carpeanna

Vilken ångest!! Igår morse glömde jag ta min medicin!!!!
Kom inte på det förrän på kvällen när nästa omgång skall tas. Och då kan man inte kompensera genom att ta dubbel dos. Tyckte att det var konstigt att huden kändes lite stramare på fötterna och att det gjorde ont. Så slog det mig!!!
Neeeeeeeeeeeejjjj!!!!!!!! Jag glömde ta medcinen i morse!!
Nu snurrar tankarna i huvudet - tänk om jag orsakat mig själv någon skada för att jag glömde ta medicinen!!!
Hur kunde jag bara glömma?? Jag som är så himla noga med att ta medicinen på rätt tidpunkt.
Men jag har pratat med en sköterska idag och hon sa att jag bara skulle fortsätta som vanligt med medicinen, precis som jag gjort.
Blev lite extra orolig med tanke på att jag inte fått i mig nån näring i helgen. Har fortfarande svårt att äta, får lätt magknip.

Så idag har jag verkligen haft en riktigt lugn dag. Var och hämtade en bok på biblioteket som jag reserverat, så den har jag suttit i soffan och läst idag. En författare härifrån Kalmar, Johanna Mo som skrivit "Precis så illa är det". Riktigt bra!
Tack vare min söta syster kunde jag bara slappa hela dagen då hon tog med Tyra till simskolan idag, trots att hon skulle iväg själv efteråt.

Men oj, vilket snötäcke som lagt sig över Kalmar nu. Det är verkligen vitt och vackert överallt! Det lyser upp och allt blir så mycket ljusare!
/Anna

Ja, den har jag verkligen dragit mig för att ta i år. Jag har kommit på alla världens olika anledningar till att dra ut på det.
Framförallt har jag inte velat ta den pga av att jag absolut inte ville sänka mig själv och må dåligt eller bli sjuk av den.
Denna veckan som jag mått så bra, träningen har kännts på topp och koroppen kännts starkare!
Så i torsdags fanns det ingen återvändo mer.
Jag åkte till vårdcentralen och tog den.
När jag sa att jag tillhörde riskgrupp förklarade jag för sköterskan varför jag dragit ut på det så. Jag vet, det låter helt idiotiskt men jag bara vill inte få feber och ont när jag ÄNTLIGEN fått må lite bra igen!!!
De här är den längsta perioden på ett helt år sammanhängande som jag inte dagligdax petat i mig starka värktabletter pga svår värk.

På kvällen fick jag lie frossa, men stoppade i mig panodil så kändes det bättre. Sen i fredags var jag trött och slut och dålig matlust, mådde illa. Igår fick jag inte behålla nån mat alls.
Vad sjutton är det i den där sprutan??????????
Nu börjar jag återhämta mig lite smått, men magen känns helt tom. Kan bara äta lite lite åt gången för att inte chocka magen.
Det här vr inte vad jag behövde just nu kan jag säga. När det äntligen kändes som jag lycktas lägga på mig något litet gram.
Börja om från början, börja om på nytt... Aldrig ge upp, aldrig ge vika. Kämpa på!
Så julgodis och allt som finns: Kom till mig så ska jag äta upp er, jag räds icke kalorierna det minsta!! ;)

Och tänk, idag är det 1:a advent! Vi tänder alla stjärnor och första ljuset och myser!!!
I helgen har mor o far varit här. Jag lyckades ta mig till Slottets julmarknad och där inhandlades diverse godsaker :)
På kvällen hade vi det lugnt och bara hade det mysigt.
Jag kröp till sängs ganska tidigt då 0 kalorier tar ut sin rätt.

Skönt att bara ta det så där lugnt och inte stressa med något.
Och det finaste armbandet från Alvas hus är nu mitt!!!
Underbara fina mamma o pappa som gav det till mig, jag blev sååååå glad!
TACK!!!!!
Bara se här igen så fint det är!

Mår så dåligt när jag måste svara: "Neeej..."
Det känns så förnedrande, jag står ju där och kan ju gå. Oftast när man stöter på någon så är det i en affär, och gnast tänker jag att andra tänker: "Jaha, men hon kan gå i affärer fast hon är sjukskriven"
Ja, det kan man. Fast innan det hade jag varit halva dagen på sjukhuset på min sjukgymnastik.
Denna veckan har jag kännt mig starkare i kroppen och kunnat ta i mer, vilket är en alldeles UNDERBAR känsla!!!

Så jag kanske ska istället ska svara: Ja, det gör jag. Jag jobbar jättehårt med min rehabilitering för att så snart som möjligt komma tillbaka till yrkeslivet.
För nog fasen jobbar jag. Jag jobbar sjukt hårt. Jag åker mellan diverse aktiviteter för att stärka min kropp, för att den ska bli stark och orka igen. Det är mer än ett heltidsjobb, det är ett heldygnsjobb, snacka om 24-7!!!

Jag är glad att jag orkat mer denna veckan, för förra veckan var jag helt slutkörd. En Stockholmsresa med 12 timmars buss tar nästa kål på mig. Har ont så jag vill skrika under resans gång och när jag väl kommit hem är jag helt slut.

Så visst jobbar jag, bara på ett lite annat sätt än gemene man.

Frågan är väl egentligen: Är du frisk nu?
Ha en mysig fredag!
/Anna

Blogga - det är så utlämnande,  extrovert och självhävdande.
Det tycker en del. Men det bryr jag mig inte om.
Om jag vill vända ut mitt liv på nätet är det ju min ensak. Jag önskar bara att världen ibland kunde vara lite mer accepterande. Man ska följa en viss mall och inte gå utanför ramarna.
Men mitt liv faller långt ifrån inom ramarna så varför skulle jag då inte dela med mig av mina erfarenheter?
Jag vet att jag är inte ensam, det finns så många som blir svikna och det finns så många som blir sjuka.
Dock är det jag drabbats av i form av avstötning inte särskilt vanligt och behandlingen är allt annat än vanlig.
Att vara 1 av de 25 i världen som fått förmånen till det jag har är helt otroligt!
Självklart vill jag dela med mig av de erfarenheterna.

Jag respekterar alla andra människor. Verkligen.
Då vill jag bli behandlad på samma sätt. Det jag skriver är direkt taget ur mitt liv, min vardag.
Det är utlämnande och det är naket.
Men det är ett sätt också för mig att skriva. Jag älskar att skriva!! Jag har så mycket inom mig som jag vill dela med mig av.
Ibland har jag nämnligen oerhört svårt att prata om vissa saker, men jag har inga problem att skriva om dem.
Det skrivna ordet har sådan kraft för mig, det är så oerhört förlösande och berikande!

Så jag är så himla tacksam för att den här möjligheten finns! Tänk att jag kan skriva om mina känslor och jag vet att det finns en hel del som följer min blogg, även om det inte kommenteras så mycket. Men jag har det med mig och det är för alla er jag skriver. Men jag skriver ju även för min skull, för det ger mig så mycket. Jag kan lätta på trycket, lätta på mitt hjärta och vandra vidare lite lättare.

Ett annat argument är att man ifrågasätter hur man har tid?
Ja att jag har det som sjukskriven är ju kanske inte så konstigt. Men jag har trots allt ganska fullt upp med rehabiliteringsarbete, men naturligtvis har jag mer tid än någon som arbeter 100%. Men vissta sitter vi alla vid tv:n på kvällen? Då sitter många vid datorn istället. Det är dagens sätt att hålla kontakt. Tänk så många man kan hålla kontakten med, men kanske inte ringer till.

Så jag hyllar denna möjlighet!!
Samt att vintern nu kommit till Kalmar, det är vitt och det är ljust! Haleluleja!!!!!
Nu pyntar vi till advent och myser!
/Kram Anna

Idag var det som att få en kalldusch, en flashback utav obehagliga känslor.
Bara jag tänker på vilket obehag det innebär för mig blir jag rädd.

Jag har idag varit på BHV med Tyra för 5 årskontroll. Det var dax för spruta och det är aldrig roligt.
Innan vi skulle ta den och väga och mäta ville sköterskan prata lite och frågade om det var något som oroade mig. Så klart är det ju det. Mammor oroar sig ju alltid.
Vad är det som gör att hon har så svårt att sova ibland? Varför får hon så ofta ont i halsen och mandlarna blir så svullna?
Är det för att mamma är på sjukhus så ofta som hon oroar sig och har svårt att somna ibland?
Är det något annat som gör att hon har så svullna halskörtlar?
Tankarna snurrar och jag pratar med sköterskan om min oro.
Hon berättar att ett av hennes barn hade en period då det hade svårt att somna på kvällen, men efter en tid gick det över och barnet kunde sova igen. Ibland går barn igenom olika faser.
Tyra är på förskolan och där sprids infektioner ganska fritt, så det är klart att även hon drabbas. Och halsen är väl hennes akilleshäl.
Så troligtvis är det ju så. Men det är inte alltid lätt att tänka rationellt, i synnerhet inte när det gäller sitt barn.

Så fick jag även läsa Tyras journal, eftersom hon flyttas över till skolhälsovården till hösten. Då börjar hon förskoleklass.
Jag har inte tidigare tagit del av den informationen som finns i hennes journal. Jag har inte tidigare läst utlåtanden från nån psykolog som vi besökte under Tyras första månader. Då när livet vändes upp-och-ned.
Där kunde jag läsa om min förtvivlan inför sveket från min man. Min förtvivlan hur han kunde svika mig och Tyra så. Men samtidigt om min desperation att så gärna ändå vilja få det att fungera.
Men psykologen såg väldigt små eller inga möjligheter för oss att fortsätta.
Jag kunde läsa om hur fadern hade svårt att ta till sig flickan, hur fadern hade svårt att knyta an till henne och svårigheter att ta hand om henne.
Det gjorde ont att läsa om det, samtidigt som det var en bekräftelse för mig. Jag har inte haft fel.
Längst ner kunde jag läsa att trots allt det svåra som Anna gått igenom har hon på ett fantastiskt sätt tagit hand om sin flicka, och mot alla odds lyckats att amma flickan.

Så det är klart att det har varit värt all förtvivlan, all smärta, allt svek.
Jag har ju det bästa av allt - min dotter!!
Så aldrig aldrig utan min dotter!
Utan henne är jag halv. Hon och jag, vi kan!

Nu önskar jag en god natts sömn!
/Anna

Ibland är det märkligt vilka kickar man kan få!!

Imorse vaknade jag vid kl 4 och kunde inte somna om, men när väl klockan ringde vid halv sex var jag inte så jättesugen på att gå upp. Men upp och iväg till yogan.
Idag hade jag svårt att hålla tankarna i styr igen, meditation innebär att man ska gå in i sig själv och inte tänka på än det ena än det andra... Känner mest att jag blir stressad när jag är sån. Åkte hem och kände mig ganska slut, lite illamående och fruktansvärt hungrig. Gjorde lite varm choklad och knäckemasckor med keso, la mig i sängen - UNDER TÄCKET - mumsade knäckebröd och tittade på "Ensam mamma söker" på datorn. Efter det vilade jag en stund.
Oj, oj, tänkte jag - hur ska jag orka med något överhuvudtaget idag??

Så ringde jag en vän från Ronald Mc'Donalds tiden. Tänk att det nu är 3 år sedan vi träffades där. Vi pratade och pratade. Det är så skönt med någon som verkligen förstår och vet vad man går och gått igenom, vi delar så mycket erfarenheter.
Med detta sagt att andra inte förstår och har medkänsla, för det gör de flesta. Men just att vissa saker som man säger till varandra är som om man sagt det själv. Det samtalet gav mig sån ny energi! Tack söta vän för det!
Tänk ändå vad vi kämpar, vilka fighters vi är! Ger inte upp och låter inte den hemska sjukdomen få något som helst övertag, hela tiden vinna.
Men självklart kommer även de mörka dagarna, när man inte orkar någonting, när det känns svart och nere. Men det är faktiskt tillåtet. Det är ok att inte vilja, det är ok att vara arg.
För en sak är säker, rättvist är det inte att hon och jag drabbats av det här.
Det är så in i h-vete orättvist. Jag har accepterat det, men det är inte samma sak som att jag tycker att det är ok. Det har hänt och jag åste leva med det, och jag måste leva efter den verklighet jag har här och nu. Och om nu innebär att jag inte orkar göra nånting, om nu innebär att jag är skitarg, så är det faktiskt helt ok.

Så nu är jag inte skitarg just nu, utan använder den positiva energi hon gav mig till något positivt.

Andas in, slappna av, öppna ögonen, nu är passet över...
/Anna

Oj, det har hänt en hel del sedan sist jag skrev.
Igår kom jag hem från Stockholm och läkarbesök. Denna gång en blixtvisit, åkte i söndags och kom hem igår.
Det var ett bra läkarbesök. Jag önskade att jag skulle få påfyllning av mysenkymala, men Katarina ville inte spä på för mycket utan låta kroppen och medicinerna ha sin gång ett tag. Skulle jag känna minsta lilla förändring skall jag genast ringa så plockar de upp mig och fyller på.
Nästa gång jag ska åka upp blir det benmärgsprov igen... Som jag hatar dessa benmärgsprov, blää!!! Men de måste ju göras. Men nu ska jag inte tänka på det nu, för det är inte förrän i januari, tralalalala!! Tänk så länge utan att behöva åka, om allt går vägen!! Hoppas hoppas!!!

Så igår kväll när jag kom hem står ett fång röda rosor innanför dörren *KÄRLEK*
Ja, ord är överflödiga i det läget. Det var bara så himla fint gjort!

Förra veckan var verkligen jobbig för mig. Och att då få ett sådant mottagande när man kommer hem värmer i både hjärta och själ.

I fredags var jag hos min terapeut, hon som vet allt om mig. Hon som bokar en tid med mig och den timmen är helt och hållet avsatt för mig. Hon vill veta och ta reda på varför jag mår dåligt och hjälper mig att finna redskap till hur jag ska hantera sådana situationer nästa gång.
Jag kom att tänka på mitt besök hos terapeuten där jag satt på bussen i söndags kväll och dinglade med mina barfota fötter. (Det är sådant obehag och det gör ont att ha strumpor och skor på, därför åker de av så fort jag inte behöver dem)
I alla fall, som jag sa vet min terapeut nog allt om mig. Hon sa till mig att hon skulle bära det förtroendet med sig. Det fantastsika med henne är att hon behöver ju inte visa mig det utan bara vara professionell och göra sitt jobb, men för mig är det otroligt viktigt att jag kännner att hon är genuint intresserad av mitt välbefinnande.
Jag har gått igenom mycket de senaste åren i mitt liv. Mer än vad andra gör under en hel livstid, och andra slipper helt. Tack o lov! Inte önskar jag någon annan att behöva tampas med så mycket som jag faktiskt gjort.
En gång var det någon som sa till mig, det var efter min transplantation, att jag om någon borde verkligen veta vad det är att vara tacksam.
Ja, det gör jag verkligen! Men de orden har satt sig så hårt i mig och gör fortfarande så ont så jag kämpar med att inte låta det bryta ned mig.
Jag är tacksam, så tacksam och glad för allt det jag har idag och för allt det som mina nära och kära gjort och gör för mig hela tiden. Att vara anhörig till någon som är så svårt sjuk som jag varit är oerhört jobbigt, det tar på krafterna samtidigt som man vill vara stark för den som är sjuk.
Jag vill bara att andra ska behöva mig nu, att jag inte är den som behöver och behöver hela tiden. När jag var hos min syster i fredags sa hon, men Anna, vi behöver ju dig med, det måste du förstå!! Vi behöver olika saker och jag är övertygad om att du skulle ge mig det jag hade behövt om det hade varit jag som varit sjuk.
Självklart skulle jag ju det! Det är bara så svårt att tänka i den omvända situationen ibland.

När jag hamnar i en svacka, när det känns tungt att bara kämpa hela tiden blir jag låg och väldigt tyst. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner och vill bara vara för mig själv. Jag kan inte ta emot ömhet och kan inte ge ömhet. Då är det inte lätt att vara med mig.
Om jag känner så igen ska jag sätta mig ner och försöka skriva ned vad jag känner, oftast har jag lättare för det än prata om det. När jag sedan kommer ur denna känsla av tomhet, kan jag plocka fram det och låta min älskade Marcus läsa det så kan vi prata om det då. Detta tycker jag är så bra med min terapeut, hon ger mig konkreta saker jag kan göra för att hantera en liknande situation.

Så kommer vi till en paradox i vårt samtal där jag säger: "Men jag vill verkligen lära mig att vara med mig själv, att känna ro i mig själv och känna mig lugn, samtidigt som jag vill att alla andra ska vara nöjda!!"

Ja, efteråt hör jag själv hur knasigt det låter!!
Det är klart att om inte jag är nöjd med mig blir ju inte andra det heller. Då känner de oro för mig och det vill jag inte. Den man kan jobba med är sig själv, that's a fact! Så, jag måste konfronteras med hjärnspöken och lära mig att saker som gjort mig illa, och som fortfarande upprör mig kan jag göra upp med. Jag kan göra upp om de här sakerna för min skull inom mig själv.
Man kan känna ilska inför vissa saker som hänt, det är en bättre känsla än tomhet för det är mer kreativt. Med tomhet händer det ingenting, det ger dig ingenting. Så de saker som gjort mig upprörd, arg oh ledsen ska jag göra upp med, en gång för alla!

Jag läser nu en bok av Anna Kåver som heter "Att leva ett liv - inte vinna ett krig!" Den handlar om acceptans. Acceptans är INTE samma sak som att man tycker om vissa saker, det handlar inte om att man tycker att det som hänt är rättvist eller ok på något sätt. Jag citerar:

" Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det >>borde>> eller >>måste>> vara. Allting i livet har en orsak, vare sig vi känner till den eller inte och vare sig vi gillar den eller inte. Enkelt uttryckt är livet som det är, vilket inte betyder att det alltid är opåverkbart. Du kan välja hur du ska reagera och agera på denna verklighet."

Ett annat sätt att ge sig själv utrymme för eftertanke är att göra det när man mår bra, för då kommer inte låga perioder så ofta, eller kanske inte alls. Vi är alla inte mer än människor och ibland känner man sig helt enkelt bara trött och hängig för att i nästa stund kanske finna energin och kraften att blomma upp igen. Det är tillåtet att ge sig själv tid, det är faktiskt helt ok.

Så nu i mitt hjärta känner jag att jag kan ta emot allt det som min syster och bror kan ge mig, även om det åsamkar dem smärta för ett litet tag, med kärlek för det är just precis så de vill att jag ska ta emot det.
Även det min Marcus sa till mig i fredags, då jag berättade om mitt samtal hos terapeuten har gett mig mer lugn. Jag kan luta mig mot honom och få stöd.
Föräldrar, vänner och alla andra som finns och stöttar gör det för att de är mån om mig, precis som jag är mån om dem. Jag är lyckligt lottad på så vis!!

Så till en rolig sak som hände när jag var i Stockholm på Hematologen igår. Jag träffade Holger, en läkare som jag träffade en del när jag var inlagd på B87 för transplantationen 2007. Naturligtvis kände han inte direkt igen mig, men när jag berättade tog han min hand och sa "Vad kul att se dig, Anna"

Vid mitt samtal med min läkare Katarina sa hon att det finns de som är skeptiska till min behandlig, hur kan man förklara att smärtan försvinner och att det inte bara är en synergieffekt. Att man tror att smärtan försvinner för att man får cellerna, men att det egentligen beror på att kroppen jobbar????!!
Nej, nej, nej säger jag. Med den fruktansvärda smärta som jag dragits med och känner att den efter transplantation av mysenkymala bindvävsstamceller försvinner är ingen synergieffekt. Jag tar ju inte värktabletter i onödan, och när man känner att smärtan minskar så i omfång, så är det klart att det beror på det som tillsatts kroppen. När jag förklarar för någon som inte riktigt förstår allt det jag går igenom brukar jag jämföra det med Super Mario spel. Där kommer den friska glada Super Mario och äter upp de trasiga cellerna som bara ställer till skada i kroppen.
Tror även på det Katarina sa, att när jag sa att det svider så i huden ibland, vad beror det på? Hon sa att det var sunt, för det tyder ändå på nån slags aktivitet i huden. Så svid på då då!! ;)

Måste bara avsluta med det fina sms jag fick av min mor igår: "Ni är så söta o passar så bra ihop alla tre, det är så härligt att se Marcus på fin han är med Tyra kram kram"

Idag ska jag till en kär kompis och så ska hon visa huset som de ska flytta in i i februari. Så glad jag är för deras skull!! Tänk så underbart, hon har kämpat en del hon med och det är så härligt att se hur hon landat här i livet och med kärleken!!!

Kärlek till er alla!
Kramar Anna

Ibland känns det bara tungt, tungt, tungt...
Det är grått och trist, men ändå har jag svårt att sova. Somnar vid tolv, vaknar vid fem..
Imorse vaknade jag, som sagt vid fem, sen en stund senare kom Tyra in med kudden i famnen. Eftersom min sambo inte kan sova när hon sover i vår säng var det bara att ta sin kudde och gå. In i hennes säng och försöka få henne att somna om innan jag skulle gå upp själv och yoga. Hon somnade precis innan jag skulle upp.
Det gick inte alls bra att yoga idag, kunde inte slappna av och fokusera mig på det jag skulle göra. Tankarna flög iväg och benen kändes rastlösa och det är ibland en svidande känsla på fötterna.
Så tyvärr gav det mig inte så mycket energi idag...

Igår var min kompis här. Vi tittade på film.. "Den här är nog något för oss" sa jag till Ulrika. "Allt för min syster". Men jag läste inte på baksidan vad den handlade om...
Det sentimentala dramat Allt för min syster med Cameron Diaz handlar om en familj som kämpar för att hålla ett av barnen vid liv. Sextonåriga Kate har nämligen leukemi, något man upptäckte vid två års ålder. Hemligheten bakom att hon kunnat överleva är att hennes yngre syster Anna varit en perfekt donator åt henne. När Anna är tretton år fattar hon ett beslut som försätter familjen i en akut kris. Hon vill inte längre donera.
I denna inte helt kronologiskt berättade film får vi möta en på ytan lycklig kärnfamilj. Barnen hoppar glada runt i studsmattan på den stora tomten. Vid middagsbordet kivas det lite om småsaker. Under ytan finns dock en betydligt mörkare sida som hotar att splittra familjen.

Flickan har APL, Acute promyelocytic leukemia is a subtype of acute myelogenous leukemia (AML) (Wikipedia), och har varit sjuk sedan 2 års ålder. Det är grymt att följa deras öde, att hela livet kretsar kring den sjuka flickan som ska bli frisk. Till slut vill hon inte själv längre utan ber sin syster om hjälp. Hon ber henne att hjälpa henne dö. Hon ber henne att inte längre vilja ställa upp som donator. Denna gång handlar det om en njure och man menar då att den friska flickans fortsatta liv står på spel.

Det griper tag i en så och jag kan inte annat tänka att "tänk så illa det kunde gått". Leukemi är en djävulsk sjukdom och jag kunde faktiskt ha dött. Jag blir alldeles tom inför tanken. Jag menar hur skulle det ha gått.. Jag kunde ju bara inte lämna min lilla tös.
Det gör så förbannat ont i mig att se filmen, jag vill bara gråta och skrika men det kommer bara lite gråt. Resten stannar kvar på insidan och värker..
Vidare in i filmen träffar Kate en kille på sjukhuset som har AML, precis som jag hade. De blir kära i varandra och stöttar varandra genom cytostatikakurer, tills han dör...
Där tror jag att Kate ger upp, då vill hon inte genomlida mer. Då vill hon inte kämpa mer.

En annan sida av filmen får mig ju att kämpa ännu mer. Det faktum att killen fått en transplantation och lider av GVH (Graft verses host) reaktion på huden gör det hela än mer igenkännbart för mig. Men då ska han ju inte dö. Hela den biten lämnar ett tomrum i en, för man får ingen förklaring till vad han dör av eller hur.

Idag är jag hemma med Tyra, hon har ont i halsen igen. Jag blir så himla orolig när hon har ont i halsen så här mycket.. Hennes mandlar är svullna och jag känner dem tydligt på utsidan.. Och så googlar man. Läste på ett forum om en mamma som hade en dotter som hade mycket problem med halsmandlarna. Flickan hade svårt att svälja ordentligt, åt inte tillräckligt och snarkade om nätterna. Direkt börjar man ju tänka. Tyra snarkar har vaknat mer på sista tiden. Hon är inte kraftig heller precis och inte så väldans matglad. Jag ska definitivt ringa och höra. Blir helt galen av att tankarna snurrar i huvudet på en hela tiden.. Min lilla tjej, vill ju bara att hon ska vara bra!

Igår var jag på studiebesök på hennes förskola. Det var så mysigt. De skulle göra mappar till sina teckningar. Klippa och klistra är ju verkligen något jag superdiggar :) Det var härligt att vara med, och Tyra var så stolt att ha med sin mamma på förskolan. Annat blir det väl i tonåren ;)

Just nu sitter hon och tittar lite på barnprogram i sitt rum, de sjunger barnsånger i programmet och Tyra sjunger med. Hon är så söt och det låter så där förkylt och tjockt i halsen som det gör när man har ont i halsen. Men hon sjunger ändå!

Nu ska vi nog ta och spela något spel eller så, mysa lite och bara ta dan som den kommer.
/Anna

Jag har en väninna som funderar en väldig massa. Vi kan prata om allt. Det är verkligen skönt att ha nära vänner.
När någon annan upplever något om är jobbigt och svårt kan jag med säkerhet säga att många saker förstår jag verkligen. Det är trots allt så att alla gånger kan man inte förstå vad det är för känsla någon annan upplever trots att de beskriver den.
Men känslan av att vilja ha något som någon annan har förstår jag. Och då menar jag inte materiella ting. Då pratar jag om känslan av att också vija känna att man är en familj, önskan av att vilja ha någon där vid sin sida vardag som fest. Att vara del av en samhörighet.
Det har jag, och jag är verkligen så glad och tacksam för min lilla familj. Vi har det så bra. Det är en harmonisk tillvaro som jag känner mig väldigt trygg i.
I lördags kväll var vi på middag hos goda vänner. Deras lille kille var nu inne i en väldigt mammig fas. Tyra är nu inne i en väldigt "Marcusig" fas. Medans deras kille ropade på mamma under kvällen ropade Tyra på Marcus. Och det var i hans knä hon mest ville krypa upp i. Det värmer i mitt hjärta när jag ser hur deras band allt mer knyts samman. Det är kärlek!
När vi sedan skulle köra hem somnade Tyra så gott i bilen. Förutseende som man är så gör vi henne alltid iordning och klar för sängen innan vi åker hem någonstans ifrån. ;) Sen är det bara att bära upp henne och bädda ner henne i sin säng när vi är hemma.
Det är något oerhört rogivande med barn som sover. Kärleksvågen sköljer över en så totalt! Det är så himla vackert.
Detta kan jag numera dela med någon!

Detta unnar jag min väninna. Hon törstar också efter känslan av att vara del av detta.
Jag vet hur det är att hela tiden sträva efter "senet", det som kommer sen. Man vill vara där i den situationen, har svårt att landa i nuet.
Nu är jag mycket bättre på att ta tillvara på det som är NU. Sen kommer sen och det är inte så mycket vi kan göra för att påverka det. Och skyndar man på senet blir det oftast inte som man tänkt sig.
Ibland är det bäst att bara släppa sen och bara vara här och nu. Vad är viktigt nu? Vad mår jag bra av nu?
Våra behov senare vet vi inte så mycket om. Det kan vara helt andra saker vi behöver sen jämfört med nu. Därför gäller det att fokusera på det man har och njuta av det.
Dået, såväl goda som dåliga erfarenheter, ska vi dra nytta av, men också lägga bakom oss då det tillhör det förflutna. Vi kan inte påverka det som varit, men vi kan dra lärdom av det och gå vidare. Att leva kvar i dået och älta det gör oss ofta bittra. Det var en sak jag lovade mig själv efter jag blev så brutalt lämnad. Jag sörjde ett låååångt tag. Men jag lovade mig själv att aldrig bli bitter. Att bli bitter skadar i första hand en själv och är bara destruktivt.
Jag är heller inte bitter för att jag är den som varit sjuk. Min kropp orkade helt enkelt inte ta emot mer stryk då.
Nu vårdar jag mig själv på ett annat sätt.
Som igår när man "fick" en timme extra. Då vaknade Tyra och kom in till oss 6.30. Vi låg kvar en stund, men hon vevar omkring som en propeller så vi gick upp. Åt frukost men sen gick jag och la mig i sängen igen och läste Amelia. Sen kom Tyra och kröp upp, ville ligga och mysa lite. Det var skönt att bara samla energi.
När kvällen kom sa jag till min sambo: "Vilken inproduktiv dag jag haft idag" Det har du väl inte svarade han. "Du har tvättat, lagat mat, spelat spel med Tyra .. " Ibland är det bra med någon som påminner en. Man ska inte förringa sig själv och sin insats.

Hittade igår ett så himla fint armband med så vackert budskap på:

På brickan står det: "Live one day at a time
and make it a masterpiece"

Så nu gör vi det och gör det bästa av denna dagen trots att dimman och hösten ligger tät utanför! ;)
Kram Anna