjen över att man överlevt föds nya tankar och funderingar om livet.
Men min dotter har alltid varit drivkraften för mig. När det känns så där jättetungt finns hon ju alltid där och för sitt barn kan man gå genom eld och vatten.

Om ni är intresserade av att skriva om mig, hör av er!

Mvh,
Anna Wahlstam

Självklart är alla andra drivkraft också, men hur det än är så "låter" ett barn en inte en att trilla igenom, iaf har det varit så för mig. För ett barn behöver en, ett barn klarar sig inte utan föräldrar.
Så nu för en stund låter jag mig själv va en stund, vila vila vila.

Sen ringde min handläggare från försäkringskassan. Jag förklarade att min behandling inte är avslutad än och hon poängterade att jag måste lägga upp återgången till jobbet försiktigt. Begränsa mig.
Ok, jag hör. Jag tar in och tänker på det.

Nu ropar tösen, dax för pysselstund!
/Barfotaflickan