carpeanna

I helgen har tösen och hennes kusiner varit hos mormor och morfar. Det betyder vuxentid :-)
Så igår var jag och sambon på Kalmar hamnkrog och åt gott och hade mysigt, sen gick vi på bio "Svinalängorna".
En så himla mysig helg!!
Och nu är tösabiten hemma igen, hon hade bara varit liiiiite lite olydig hos mormor och morfar sa hon ;-)
Ja, det är gott att få den tiden ibland!
Tack söta mamma och pappa som alltid finns och ställer upp, massa kärlek till er!!
Så här mysigt hade vi det igår:






Jag åt ankbröst med potatiskaka, apelsin- och vaniljmoussse med apelsinsås.
Marcus åt kungsflundra med hummerkroketter och rödbetor.
Oj, så gott!!!

Kram,
Barfotaflickan

Idag är det torsdag och då är det yoga och träning som gäller.
När jag låg där som bäst och gjorde rygglyft kommer någon och söker mig.
Där är Anna säger min sjukgymnast.
Åhhh, du lever!!!! säger han och ett stort leende över hela ansiktet. Det var en som sa att du var död! I två år har jag trott att du var död! Min fru och jag satt och pratade om dig bara härom kvällen och tyckte det var så fruktansvärt att du inte fick leva, och hur gick det då med din lilla flicka??
Vi pratade lite om allt som hänt och hur det har gått för oss och så där. Han har också varit sjuk i leukemi och transplanterats i Stockholm.
Tänk så galet det kan bli när nån blandar ihop namn och så kan det bli så fel.
Så visst lever jag! Jaaaa, jag lever faktiskt!! Och det är jag såå tacksam för!
När han skulle gå sa han: Får jag krama dig? Ja, det är klart! Han var alldeles rörd, för han hade ju trott att jag var död.

Inte förrän jag kom hem kunde jag riktigt ta åt mig innebörden i det vi pratade om. Eller tänk den känslan att han trott att jag var död och sen få reda på att jag lever, finns, andas och har det bra!!! Då kunde jag ju fatta hur stort det är.

Ibland blir man bara så medveten om vad man har att vara tacksam över här i livet!!
Livet, livet, livet!!!!!

Kram kram,
Barfotaflickan

Mamma fick komma hem igår igen. Hemskickad med diagnosen: stressmage.
Ja, den har vi hört förut. Ibland blir man lite trött på hur många olika budskap olika läkare kan ge. Den ene säger si, den andre så. Men smärtan la sig till slut tack o lov och nu är hon hemma igen.
Men tusen tankar hinner alltid igenom ens huvud och man blir så nervös.
Så vi andas djupa andetag och tar nya tag!

Såg ni "Sofias Änglar" igår? Jag snyftade och kände mig helt slut och trött efter programmet. Fy, så grymt livet kan vara. Mannen i familjen hade en obotlig hjärntumör och man visste inte hur lång tid han hade kvar... Två fina flickor hade han och hans fru. Men vilken KÄRLEK till sina barn!!!! Det var så gripande. "Som en kram och ett slag i magen samtidigt" som Mathias i programmet sa.
Tittade just på när de besökte familjen igen efter en månad, man blir så rörd. Samtidigt så orättvist! Varför ska fina människor, som inget ont gjort i livet, drabbas så hårt???
http://www.kanal5play.se/program/play/sofiasanglar-webisode-101

Många saker ställer livet på sin spets och man funderar på vad som är viktigt. Viktigast är att man har kärlek i sin familj och från sina vänner, och det har jag!
Då blir jag så arg på mig själv för att jag kan önska mig ett vitt överkast från Lexington, det gör mig ju inte lyckligare egentligen.
Men hur det än är så har man ju bara en önskan.
Som ordspråket säger: "Den friske har många önskningar, den sjuke bara en..."

Så nu till de nya tagen, uppåt uppåt eller hur???!!!
Kram Barfotaflickan

Ibland undrar hur livet fungerar!! Det ska vara ljust och glatt nu, vi ska kunna glädjas tillsammans allihop. Jag vill bara ta bort allt som är otrevligt och jobbigt.
Min lilla mamma ligger just nu på akuten. 15 mil bort. Jag vill inte ha dem 15 mil bort. Jag vill ha min mamma och pappa här!!! Den känslan av maktlöshet, att inget kunna göra.
Det är magen igen. Än så länge har de tagit en massa prover och väntar på svar.

Jag blev så paralyserad att jag fick ställa in mitt möte med min chef idag. Jag klarade det helt enkelt inte.
Men jag kunde faktiskt för en gångs skull säga nej, jag orkar inte idag, det fungerar inte. Jag kunde säga Ja till mig och mina behov. Det är inte helt lätt, men ibland går det bara inte.
Sen ringde en kollega och vän. Hon undrade hur det var och jag berättade.
Sen kunde vi ändå skratta i alltihopa kring ett brunt kuvert, märkligt!! Så glad jag ändå kan känna mig för hennes skull, tänk att hon ska bli mormor!! Så stolt så man blir alldeles rörd...
Tack för att det finns såna människor i min närhet, som finns lyssnar och muntrar upp!
Vad vore livet utan er??

Söta värld låt nu min mamma få komma hem igen. Snälla läkare gå till botten med hennes magproblem och se till att det blir nån ordning på det hela.
Oron bara gnager i min kropp just nu och jag vandrar mest omkring och gör ingenting. Hattar lite hit och dit. Ska snart hämta hem tösen min från förskolan.
Huvudet bara snurrar just nu och jag vet inte vilken fot jag ska stå på! Vill bara att min lilla mamma ska må bra!!!!!

Ikväll, ÄNTLIGEN!, ringde min läkare från Stockholm. Som jag har jagat henne!!!
Med blåslampa faktiskt ;-)
Men jag blir såååå glad när hon ringer och hon är bara helt fantastisk. En av de bästa, DEN bästa om man frågar mig.
Det blir refill i februari!!!!! Yes!
Nu är läkarbesök inplanerat till den 11 februari samtidigt som min bror ska donera celler till mig. Dax för honom att göra benmärgsprov. Han är inte ett dugg nervös, och vill absolut inte ha den här systern med sig in i cristarummet. Märkligt, jag som är så lugn i de sammahangen - eller inte!
Nåväl, storasyster följer med så hon får nog den äran ;-)
Så nu känner jag mig lugn över detta.
Hon sjukskrev mig på heltid i tre månader till, och då får jag börja arbetsTRÄNA. D.v.s anpassa efter vad jag känner att jag orkar och klarar av. Även min sjukgymnast sa till mig idag att ta det lugnt denna gången.
Det lovar jag att göra.

Anledningen till att jag började jobba så snart efter allt och dessutom heltid nästan på en gång var ju att jag började känna mig ganska så pressad ekonomiskt. Det är inte lätt att vara sjukskriven ensamstående mamma.
Men ibland undrar man hur vårt system i Sverige är uppbyggt egentligen. Jag kunde lika gärna jobbat halvtid och fått det där bostadbidraget som jag avsade mig för jag tyckte det var "riktigare" att jobba mig till de pengarna. Egentligen, med facit i hand, så orkade jag ju inte.
Och en sak är säker, bostadsbidrag är ju uppbyggt enligt ett helt vridet system. Inte kunde jag i januari veta att jag i maj månad skulle gå upp till heltid. Men eftersom jag gjorde det, tjänade jag FÖR MYCKET (eller hur!!) resten av året och ska nu betala tillbaka 4500 :- som jag fick 2009!!
Direkt när jag hävde delar av min sjukskrivning meddelade jag försäkringskassan detta och fick därmed inte ytterligare bostadbidrag det året. Rätteligen. Men så blev jag ju sjukskriven igen i oktober 2009, p.g.a av svår GVH och då hade jag hunnit jobba heltid fem månader, av dem en nästan två månader lång semester på sommaren...
Jag tycker faktiskt att det är ett helt sjukt (notera även ironin med sjukt..) system!! För idag damp det ner ett besked om att jag nu 2011 ska betala tillbaka bostadbidrag jag fick 2009. Jag har inte pengarna nu och hade det inte då heller. Eftersom jag fortfarande är sjukskriven lever man ju inte ett lyxliv precis.
Men försäkringskassan kommer att få brev och telefonsamtal från mig, det är ett som är säkert. När ska man komma på fötter igen efter lång tids sjukdom?? Det räcker väl med att man varit/är sjuk!!

Men detta skall icke slå ned min dag. Jag har kämpat hårt idag och det är de positiva beskeden jag tar med mig när jag går till sängs snart.
Är det för mycket begärt att önska lite vind i seglen och kunna leva lite?? Eller är det att vara girig och hagalen, nä jag tror inte det...

Idag har jag fått en ny läsare till min blogg. Jag blir så glad när jag får en kommentar. När jag vet att det jag skriver berör, då har det nån betydelse.
Min trognaste läsare är nog min mamma, som skickade ett sms och skrev att jag fått en ny kommentar. Älskade fina mamma!! Words are not enough!!
Och min sambo så klart, han får mail när jag gjort ett nytt inlägg och läser allt jag skriver och blir glad för min skull när han ser hur glad jag blir över en kommentar. Så Tack för den!! =)

En annan härlig upplevelse idag var i simhallen. Marcus var med och tittade på när Tyra var på simskola och badade med henne efteråt, tillsammans med hennes kompis Wiktor. Tösen kliver upp på trampolinen och hoppar ner i vattnet och simmar SJÄLV in till kanten!!! Så galet stolt man blir som mamma. Man vill bara skrika ut i simhallen: "Titta, titta vilken dotter jag har, titta så duktig hon är!"
Och när jag nattade henne ikväll och berömde henne för att hon varit så duktig och lydig (hmm, hur låter det ordet egentligen) idag. Det har varit en hel del trots här på sistone så då blir man så glad när allt bara funkar så bra en dag!!! Och den stoltheten i hennes ögon när hon säger: "Idag har varit en bra dag mamma och jag har varit lugn och duktig."

Så imorgon är det en ny dag. Jag ska ha möte med min chef och vi ska prata framtid!!!
Natti natti kära ni!
/Barfotaflickan

Man ska verkligen ALDRIG ALDRIG ge sig och ALDRIG tappa tron och hoppet om sig själv, för plötsligt så vänder det!
ÄNTLIGEN händer det för mig!!!
Skam den som ger sig säger jag bara!
Just nu är jag riktigt nöjd med mig själv. Var lite halvtrött imorse, men tänkte näe så ta mig tusan, på med yogainstruktionerna och KÖR!! Så himla bra sätt att starta dagen. Efter det fick jag energi och har varit på min träning och kört hårt i 1,5 timme.
Kunde lägga på ytterligare 5 kg på många övningar och köra flera repetitioner på magövningarna. Så himla skönt det känns efteråt!!
Jag har jobbat hååårt för det här, och nu börjar det ge resultat.

Så till er andra som kämpar som jag, ge er inte!!! Det tar tiiiiid, men så vänder det!!
Nu är det dock viktigt att ta vara på energin på rätt sätt och inte köra på med gasen i botten, utan njuta av goda resultat och gå varsamt framåt! ;-)

Jag ser fasen ljuset i änden av tunneln nu!
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa =)

Så visst är jag duktig så säg?
Kram på er!
/Barfotaflickan

Det är söndag och imorgon är det en ny vecka!
Mycket kul att se fram emot nästa vecka:
* Träffa min chef och prata om min återgång i arbete - fatta så häftigt, vilket framsteg för mig!!!
* Gå på husköparskola - nu ska vi lära oss allt så vi inte gör några misstag vid ett framtida husköp
* TRÄNA!!!! =)
* Yoga
* En helg på tu man hand kanske det oxå blir... :-)
* Tripp till Karlskrona
* Marcus ska få se hur duktig Tyra är på att simma!!!

Det kommer att bli en bra vecka!

I fredags var svärmor o svärfar Sten-Erik här!! En trevlig middagskväll i härligt sällskap.
I lördags slog migränen till.. Aj, aj i huvudet. Och, NEJ! det berodde inte på för mycket vin ;-)
Det är en liten gåva från min syster den där huvudväken. Anlag för allergier och migrän ligger nämnligen i generna som finns i våra stamceller. Så vid benmärgstransplantationen hängde de anlagen med. Men hellre lite huvudvärk ibland än ligga i en kista nånstans... Så JA jag är så Tacksam att jag lever!!!!!

Och idag har Tyra varit med sin kompis Nessie till simhallen med Annelie och Robert. Gulliga dem som tog med henne dit!! Bada vågar jag mig inte på riktigt än, tyvärr. Det är på tok för obehagligt för min hud än.. Men den tiden kommer, det ska den bara!!
Så Tacksam för att de är så gulliga och tar med henne =)

Så Tacksam för en härlig helg!!!
/Barfotaflickan

Äntligen lite energi tillbaka!! Motivation, den kan man tänka sig till när himlen är så blå att det skriker om den =)
Igår hörde jag tom några fåglar som kvittrade i träden!!

Idag var det uppgång tidigt, halv åtta var jag på sjukhuset för veckans yogapass. Så skönt att börja en morgon så. Efter det lite paus och lite påfyllning i magen innan det var dax för träning. 1,5 h kändes riktigt skönt! Riktigt skönt att låta kroppen jobba och musklerna anstränga sig:-)

Oj, jag har visst glömt att skriva om Quigong passet som jag och min syster var på i söndags. Det var en mycket initiativrik tjej från Läckeby som anordnat med denna "stilla ro"-kurs för ett antal tjejer. Det är nyttigt att höra hur andra tänker och vad man vill åstadkomma. Min önskan är att kitta ihop huvud och kropp så att vi är ett, ett som strävar mot samma mål. Nog för att jag kan förlika mig lite mer med kroppen nu, men visst allt tar sin tid det ska gudarna veta!
Ett litet litet steg i taget tar jag mot ett liv där jag kan komma lite mer överens med mig själv och min kropp.

Just nu kan jag bara Tacka Livet!!! Ibland slår det bara en så, tänk jag lever ju faktiskt!!
Så sant som det är sagt: Framåt, framåt, uppåt, uppåt!!!!
/Bafotaflickan

Nu ÄNTLIGEN börjar vägen tillbaka!! På riktigt känns det som.
Nu har jag bokat möte med min chef för att prata om min återgång till ett arbetsfört liv. Känns så skönt att göra det avstampet!!!!!
Nu börjar vägen tillbaka!!! Nu känner jag att kroppen börjar bli starkare och jag vill verkligen komma tillbaka =)
Denna gång har jag lärt mig att, förhoppningsvis ;-), ta det lite lugnare. Inte forcera fram allt utan låta det ta sin tid. Att inse att tre, fyra eller fem månader inte är en evighet av ens liv. Men det är inte lätt att bromsa sig själv, så allt stöd som finns behövs nu! :-)
Men jag känner mig glad åt tanken, nu kommer belöningen!!

Igår kväll hade jag och en kompis, min söta vän Ulrika, tjejkväll. Tänk så mysigt det är att bara krypa upp i soffan med mjukisar och kolla på film och sen sitta och prata om allt vad livet har och ger oss. Våra drömmar och önskningar.
Vi har tro, hopp och kärlek!
Jag tror på att jag kan, jag har hopp om mig själv och jag har kärlek i mitt liv!!

Idag skiner solen och en annan kompis, fina Annelie, och jag ska ta en promenad. Vi får nog hålla i varandra och balansera då det är snorhalt ute!!!
Men det gäller att ta vara på de tillfällena, inte prioritera stryktvätten framför må-bra-aktiviteter!! Ger mig själv en stjärna för det :-)

Ha en härlig dag alla!
/Barfotaflickan

Tisdag - och då damp nya Amelia ner i brevlådan igen!! Härligt med en ny tidning tänkte jag, och så fick jag syn på en av rubrikerna på framsidan: "Dags att skriva boken om ditt liv!"
Oj, där kom kicken! Att faktiskt göra något av mina drömmar. Inte alls av den anledningen att jag vill berätta min historia för att få medömkan, NEJ!!! För att skriva är så befriande och terapeutiskt.
Det ger mig glädje och det är något jag känner att jag är ganska bra på. Det är så otroligt mycket lättare att uttrycka sig i det skrivna ordet än i tal. Nog för att jag inte har några större problem med att prata, ha ha ha, men när det kommer till de djupa känslorna och tankarna är det betydligt svårare tycker jag.
Så länge som jag tänkt att jag vill detta, men får liksom inte tummen ur.
Dessutom har jag ju haft sån värk i händerna så det har varit svårt att sitta längre stunder vid datorn.
Men nu äntligen har det släppt. Jag kan få kramper i händerna ibland, och det gör galet ont, men den molande konstanta smärtan börjar ge med sig!
Dax att skrida till handling och sluta snacka nu alltså =)

I torsdags var jag på min sjukgymnastik. Nytt år = nya övningar! Dax att träna inför beach 2011, tror jag hon hade i åtanke sjukgymnasten ;-)
Skämt åsido, vikten är ju knappast något problem för mig med mina 47,8 kg precis, snarare åt andra hållet då.
Hur som helst, liggandes på golvet skulle jag lyfta en boll med benen och ta den i händerna, ner till golvet och sen tillbaks igen. Det sög i magen kan jag säga!! Men även om jag hade väääääärldens träningsvärk dagen efter blev jag så glad och upprymd!! Jag har träningsvärk, det betyder ju att jag börjar få muskler tillbaka, hurra!!! Hallelulja och varmt välkomna är ni kära muskler =)
Jag pratade nämnligen med en ny kvinna på träningen, hon sa att läkarna sagt till henne att det tar ca tre år efter starka cellgiftsbehandlingar att få tillbaka musklerna, och det kan ju stämma.
Så skam den som ger sig, hårt arbete ger utdelning till slut. Även om tålamodet tryter ibland!

Idag skiner solen, vilken välsignelse! Ljus, ljus, ljus - som man längtar efter det! Behövs tack o lov inte så jättemycket för att humöret skall vända åt rätt håll igen!

Kram kram från Barfotaflickan!

Det är ok. "Ja, säg det igen och mena det verkligen så att du känner det ända ner i magen", sa min terapeut till mig idag.
Det är OK! Ja, det är faktiskt helt ok att känna så här.
En väldig lättnad var det när hon förklarade för mig att ilska och aggression är en helt ok känsla. Det är en kreativ känsla som föder något mer. Den ger energi och du kan göra något av den.

Man kan tänka sig att man delar in det jag går igenom i faser. Och att jag nu kommit till fasen av ständig frustration över läget. Varför tar det sån tid?????????????????
"Det är faktiskt inte alls konstigt då att du känner aggression över det."
Fasen emellan, innan man är återställd. "Back in business."
Och till vilken grad? Hur mycket återställd kommer jag att bli? Ovissheten. När???
Jag har ingen aning om vad jag ska svara på frågan när jag blir återställd. Det är ju den frågan jag mest av allt själv vill ha svar på. Då är det inte lätt att ge någon annan det svaret.
När man inte kan förstå sig själv eller varför man känner som man gör. Det är då jag helst bara vill vara med sig själv för att ta reda på varför det känns som det gör.
Jag fungerar liksom lite tvätrom tror jag. När jag egentligen mår som sämst, då är jag väldigt "stark". Eller jag uppfattas nog som kall tror jag. Jag vill verkligen inte ha ömhet eller förståelse då. Då är jag rädd. Jag har varit med om det förut och mitt sätt att tackla en sådan situation idag blir att sluta mig. "Jag klarar mig själv, jag fixar det här, inga problem, jag behöver ingens hjälp" Jag varken vill eller kan ta emot då. Jag kan ge till mitt barn men inte mer, stopp.
Fruktansvärt jobbigt och frustrerande. Men ändå var det en lättnad att få en förklaring som verkligen kändes som att jag bara andades ut, phu.. Så är det ju, just det. Och det är faktiskt ok att känna så. Det är ok att vara arg, inte konstigt alls.
Hela veckan har kännts som en riktig skitvecka ärligt talat.
Det är verkligen jättejobbigt att inte förstå sig på sig själv. Men på en timme så kunde min terapeut få mig att förstå vissa saker, och hon kan läsa mig så bra. Kanske den som vet det mesta om det allra innersta om mig.
"När du pratar Anna, så tänker du hela tiden på vad du säger." "Tankarna utvecklas under tiden som du talar, och du tänker igenom allt du säger." "Du vill inte säga något som du inte tänkt igenom." Så sant.
Förstå så mycket som pågår i min hjärna då och att jag blir trött! Tusen tankar och så ibland måste man prata, samtidigt som alla tankarna snurrar som man försöker förstå sig på, det är inte lätt.

Ikväll har jag och Tyra varit hos min syster. En mycket mysig kväll tillsammans med andra vänner.
En av dem har precis mist sin far. Fy så skört livet är. Det är så fruktansvärt och man förstår inte varför vissa saker sker. Och varför kan inte alla få leva tills man levt klart???

Då tänker jag på samtalet hos terapeuten igen. Vi talade även om känslan av att vara tacksam över livet. Jag som alla andra är bara en människa som inte varje dag kan gå omkring och tycka att varje dag är så himlans bra. Samtidigt där får jag dåligt samvete för att jag inte gör det. Jag menar, jag om nån borde ju verkligen behandla varje dag som ett fantastiskt tillfälle som bara kan upplevas just denna dag. Men nej, inte just nu är det inte så.
För jag menar jag om nån borde ju verkligen vara tacksam för att jag lever!!
Men jag ber alltid om ursäkt om jag talar om hur jobbigt jag tycker att det är just nu, för om jag blickar tillbaka så är det bättre än för ett år sedan. Och då känner jag skam. Dumma Anna, var glad för varje dag och ta vara på den!!!
Därför krockar det så i huvudet på mig. Jag talar om hur jag mår och hur det känns, sen mår jag dåligt för att jag talat om det och ber om ursäkt för att jag "gnäller".

"Jag är nog tokig", sa jag sen. "Ja, ibland tror jag faktiskt att jag håller på att bli helt tokig"
När man själv kan säga så och tänka så finns det inte stor risk till att man är det, talade terapeuten om för mig. Att känna är inte att vara tokig.
Jag vill heller inte ta någon medicin just nu för att inte må dåligt. Jag vill inte skjuta upp känslorna till sen. Det här måste jag bara ta mig igenom, som så mycket annat, för att sedan känna mig mer tillfreds.
Under tiden kan jag bara acceptera det som är nu.
Nu är nu och sen är sen. Det vet ju alla, och många gånger tror man att sen är bättre, men när man är i sen kanske man inte minns hur nu var...
Komplicerat, jo något!
Med andra ord, dax att få till lite sömn.
Sov så gott alla därute.
/Kram barfotaflickan

Varannan vecka kommer Amelia i min brevlåda. Jag tycker om att läsa om alla "det hände mig" berättelser.
Det är så livet ser ut. Saker händer människor hela tiden och så måste man tackla och hantera det på olika sätt.
Alla är vi olika och alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag, som så många andra som "råkat ut" för saker, har et behov av att berätta om det. Som här, där hela sanningen, nästan iaf;-), kommer fram.
Någonstans måste alla känslor och tankar ut, när man inte har så lätt för att prata om dem med alla.
Konstigt då att man kan vädra ut alla sina tankar så här kan kanske tyckas då?...
Hur som helst så skrev jag idag ett brev till Amelia, om det som inte är så glamoröst med att ha varit sjuk. Känslorna av att man inte är "lika bra som alla andra" för att man är sjukskriven. Baksidorna.
Det är inte alltid så att man varje dag kan känna så stor tacksamhet för allt, och vara såååå glad föra att man lever. Faktiskt.
Men självklart, jag beundrar alla dessa människor som hjälpt mig med allt, genom allt. Och jag känner tacksamhet.
Men jag går inte omkring och kvittrar och är världens gladaste dagarna i ända. Nej.
Jag är sur, vresig, trött - hopplös kanske man kan kalla det.

I morse vaknade jag vid fyra... Kunde inte somna om, bara vred och vände mig. Gick upp vid halv sex, och åkte sen till yogan vid halv åtta på sjukhuset. När jag kom hem var jag sååå trött och slut att jag la mig i dotterns säng, kramade hennes kuddar och somnade och sov nästan två timmar!!!!! Ändå kände jag mig trött och orkeslös efteråt.

Alla har vi förbjudna tankar. Tänker saker som man kanske inte vill tänka. Men det är inte lätt att öppna sig och säga dem alla gånger.
Det vill jag dela med mig av.

Här är mitt bev till Amelia:
Hej Amelia!!
På hösten 2006 medverkade jag i ett "det hände mig" reportage. Jag berättade om hur jag blev lämnad när jag var höggravid.
Då hade jag gått igenom mycket och hade så mycket hopp om livet.
I maj 2007 slog en ny bomb ner i mitt liv. Jag fick diagnosen Akut Myeloisk Leukemi.
Jag blev helt omkullkastad. Men jag var så stark och en vilja av stål, tänkte aldrig tanken att jag skulle kunna dö.
Genom hela sjukdomstiden var jag den gladaste av patienter. Snabbt kom jag tillbaka och började jobba efter att genomgått en stor benmärgstransplantation.
Hösten 2009 började kroppen bråka och stöta ifrån sig den nya benmärgen. Jag har genomgått många olika behandlingar, fotoferes, transplantation av mysenkymala bindvävssamceller, medicinering..
Och är ännu inte klar med all behandling.
Det tar tid och är tufft. Sakta repar sig kroppen.
Dock är det inte alltid så rosenskimmrande och glatt att vara sjuk. Många gånger skrivs det om hur människor får ny syn på livet efter en sjukdom och det får man.
Men, som nu, med lite perspektiv på det blir man rädd. Då blir man nedstämd och ska ta itu med allt som snurrar i huvudet.
Jag bloggar om detta på carpeanna.blogg.se
Hur bär sig alla andra åt för att "landa" i livet? Jag har fortfarande inte landat och irrar omkring lite och letar efter en bra plats.
Av någon anledning hjälper det iaf att skriva och dela med sig av sina erfarenheter, tror ändå att det är många fler som känner som jag.
Kan jag hjälpa någon genom mitt skrivande glädjer det mig, lika mycket som det glädjer mig när någon annan delar med sig av sina erfarenheter.
Ibland är det viktigt att visa den sidan också, att i glädjen över att man överlevt föds nya tankar och funderingar om livet.
Men min dotter har alltid varit drivkraften för mig. När det känns så där jättetungt finns hon ju alltid där och för sitt barn kan man gå genom eld och vatten.

Om ni är intresserade av att skriva om mig, hör av er!

Mvh,
Anna Wahlstam

Självklart är alla andra drivkraft också, men hur det än är så "låter" ett barn en inte en att trilla igenom, iaf har det varit så för mig. För ett barn behöver en, ett barn klarar sig inte utan föräldrar.
Så nu för en stund låter jag mig själv va en stund, vila vila vila.

Sen ringde min handläggare från försäkringskassan. Jag förklarade att min behandling inte är avslutad än och hon poängterade att jag måste lägga upp återgången till jobbet försiktigt. Begränsa mig.
Ok, jag hör. Jag tar in och tänker på det.

Nu ropar tösen, dax för pysselstund!
/Barfotaflickan

Hur gör man för att styra sina tankar rätt?
Fokusera på det "rätta" och inte på hindren?
Det, precis just det som jag alltid varit så bra på.
Just nu spretar mina tankar åt alla håll och då är jag mest bara tyst och försöker komma till ro med mina tankar.
Men det är inte alltid lätt att bara vara tyst i ett hem där det finns två personer till. Den sista energi man har går naturligtvis till sitt barn, så är det för alla. Men då får man dåligt samvete för att den andre parten inte får något av en. Vilket dessutom sätter igång prestationsångesten igen att man ska vara en glad och trevlig sambo.
Jag känner mig inte som en sådan just nu, men önskar att jag kunde vara det.
Men det är så sällan man får en liten tid för bara sig själv. Jag har behov av det nu och då. Större än de flesta andra kanske, jag vet inte.
Det är heller inte lätt att förklara allt det här. Men nog sjutton finns det någon annan som känner likadant????
Oftast blir det en liten andhämtningspaus som nu, på en timme för mig själv, sedan är det ärenden som måste uträttas.
Jag blir i perioder väldigt stressad av att vara en person man förväntar sig något av. Jag har än inte landat. Hur landar man?
Och många många gånger säger många till mig att det är i mitt huvud som alla tankar finns. Ja, naturligtvis. Men jag önskar kanske att mina signaler om min känsla av otillräcklighet ibland gick fram. Vad jag orkar och inte orkar just nu. Just nu kan jag bara fokusera på att komma tillbaka.
Jag blir alldeles nervös av att tänka på saker som annat boende tex.

Jag försöker göra allt jag kan för att vända spiralen uppåt igen. Tänka framåt och fokusera på kroppens välmående.
Svårt, svårt, svårt, svååååååårt!!!!!

Igår ringde iaf sköterskan från Stockholm. Min läkare ligger efter i sina bokningar och jag var ännu inte inbokad för återbesök. En ny infusion finns i åtanke, men måste ju även den förberedas samt att min bror måste finnas på plats.
När hon sa, jobbigt för dig och så där får jag mest panik och säger till henne att: "Jag vill verkligen inte verka gnällig och besvärlig, jag vill bara bli bra, kunna gå ut utan problem". Den här tiden är tung för mig. Det har varit så mycket med alla högtider och födelsedagar på raken.
Det är verkligen underbart att laga mat och baka och få duka och göra fint. Men sen känner jag mig inte komplett när jag inte orkar vara fullt ut glad och social när gästerna är här. Jag vill så gärna och gör så gott jag kan, men tycker att jag inte lyckas fullt ut och då blir jag besviken på mig själv.

Tänk igår blev min lilla tös 6 år!!!!!!
Hon är ingen bebis längre, hon är en ganska stor tjej som klarar väldigt mycket själv. Hon är det bästa jag åstadkommit i mitt liv. Det är verkligen inte lätt att vara mamma alla gånger, men vad hon än gör så älskar man henne så gränslöst och vill göra allt och lite till för att hon ska må bra.
Må hända är hon lite bortskämd med sin frukost på sängen varje dag, men hon tycker det är så mysigt så vad gör det??
Och har man bara ett barn går det ju bra att göra så.
Det är ju hon som varit mitt fokus genom svåra sjukhusvistelser, aldrig att jag kunde lämna henne!!!
Kanske vill jag nu då kompensera upp det?? Att jag var på sjukhus och inte hemma med henne?

Det är inte lätt att leva med mig. Det är inte lätt att vara mig. Hur sjutton klarar de som har tio barn av att känna sig fulländade? Hur lever man upp till alla förväntningar?
Antagligen lär man sig att leva lite mer här och nu, lite mer Carpe Diem liksom!
Just nu funkar det inte så bra på mig.
Imorgon börjar yogan igen och på söndag ska jag börja på Quigong. Hoppas detta ska hjälpa mig att komma till mer ro i min själ. Slippa trycket över bröstet och känslan av att inte riktigt kunna andas ordentligt.

Sen tänker jag: Usch vad otacksam jag är! Jag ska ju vara glad att jag lever och har allt det som jag har. Som när jag igår läste om en tjej som blivit förlamad till 86%, 31 år gammal. När hon var 23 år trillade hon av en häst och bröt nacken. Så många saker hon inte kunde göra själv, ingen integritet. Men hon var glad och tacksam över sitt liv och sin man. Barn ville de gärna skaffa så småningom. Då tänkte jag: Kan man få barn om man är förlamad från huvudet och ner? Kan man överhuvudtaget ha sex?? Tänk att man bara kan tänka så!!!!!! Jag måste vara komplett galen ibland!
Det är nog tur att jag har en tid hos min terapeut på fredag, annars kanske jag blir helt kokobello ;-)
Skämt åsido, det är många "förbjudna" tankar i huvudet och när jag inte ens själv kan reda ut dem är det inte lätt att förklara dem för någon annan. Men hon brukar vara mycket bra på att reda ut saker åt mig.

Men jag vet att jag vill ha ett fokus nu och det är att komma tillbaka till mitt arbete, och då måste jag koncentrera mig på det. Jag gör då allt som står i min makt för att kunna det. Tränar både fysiskt och mentalt, vilket tar i stort sett all min tid. Så jag hoppas min läkare och terapeut kan hjälpa mig hur jag ska göra för att det ska bli möjligt.

Nähä, dax att lyfta på baken och uträtta dagens åtaganden ;-)
/Barfotaflickan

Ner som en pannkaka och upp som en sol. Lite god mat, tack Remsans bistro för receptet, gott vin och shopping så är man på banan igen =)
Fy sjutton för dagar som igår, men ack så skönt när det vänder och man känner sig på bättre humör igen.
Känner ni igen det? Vad gör alla andra när de har dåliga dagar undrar jag ibland??

/Barfotaflickan

Ibland önskar jag att man bara kunde gå ut ur sig själv och sätta sig på ett vitt fluffigt moln omgiven av änglar och ljusblått. Bara lite fluff, mjuka kuddar, gott att äta och inte behöva tänka på nånting.
Idag är en sån dag.
Idag har varit en riktig skitdag! Visst har alla såna ibland?????
När man bara är på asdåligt humör och bara fräser. Tålamodet är i botten och man vill bara skrika rakt ut.
Jag hatar såna här dagar.
Då vill jag helst inte prata med någon.
Då är det så jobbigt att vara glad och trevlig.
Då är det inte lätt att bo tre personer på tre rum och kök...

Det kallas visst för PMS.

Det jag inte gillar med det är att jag får bara PMS, inget annat. Min kropp kan ju inte producera östrogen själv efter alla behandlingar så jag får ju äta det i tablettform istället. Är ju lite för ung för att hamna i klimakteriet kan man säga.
Åhhhh, det känns som att kroppen ska sprängas och jag vill inte behöva konfronteras eller diskutera saker.
Jag vet att jag inte riktigt är mig själv, men jag orkar inte alltid vara den drivande kraften bakom allt.
Ibland har jag ork till tusen, sen kan det gå på ett par timmar så är luften totalt slut. Poff!!
Snacka om att pendla mellan himmelrike och helvete ibland.
I mitt huvud surrar så mycket.
Många gånger får jag också höra att jag tänker för mycket och att det är i mitt huvud som tankarna finns.
Att inte alla andra tänker att jag inte presterar efter bästa förmåga. Jag vet att alla andra tror att jag verkligen gör mitt bästa.
Men hur man än försöker förstå så kan man det inte riktigt fullt ut om man inte upplevt smärta och otillräcklighet själv. Jag är så galet frustrerad över att vara ofullständig!!!!
Men, mest av allt är jag så himla ledsen över att vara begränsad. Att inte kunna, att inte få!!! Varför då??????

Det är samtidigt svårt att tackla alla konflikter som man har med en trotsig 6-åring som befinner sig i "lilla tonåren" och tänjer på gränserna i allt, mest hela tiden. När man har så mycket tvivel på sig själv i övrigt är det svårt att finna ro i att man är en bra mamma som hanterar problemen och konflikterna på bästa sätt. Vad är rätt och vad är fel ibland??

Känslan av ett tryck över bröstet, svårt att dra djupa andetag. Ja, det känns som oro.
Varför är det så svårt att finna ro i sig själv? Att komma till ro med alla tankar och bli trygg i sig själv?
Ja, det är alldeles för mycket tankar ibland.
Formsvacka - jo tack!!! Med besked.

Jag var ta mig tusan i bättre form den här tiden 2008, knappt tre månader efter transplantationen. Men då hade man aldrig tid att reflektera över allt. Jag skulle bara framåt och igenom det hela. Och det gjorde jag. Men känslorna de får man hantera efteråt. Jag har ingen lust att skjuta upp dem heller, jag önskar bara att jag kunde trolla bort dem!

Men det är bara att ladda om batterierna och ta nya tag. Jag vill ha tillbaka mig, den glada positiva tjej jag är. Den här, henne känner jag inte riktigt igen.
Jag samlar mig, tar djupa andetag och tänker ljuva tankar!
Det kommer ljusare tider, man måste bara hålla ut eller hur?

Vet ni vad som ska bli mitt nya alias, barfotaflickan - det är jag det...
Kram till er alla!

Ikväll har vi haft kalas här hemma.
För en gångs skull var jag inte stressad till tusen innan gästerna anlände utan hade läget under kontroll, brödet perfekt i ugnen och köket rensat =) Renseriet stod min sambo såkklart för ;-)
Vilken kick det är att laga god mat och baka och få sån respons av sina gäster!!! Man blir liksom lite mallig när man får så mycket beröm för att allt är så gott och fint pyntat!!
Ville bara dela med mig av min glädje över detta :-)

Go'natt!

Eller hur? För visst är det härligt när man märker att det faktiskt är liiite ljusare liiite längre om eftermiddagarna.
Känns som att det börjar bli dax att "städa" bort julen här hemma och åtminstone få vårkänsla i hemmet.

Eftersom Tyra fyller år den 10 januari brukar jag vilja se till att ha plockat undan julen tills dess. Dock fyller ju sambon år idag, så han får "konkurerra" med stjärnorna med stackaren. Fast han lyser ju klarare än dem ändå ;)

Idag har vi varit i simhallen Tyra och jag med vännerna Ulrika och Annelie och deras barn, som är jämngamla med Tyra.
Eftersom jag själv inte får bada, p.g.a av mediciner och hur min hud ser ut, är jag evigt tacksam att Tyra kan bada med dem. Visst gör det ont i hjärtat när man själv inte kan åka nedför den där vattenrutschbanan i väldans fart...
Men så småningom ska nog även jag kunna bada.
Ibland kan man ju dock inte låta bli att slås av tanken, varför ska jag ha dessa hinder i mitt liv? Det har varit jobbigt nog att vara sjuk.
Det är heller inte lätt för ett barn att förstå allt, och hur ska man förklara på bästa sätt??
Men fasen vad ont det gjorde när hon sa, efter att vi kommit hem, att "du gjorde ju ändå ingenting när vi var i simhallen"... Ja, då börjar man faktiskt nästan att gråta. Och det är faktiskt tillåtet att då tala om hur ledsen man blir. Fy sjutton vad jag lider då!!!! Det är då det inte känns rättvist! Varför ska även mitt barn begöva lida för att jag varit sjuk???
Men när blir du frisk då mamma?
Ja, jag önskade så att jag kunde svara på det.
Varje gång någon frågar hur det är på jobbet eller liknande känner jag mig så mycket mindre värd.
Åhhhh, jag vill såååååååå mycket!!!

Men, idag har vi firat födelsedag här. Min sambo fick välja en meny vad han ville ha. Så det blev råraka med gräddfil och rom till förrätt, sjömansgryta till huvudrätt och hallonpannacotta till dessert.
Imorgon ska vi ha kalas med hans pappa o familj, så den menyplaneringen är klar. Ska baka en chokladkaka vid namn "Death by chocolate" ur "Två systrars söta". En underbar bakbok med fantastiska recept tillika bilder.
Det är märkligt vad rogivande det är att baka och laga mat. Bara man inte har någon press så är det ljuvligt.
Tänk bara om man hade sig en egen liten Tingeling som trollade undan allt stök och disk som blir ;-)

Men jag har tillförsikt inför framtiden, det ska läka!!! Just nu längtar jag bara så innerligt efter lite värme och vår!!! Och för att inte tala om mina gympaskor, de gör inte ont någonstans och inte behöver man strumpor som trycker och skaver mot såren heller!! Hmm, på tal om det är det nog på tiden att införskaffa ett par nya till våren =)

Nu samlar jag mod och kraft, imorgon måste jag ringa till Hematologen i Stockholm och få besked om nästa besök och förhoppningsvis!!!!!!!! nästa infusion! Tjoff in i venen med cellerna bara, sen tar det nån dag och så känner man sig som en ny människa :-)
Samt att vi ska få besked om när de ska göra BMP på lillebror. Aj, aj, aj...
Själv går jag ju också och väntar på att göra det, vilket är det i ordningen nu tro? 15:e, 16:e, 17:e.. Minns inte längre, spelar ingen roll det är inte roligare för det!

Dax att sussa, vart en tidig morgon i morse. Imorgon blir det sovmorgon - sköööööönt!!
/Anna