carpeanna

Ja, nu är verkligen bägaren snart nådd!!
Antagligen beror det på att jag lätt slarvar med att äta lunch, "glömmer bort det", prioriterar bort tiden till det för att det inte är roligt att äta själv helt enkelt.
Så dumt!! Så himla urbota dumt!
Dessutom rimmar det inte, jag gillar att laga mat och baka, dock orkar man ju inte stå vid spisen jämt.

Var hos min terapeut idag. Och till henne sa jag just det, just nu känns det som att enough is enough!!
Ont i min ändalykt oxå, julefrid - up my ass!! Säger jag bara!
Önskar man bara kunde välja ut de bitarna man gillar och fokusera på dem, men alla andra runt omkring ska ju oxå gilla det.. Inte alltid man gillar lika, man kan ju tycka olika!
Jag har inte köpt en enda julklapp än, jag finner ingen inspiration eller julkänsla alls.. Efter att jag blev sjuk infinner sig inte samma förväntan kring jul, mest blir jag stressad av alla ställen man ska vara på.
Ibland vill jag bara fly, sätta mig på ett plan nånstans och fly från julen! Hade jag haft pengarna just nu hade jag bokat oss en resa, men man blir inte dollarmiljonär på att vara sjukskriven precis.
Jag strävar hela tiden efter något, jag kan inte finna ro i min kropp för jag vill inte att den ska vara som den är.
1 februari, då ska jag vara på banan igen, tillbaka i tjänst: "Välkommen till Helpdesk, du pratar med Anna!"
Det känns så avlägset att klara av det men ändå så ruskigt nära.
Handen på hjärtat, är du bra på att ta vara på varje stund, vara här och nu?
Jag vill så gärna, bara inte i min kropp.. Det är så in i vassen svårt att acceptera och finna ro i sig själv när man krigar mot sin kropp hela tiden.

När samtalet var slut, trodde jag att jag skulle somna. Så trött blev jag. Min terapeut sa oxå det, Anna jag tror du kan somna här och nu.
Hon berättade också att hon tänkt väldigt mycket på mig den sista tiden. Ibland känner man även det på sig, för en natt när jag inte kunde sova tänkte jag på henne och hennes ord, scanna av din kropp. Men som hon sa, det är ju klart inte lätt för dig när du känner som du gör inför din kropp. Detta måste vi arbeta vidare med. Detta måste jag komma till ro med innan jag kan återgå i arbete, annars är risken alldeles för stor att jag återgår till sjukskrivning igen. Jag MÅSTE lära mig känna mina begränsningar och sätta stopp när jag inte orkar mer.
Min kropp slår ju bara totalt bakut när jag kör slut på den, som nu...

Imorgon ska Tyra o jag åka hem till mamma och pappa. Jag vill bara åka dit och få vara deras lilla flicka nu. Bara vara liten, inte massa ansvar och krav.
Som jag längtar efter att bara komma hem!!!