I have a dream!!!
Eller flera ;-)
Ni vet, alla de där drömmarna man bär med sig genom livet. Plötsligt kan någon eller kanske några falla in.
När man önskar något så högt, men bara får gå och vänta på besked, det är verkligen tortyr...
Då vill man också att människor runt omkring gläds med en.
Fy vad ledsen jag blir när det inte är så. Men ändå när man blir ifrågasatt så känner man att det här är VERKLIGEN vad vi vill, då kan det ju bara vara rätt eller hur??!!
Jag bygger upp förväntningar och förhoppningar och grusas de, eller man får vänta ytterligre på besked blir jag så ledsen...
Visst sjutton är det vår tur nu????
Helgen levde iaf upp till sina förväntningar :-) Min vän ulrika occh hennes son var här i fredags kväll. Vi åt palsternackssoppa med ostchips, fransyska med rotsaksrösti, rödvinssås och sallad och till sist chokladmousse med lite apelsin i :-)
Det är underbart att bjuda på mat när det blir så uppskattat :-)
Barnen slockande trötta redan halv nio, sen hade vi myskväll med tjejsnack resten av kvällen.
I lördags var vi på ett litet teaterevent vid Maxi, Tyra fick ett par gympaskor med Hello Kitty på, oj vilken lycka!! ;-)
På kvällen var vi hos min syster och fick uuuuunderbart god mat, åt så jag nästan sprack, ha ha ha :-)
Till dessert hade jag gjort en hallonpannacottapaj som finns här :
http://www.tasteline.com/Recept/Hallonpannacottapaj
Kan varmt rekommenderas :-)
Men, i lördags hände också något som fick mig lite uppjagad och stressad.. När vi åkte från Maxi började en lampa lysa och pipa om i bilen. Min kompis Ulrika som var med kollade i handboken och det stod:
"Indikeringslampa för punktering"
Hjälp!!!!! Ve och fasa, sambon är inte hemma, vad gör jag???????????????
Ringde sambon så klart, och undrade vad jag skulle göra. Fyll på luft och sen måste du ställa in det i systemet på bilen. Snurr i Annas huvud!!!!!!!!
I sådana lägen kan det bli total kortslutning i min hjärna kan jag säga. Tur Ulrika var med som styrde upp det hela =) Tack vännen min!!!
Men fixare som han är sambon min kollade han upp om ett nytt däck, från Stockholm jajamen, och nu är det fixat.
Men vi har cyklat en del Tyra och jag de två senaste dagarna kan man säga ;-) Har ju inte haft så mycket annat val, ha ha ha..
Igår em var Tyra och jag nämnligen på bio. Vi såg "Trassel", oj så bra!! Alla som har barn, ta med dem som ursäkt och gå och se denna film!!! Åh, den var ljuvlig men också otroligt spännande!! Tyra satt klistrad vid min arm hela filmen igenom, förutom då vi smaskade på lite biogodis då förstås ;-)
Det var så mysigt så!!!
Efter filmen skulle vi gå och äta på Max, det blev en mindre rolig upplevelse. Ni vet, ett barn som inte kan sitta still och äta, än mindre lyssna på sin mamma. Jag avskyr de situationerna och jag känner mig som en såååå dålig mamma... "Nu lyssnar du och sitter still och äter!"
Man tycker att alla tittar på en och undrar vad man håller på med...
Antagligen var hon trött, för hon somnade rätt snabbt när vi nattat henne lite efter sju...
Imorgon ska jag till jobbet och efter det samtal hos min terapeut. Jag ska prata med henne om hur hon tycker jag är mogen för arbetsprövning på 25%, samt hur jag lägger upp det på bästa sätt utan att lägga i högsta växeln och vara överpresterande på en gång...
Känner att det finns så mycket vilja i mig just nu och det tror jag bara är av godo, den för mig framåt hela tiden. Men visst, när det blir för mycket i huvudet kommer huvudvärken... Apropå den träffade jag min yogainstruktör när jag var och tränade på sjukhuset idag. Hon sa att det finns migränyoga. Har jag aldrig hört talas om!!! Tänk vad det finns!! Så hon funderade på om vi skulle testa det på torsdag :-)
Nu mina vänner börjar det bli dax att göra sig redo för läggdax, måste vara pigg på jobbet imorgon =)
Och sist men inte minst så har ju Tyra och hennes mormor haft namnsdag idag, Maria!
Stoooooort grattis till dem och en extra kram =)
En sista sak bara... :-) Idag på simskolan sa simläraren om Tyra att hon är envis, det är bra hon ger sig inte. Och hon är verkligen sååå duktig på att simma nu. Ja, vattendjur det var verkligen jag med när jag var liten!!! Mamma och pappa brukade säga att vi syskon hade simhud mellan tårna :-)
Natti natti alla!
/Barfotaflickan
Grubblerier...
Igår morse vaknade jag med världens huvudvärk!!!
Bara att ringa till sjukgymnastisken och säga att jag kommer inte till yogan eller träningen idag. I med en diclofenak, sen somnade jag och sov till tio.
Hela natten hade jag snurrat och grubblat och oroat mig.
Blev det fel nu??? Lät det som att jag inte bryr mig??
Och kan även jag drabbas av allt det där????
Vad jag menar med om det blev fel så menade jag inte att jag inte bryr mig om hur andra människor mår och har det. Det gör jag verkligen. Det är väl därför jag gått och grubblat sen i onsdags över denna arma kvinna, allt vad hon får stå ut med. Samt att jag får dåligt samvete att jag aldrig hörde av mig... Men när jag kom hem, nytransplanterad ville jag bara vara med min familj och allra närmaste vänner. Rädsla för infektioner gjorde att man totalt isolerade sig hemma.
Det var inte så att jag inte hörde av mig för att jag inte brydde mig, det var bara det att just då klarade jag nätt och jämnt med mig själv.
Nu börjar mitt liv falla på plats och jag känner mig stärkt som människa och självförtroendet är bättre.
Men ibland tar man på sig skygglappar och vill bara höra vackra solskenshistorier. Man blir rädd och börjar oroa sig för diverse saker.
Jag har bara träffat denna kvinna som hastigast en gång, men jag vet så mycket om henne ändå. Jag vill inte att mina vänner berättar om mig för allt och alla.
Att jag sen själv väljer att vända ut och in på mig och mitt liv så här är ju en sak. De kan säga, läs hennes blogg om du ha lust. Och här väljer jag vad jag vill berätta om.
Jag får helt enkelt försöka förklara detta nästa gång jag träffar kvinnans väninna, om jag vågar och kan...
Tro bara inte att jag inte bryr mig om hennes välbefinnande, för jag önskar ingen att gå igenom detta helvete!!
Jag önskar att alla människor kan få må bra och vara friska och gå stärkta genom livet.
Vi måste bara, eller iaf jag, inse att det hjälper inte om jag har dåligt samvete för att hon mår dåligt. Det är ju faktiskt inte mitt fel. Jag kan heller inte ha dåligt samvete för att jag har det bra ordnat hemma, jag är inte längre ensam mamma, vi är två. Och det är jag såååå oerhört glad för!!
Jag önskar verkligen att den här kvinnan kan finna lyckan i någon och att det vänder för henne så hon får må bra, tro inget annat.
När det börjar snurra i huvudet, så snurrar det rejält.
Nu ska jag försöka att skicka lite änglavakt till den här kvinnan och hoppas att ångbåten vänder åt rätt håll igen!!
Till något heeeelt annat... Imorse steg jag upp vid sju, för att baka lite frallor :-)
Det är verkligen härligt med nybakta frallor, det ska mina gäster få när de kommer vid tio, så nu gäller det att snygga till i köket och duscha lite tror jag ;-)
Ha en underbar fredag!
Kram,
Barfotaflickan (som hoppas att det blev mer "rätt" nu...)
Bara att ringa till sjukgymnastisken och säga att jag kommer inte till yogan eller träningen idag. I med en diclofenak, sen somnade jag och sov till tio.
Hela natten hade jag snurrat och grubblat och oroat mig.
Blev det fel nu??? Lät det som att jag inte bryr mig??
Och kan även jag drabbas av allt det där????
Vad jag menar med om det blev fel så menade jag inte att jag inte bryr mig om hur andra människor mår och har det. Det gör jag verkligen. Det är väl därför jag gått och grubblat sen i onsdags över denna arma kvinna, allt vad hon får stå ut med. Samt att jag får dåligt samvete att jag aldrig hörde av mig... Men när jag kom hem, nytransplanterad ville jag bara vara med min familj och allra närmaste vänner. Rädsla för infektioner gjorde att man totalt isolerade sig hemma.
Det var inte så att jag inte hörde av mig för att jag inte brydde mig, det var bara det att just då klarade jag nätt och jämnt med mig själv.
Nu börjar mitt liv falla på plats och jag känner mig stärkt som människa och självförtroendet är bättre.
Men ibland tar man på sig skygglappar och vill bara höra vackra solskenshistorier. Man blir rädd och börjar oroa sig för diverse saker.
Jag har bara träffat denna kvinna som hastigast en gång, men jag vet så mycket om henne ändå. Jag vill inte att mina vänner berättar om mig för allt och alla.
Att jag sen själv väljer att vända ut och in på mig och mitt liv så här är ju en sak. De kan säga, läs hennes blogg om du ha lust. Och här väljer jag vad jag vill berätta om.
Jag får helt enkelt försöka förklara detta nästa gång jag träffar kvinnans väninna, om jag vågar och kan...
Tro bara inte att jag inte bryr mig om hennes välbefinnande, för jag önskar ingen att gå igenom detta helvete!!
Jag önskar att alla människor kan få må bra och vara friska och gå stärkta genom livet.
Vi måste bara, eller iaf jag, inse att det hjälper inte om jag har dåligt samvete för att hon mår dåligt. Det är ju faktiskt inte mitt fel. Jag kan heller inte ha dåligt samvete för att jag har det bra ordnat hemma, jag är inte längre ensam mamma, vi är två. Och det är jag såååå oerhört glad för!!
Jag önskar verkligen att den här kvinnan kan finna lyckan i någon och att det vänder för henne så hon får må bra, tro inget annat.
När det börjar snurra i huvudet, så snurrar det rejält.
Nu ska jag försöka att skicka lite änglavakt till den här kvinnan och hoppas att ångbåten vänder åt rätt håll igen!!
Till något heeeelt annat... Imorse steg jag upp vid sju, för att baka lite frallor :-)
Det är verkligen härligt med nybakta frallor, det ska mina gäster få när de kommer vid tio, så nu gäller det att snygga till i köket och duscha lite tror jag ;-)
Ha en underbar fredag!
Kram,
Barfotaflickan (som hoppas att det blev mer "rätt" nu...)
En gul remsa...
Tänk att en liten gul remsa kan göra en så arg!!! Grrrrrrrrrrr...
Nåväl 200 kr, men det är så irriterande!! Det första jag tänkte på var oxå, fy fasen det måste vara lika illa att jobba på Qpark som på SJ. Det finns väl ingen som vill erkänna att man är den som botade din bil, va va va???!!!
Hur eller hur så är SJ:s nya reklam väldigt bra, det bästa de gjort på länge skulle jag gissa. Nåväl, mot bättre tider ;-)
Igår var jag och åt lunch med en tjej jag lärde känna för många år sedan. Hon har gått igenom så mycket, och jag känner igen mig så i det hon berättar om.
När man kastar ut livbojen till den där personen man tror håller på att drunkna i sig själv och brist på självkännedom... Men personen i fråga är utom allt hopp. Man ska släppa taget och gå vidare själv. Det är tungt.
Då när man kommer på det, då blir man så bestört.
Men tyvärr, vi kan inte hjälpa alla, för en del vill inte bli hjälpta.
Jag är bara så säker på att hon kommer att gå såååå mycket starkare ur det här. Det krävs mod och styrka, men jag vet att hon har det inom sig.
Jag trodde själv att jag var utom allt hopp ett tag i mitt liv, men se det finns ju hopp :-)
Idag efter jobbet hämtade jag min dotter och mina systerdöttrar, så nu leker de för fullt. Men när jag hämtade den stora tösen så är det så att en av hennes "fröknar" har en väninna som varit sjuk i leukemi och transplanterats precis som jag. Jag träffade denna kvinna precis innan jag åkte till Stockholm och transplanterades på hösten 2007. Jag fick hennes nummer och kunde ringa när jag kom hem. Men det blev aldrig av.
Men tyvärr så har denna kvinnan drabbats mycket hårt. När jag pratade med hon som känner henne idag så berättade hon att hon hade det väldigt svårt med ögonen, och måste ta ögondroppar varannan timme, även om nätterna... Usch och fy.
Till detta hade hon drabbats av livmodercancer för ett år sedan och opererats för detta. När är det nog, hur mycket ska en människa behöva gå igenom???
Till slut blir det så att jag bara vill stänga av öronen och inte höra mer!!! Stopp, sluta jag vill inte ta in mer hemskheter!! Jag blir livrädd för jag vill faktiskt få bli frisk nu. Jag kan inte ta in allt det där.
Usch, känner mig omännsklig som inte orkar höra. Men mitt liv börjar ju ordna upp sig, jag har det bra. Jag har en fantastisk dotter, sambo, jag har börjar arbetsträna. Jag är på väg åt rätt håll.
Då blir det som att jag känner mig skyldig för att någon annan får ta så mycket elände.
Men, hallå!!! Jag har ingen anledning att känna mig skyldig, jag är värd ett bra liv!!! Det är nu det vänder, sakta sakta ett litet mikrosteg i taget.
Då vill jag helst bara höra solskenshistorier inte en massa elände om de som det gått mindre bra för.
Jag önskar henne iaf all lycka och att hon snart ska få må bättre och att våren vi går till mötes blir en ljus och härlig sådan!!!
Till sist, igår köpte jag en ny lampfot som ska passa i ett nytt framtida hem i "lantlig" stil. Småsaker som piggar upp ibland;-)
Nu ska jag försöka mig på att göra en lampskärm till denna. Liknande den här:
Så det får bli ett nytt besök till stadsmissionen och second hand och leta efter lämplig stomme :-)
Må så gott alla fina människor!
/Barfotaflickan
Nåväl 200 kr, men det är så irriterande!! Det första jag tänkte på var oxå, fy fasen det måste vara lika illa att jobba på Qpark som på SJ. Det finns väl ingen som vill erkänna att man är den som botade din bil, va va va???!!!
Hur eller hur så är SJ:s nya reklam väldigt bra, det bästa de gjort på länge skulle jag gissa. Nåväl, mot bättre tider ;-)
Igår var jag och åt lunch med en tjej jag lärde känna för många år sedan. Hon har gått igenom så mycket, och jag känner igen mig så i det hon berättar om.
När man kastar ut livbojen till den där personen man tror håller på att drunkna i sig själv och brist på självkännedom... Men personen i fråga är utom allt hopp. Man ska släppa taget och gå vidare själv. Det är tungt.
Då när man kommer på det, då blir man så bestört.
Men tyvärr, vi kan inte hjälpa alla, för en del vill inte bli hjälpta.
Jag är bara så säker på att hon kommer att gå såååå mycket starkare ur det här. Det krävs mod och styrka, men jag vet att hon har det inom sig.
Jag trodde själv att jag var utom allt hopp ett tag i mitt liv, men se det finns ju hopp :-)
Idag efter jobbet hämtade jag min dotter och mina systerdöttrar, så nu leker de för fullt. Men när jag hämtade den stora tösen så är det så att en av hennes "fröknar" har en väninna som varit sjuk i leukemi och transplanterats precis som jag. Jag träffade denna kvinna precis innan jag åkte till Stockholm och transplanterades på hösten 2007. Jag fick hennes nummer och kunde ringa när jag kom hem. Men det blev aldrig av.
Men tyvärr så har denna kvinnan drabbats mycket hårt. När jag pratade med hon som känner henne idag så berättade hon att hon hade det väldigt svårt med ögonen, och måste ta ögondroppar varannan timme, även om nätterna... Usch och fy.
Till detta hade hon drabbats av livmodercancer för ett år sedan och opererats för detta. När är det nog, hur mycket ska en människa behöva gå igenom???
Till slut blir det så att jag bara vill stänga av öronen och inte höra mer!!! Stopp, sluta jag vill inte ta in mer hemskheter!! Jag blir livrädd för jag vill faktiskt få bli frisk nu. Jag kan inte ta in allt det där.
Usch, känner mig omännsklig som inte orkar höra. Men mitt liv börjar ju ordna upp sig, jag har det bra. Jag har en fantastisk dotter, sambo, jag har börjar arbetsträna. Jag är på väg åt rätt håll.
Då blir det som att jag känner mig skyldig för att någon annan får ta så mycket elände.
Men, hallå!!! Jag har ingen anledning att känna mig skyldig, jag är värd ett bra liv!!! Det är nu det vänder, sakta sakta ett litet mikrosteg i taget.
Då vill jag helst bara höra solskenshistorier inte en massa elände om de som det gått mindre bra för.
Jag önskar henne iaf all lycka och att hon snart ska få må bättre och att våren vi går till mötes blir en ljus och härlig sådan!!!
Till sist, igår köpte jag en ny lampfot som ska passa i ett nytt framtida hem i "lantlig" stil. Småsaker som piggar upp ibland;-)
Nu ska jag försöka mig på att göra en lampskärm till denna. Liknande den här:
Så det får bli ett nytt besök till stadsmissionen och second hand och leta efter lämplig stomme :-)
Må så gott alla fina människor!
/Barfotaflickan
Förändringar av godo...
Idag tillägnar jag mitt inlägg en kär kär vän. Min vän Ulrika.
Hon kämpar och kämpar och vill så mycket. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig.
Men den här gången känner jag ändå så fruktansvärt starkt att det som skedde var helt rätt.
Ni vet, tjej träffar kille, kille träffar tjej, tycke uppstår och man blir ett par. Men ibland uppstår tycke men ALLT finns där inte riktigt ändå. Det där lilla extra saknas. Men många gånger kämpar man vidare i förhållandet och tror att det "blir nog bättre".
Allt blir alltid bättre!! Men kanske inte med just den personen...
Inget ont om killen i det här fallet, men han var inte lika engagerad som hon.
När man är en person som med liv och hjärta ger sig hän här i livet behöver man någon som också har mål och drömmar om framtiden.
Men när de skiljer sig så oändligt åt är det bättre att vandra vidare åt var sitt håll och sträva mot de drömmar man har.
Kärleken finns där för oss alla, det vet jag!
Men det gäller att ha ett öppet hjärta och inte fastna i mönster.
Nu har jag den starkaste insikt om att hennes hjärta och sinne är öppet och när hon minst anar händer det!!
För vem har inte hört uttrycket: "Plötsligt händer det!!" ;-)
Ibland har jag bara så starka insikter om livet, och det här är en av dem. Det här är så rätt för henne och amors pilar kommer snart att träffa hennes hjärta.
Som sagt, killen i fråga är det inget som helst fel på. En jättesnäll och trevlig kille som vill alla väl. Men en del människor gör bäst i att inte ge sig in i varaktiga relationer med någon annan, utan gör bäst i att leva själva och det är inget ont i det.
Men min vän behöver en person som ger henne av sitt hjärta och vill leva i en relation och dela ett liv och en vardag tillsammans.
Om ett par helger ska hon och jag ge oss iväg på tjejhelg. Övernattning på hotell, lite shoppingtur och intag av god mat och dryck och tjejsnack i överflöd ;-)
När en relation brister känner man ofta att det gör ont, och man är ledsen för sina vänner som råkar ut för sådant. Men nu känner jag bara att det här kommer bli så bra för henne och jag är inte alls orolig. Hon mår bra, livet går vidare, våren knackar på dörren och vi ser framåt!!!!
Jag önskar henne med andra ord precis det jag har. En trygg famn, en relation fylld av kärlek, värme och respekt för varandra.
Igår frågade jag min sambo vilka mina tre bästa egenskaper är. Han sa då: Snäll, bryr dig om andra och kärleksfull.
Det är egenskaper jag kan leva med tror jag.
Så nästa helg, när min söta sambo är i Stockholm och smakar finöl och lyssnar på jazz, då ska jag skämma bort henne och hennes son med mina bak- och kokkonster så att vi får en riktigt mysig fredagkväll!!!
Här är några smakprov från vår myskväll här hemma igår:
Ramen vi fyndade på Kalmar Stadsmission, som skall spaklas och sprayas silverfärgad!!
Räkfond reduceras till saffransräkorna...
Tyra tycker man ska vara finklädd när man ska äta gott :-)
Puss!! :-)
Förrätt: Råraka med gräddfil, rödlök och löjrom (Tyra har egen variant med lingonsylt ;-))
Vinet Black Tie, en riktig höjdare!
Nudlar med räkor i saffranssås, mmm...
Mor o dotter :-)
För egen del tror jag också på positiva förändringar. Ont ont ont hade jag igår kväll, men som min sambo sa, det brukar du ju ha en vecka efter infusionen, sen blir det bättre!! Så det var nog cellerna som ville knuffa undan de lite trasiga igår som kändes i kroppen. Iaf gick det sen över med en diklofenak, skönt :-)
Nu blir det lite hustittning igen, One day our dream will come true!!!! ;-)
Kram och ha en skön skön söndag!!!
/Barfotaflickan
Hon kämpar och kämpar och vill så mycket. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig.
Men den här gången känner jag ändå så fruktansvärt starkt att det som skedde var helt rätt.
Ni vet, tjej träffar kille, kille träffar tjej, tycke uppstår och man blir ett par. Men ibland uppstår tycke men ALLT finns där inte riktigt ändå. Det där lilla extra saknas. Men många gånger kämpar man vidare i förhållandet och tror att det "blir nog bättre".
Allt blir alltid bättre!! Men kanske inte med just den personen...
Inget ont om killen i det här fallet, men han var inte lika engagerad som hon.
När man är en person som med liv och hjärta ger sig hän här i livet behöver man någon som också har mål och drömmar om framtiden.
Men när de skiljer sig så oändligt åt är det bättre att vandra vidare åt var sitt håll och sträva mot de drömmar man har.
Kärleken finns där för oss alla, det vet jag!
Men det gäller att ha ett öppet hjärta och inte fastna i mönster.
Nu har jag den starkaste insikt om att hennes hjärta och sinne är öppet och när hon minst anar händer det!!
För vem har inte hört uttrycket: "Plötsligt händer det!!" ;-)
Ibland har jag bara så starka insikter om livet, och det här är en av dem. Det här är så rätt för henne och amors pilar kommer snart att träffa hennes hjärta.
Som sagt, killen i fråga är det inget som helst fel på. En jättesnäll och trevlig kille som vill alla väl. Men en del människor gör bäst i att inte ge sig in i varaktiga relationer med någon annan, utan gör bäst i att leva själva och det är inget ont i det.
Men min vän behöver en person som ger henne av sitt hjärta och vill leva i en relation och dela ett liv och en vardag tillsammans.
Om ett par helger ska hon och jag ge oss iväg på tjejhelg. Övernattning på hotell, lite shoppingtur och intag av god mat och dryck och tjejsnack i överflöd ;-)
När en relation brister känner man ofta att det gör ont, och man är ledsen för sina vänner som råkar ut för sådant. Men nu känner jag bara att det här kommer bli så bra för henne och jag är inte alls orolig. Hon mår bra, livet går vidare, våren knackar på dörren och vi ser framåt!!!!
Jag önskar henne med andra ord precis det jag har. En trygg famn, en relation fylld av kärlek, värme och respekt för varandra.
Igår frågade jag min sambo vilka mina tre bästa egenskaper är. Han sa då: Snäll, bryr dig om andra och kärleksfull.
Det är egenskaper jag kan leva med tror jag.
Så nästa helg, när min söta sambo är i Stockholm och smakar finöl och lyssnar på jazz, då ska jag skämma bort henne och hennes son med mina bak- och kokkonster så att vi får en riktigt mysig fredagkväll!!!
Här är några smakprov från vår myskväll här hemma igår:
Ramen vi fyndade på Kalmar Stadsmission, som skall spaklas och sprayas silverfärgad!!
Räkfond reduceras till saffransräkorna...
Tyra tycker man ska vara finklädd när man ska äta gott :-)
Puss!! :-)
Förrätt: Råraka med gräddfil, rödlök och löjrom (Tyra har egen variant med lingonsylt ;-))
Vinet Black Tie, en riktig höjdare!
Nudlar med räkor i saffranssås, mmm...
Mor o dotter :-)
För egen del tror jag också på positiva förändringar. Ont ont ont hade jag igår kväll, men som min sambo sa, det brukar du ju ha en vecka efter infusionen, sen blir det bättre!! Så det var nog cellerna som ville knuffa undan de lite trasiga igår som kändes i kroppen. Iaf gick det sen över med en diklofenak, skönt :-)
Nu blir det lite hustittning igen, One day our dream will come true!!!! ;-)
Kram och ha en skön skön söndag!!!
/Barfotaflickan
Sju är lika med...
.. Jag Älskar Dig!!
Visst är det vackert!!!
Dessa fick jag av min söta sambo på Alla Hjärtans Dag!
Gör man en liten googlesökning på blommornas språk kan man läsa:
Vita - Oskuldsfullhet, renhet, diskretion
Korallröd - Lust, åtrå
Lila - Kärlek vid första ögonkastet
Orange - Förtrollning, fascination
Mörkrosa - Tacksamhet
Rosa - Elegans, charm, glädje
Gula - Vänlighet, glädje, svartsjuka
Bukett med röda, vita och blå - Detta är ett frieri!
Hur bra som helst, eller hur ;-)
Min sambo är bra på att saker har en mening och en betydelse, därför känns det liksom lite extra bra!!
I Stockholm besökte min syster och jag tillsammans med "moster" Ina (det är Marcus moster, men hon kan va lite moster till mig med eller hur ;-)) den underbara butiken "Syster Lycklig", ja bara namnet på butiken gör ju en lycklig!!! Där finns inredning, lite barnleksaker och pyssel samt lite fanatastsiska klänningar.
Där hittade jag ett hjärta som jag gav min sambo, som nu hänger vid hans sänglampa, vem sover inte gott då... :-)
Han är verkligen en skatt, en skatt med härliga överraskningar!!!
Till Tyra hittade jag en ängel som hon genast döpte till Engla!! :-)
Idag och igår har jag varit på jobbet. Det rullar på bra. Tror jag och hoppas jag att andra tycker med.
Just nu skapar jag mest ordning, för oreda och stök gillar jag inte, då har jag svårt att koncentrera mig.
Och än så länge är det bara arbetsträning, dvs jag är fortfarande sjukskriven till 100%, så jag gör det för mitt eget höga nöjes skull.
Men jag märker fort att jag på en gång vill ha mer att göra, jag MÅSTE ha något att göra. Annars känner jag mig liksom inte riktigt tillräcklig! Balansgång, det är inte lätt det...
Jag undrar hur många med mig som börjar tröttna på snön nu??? Jag försöker verkligen se något positivt med den, men kommer faktiskt inte på NÅNTING!!! Idag har det varit riktigt kallt om fötterna, barfota i gympaskorna...
Igår gick jag i stövlar och strumpor ett par timmar och det kändes i ben och fötter på kvällen, aj ja aj.
Ser sååååå fram emot våren, tycker det är en helt uuuuuuuunderbar årstid!!!
Ikväll har tösen varit på dansträning så nu blir det macka och sen sängen!!
Tjilevippen för idag!! Imorgon bitti är det yoga och träning, läääängtar verkligen efter det nu efter två veckors uppehåll!!!
Kram,
Barfotaflickan
Visst är det vackert!!!
Dessa fick jag av min söta sambo på Alla Hjärtans Dag!
Gör man en liten googlesökning på blommornas språk kan man läsa:
Blommornas antal
En - Du är allt för mig
Två - Jag vill resa bort med dig
Tre - Jag vill träffa dig igen
Fyra - Jag högaktar och tackar dig
Fem - Jag vill göra allt för dig
Sex - Jag tror inte på dina löften
Sju - Jag älskar dig
Åtta - Jag är din till döden skiljer oss åt
Nio - Jag vill vara ensam med dig
Tio - Vill du gifta dig med mig?
Rosornas färger
Röda - Kärlek, passion, respektVita - Oskuldsfullhet, renhet, diskretion
Korallröd - Lust, åtrå
Lila - Kärlek vid första ögonkastet
Orange - Förtrollning, fascination
Mörkrosa - Tacksamhet
Rosa - Elegans, charm, glädje
Gula - Vänlighet, glädje, svartsjuka
Bukett med röda, vita och blå - Detta är ett frieri!
Hur bra som helst, eller hur ;-)
Min sambo är bra på att saker har en mening och en betydelse, därför känns det liksom lite extra bra!!
I Stockholm besökte min syster och jag tillsammans med "moster" Ina (det är Marcus moster, men hon kan va lite moster till mig med eller hur ;-)) den underbara butiken "Syster Lycklig", ja bara namnet på butiken gör ju en lycklig!!! Där finns inredning, lite barnleksaker och pyssel samt lite fanatastsiska klänningar.
Där hittade jag ett hjärta som jag gav min sambo, som nu hänger vid hans sänglampa, vem sover inte gott då... :-)
Han är verkligen en skatt, en skatt med härliga överraskningar!!!
Till Tyra hittade jag en ängel som hon genast döpte till Engla!! :-)
Idag och igår har jag varit på jobbet. Det rullar på bra. Tror jag och hoppas jag att andra tycker med.
Just nu skapar jag mest ordning, för oreda och stök gillar jag inte, då har jag svårt att koncentrera mig.
Och än så länge är det bara arbetsträning, dvs jag är fortfarande sjukskriven till 100%, så jag gör det för mitt eget höga nöjes skull.
Men jag märker fort att jag på en gång vill ha mer att göra, jag MÅSTE ha något att göra. Annars känner jag mig liksom inte riktigt tillräcklig! Balansgång, det är inte lätt det...
Jag undrar hur många med mig som börjar tröttna på snön nu??? Jag försöker verkligen se något positivt med den, men kommer faktiskt inte på NÅNTING!!! Idag har det varit riktigt kallt om fötterna, barfota i gympaskorna...
Igår gick jag i stövlar och strumpor ett par timmar och det kändes i ben och fötter på kvällen, aj ja aj.
Ser sååååå fram emot våren, tycker det är en helt uuuuuuuunderbar årstid!!!
Ikväll har tösen varit på dansträning så nu blir det macka och sen sängen!!
Tjilevippen för idag!! Imorgon bitti är det yoga och träning, läääängtar verkligen efter det nu efter två veckors uppehåll!!!
Kram,
Barfotaflickan
Kärlekens dag idag!!
14 februari - Alla Hjärtans Dag!
Ibland även alla förväntningarnas dag kanske...
Men jag har lärt mig att inte sätta förväntingarna för högt i livet då kan man bara bli alldeles för besviken.
Dock försöker jag göra allt jag kan för att uppvakta de mina.
Med ord, med tacksamhet och kärlek direkt från hjärtat.
Idag reflekterar jag över allt som vi upplevt i helgen och förra veckan. Jag känner tacksamhet för att jag får vara den jag är. Jag får vara sårbar, ledsen, glad, rädd, liten och inte så tuff och stark alltid.
Hu, vad det är känslor som bara rinner över efter ett par såna dagar som vi haft tillsammans mina syskon och jag. Min syster och jag har inte lämnat varandas sida på nästan fyra dygn.
Jag vill dela med mig av ett par ord till min syster idag:
Massa kärlek på alla hjärtans dag! Du stöttar mig när jag är svag, du tröstar mig när jag är ledsen, du skrattar med mig när jag är glad, du peppar mig när jag är rädd. Du sviker mig aldrig! Älskade syster tack för allt! Puss o kram från systern din.
Jag tänker även på min lillebror som så "storebrorsaktigt" tog hand om och såg till att vi tog oss til sjukhuset i fredags i rådande snökaos.
Inte rädd, inte nervös (vad han visade mig iaf ;-)) han gjorde det han ville göra. Sätta jättenålen i ryggen och få lite vätska utsuget ur benmärgen.
Varför vill man då publicera massa bilder på när en jättenål sticks ner i ryggslutet???
Ja, inte för att något ska tycka synd om en iaf. För det här är min bror som gör en heroisk instats. Han behöver inte göra det, han är inte tvungen, men han vill göra det precis som min syster gjorde det i maj.
Med dessa fantastiska celler kan de hjälpa mig. Hjälpa mig att få en mer mjuk och följsam hud, mjukare leder och få lättare att röra mig.
Själv mår jag asdåligt av de där proven. Ett par dagar efteråt, som nu, känner jag mig helt tömd slut och lättad på samma gång. Men nu måste jag vänta på resultatet. Men visst känns det som att kroppen börjar bli starkare. Visst känns det som att det är ok, inte kan det finnas någon leukemi kvar. Nej, det är min övertygelse.
MEN, oron finns där ändå.
Det är då man blir lite liten och behöver all den där närheten och omtanken.
Likt ett barn behöver man höra att man varit duktig och tapper som återigen gjort något man är rädd för. Att bestiga dessa berg tar på krafterna.
Det finns så många med mig som måste gå igenom dessa prov och alla reagerar vi olika. Det är ok för mig att känna som jag gör, jag får lov att vara en liten flicka. Jag kan bryta ihop och vara ledsen.
Under hemresan försöker jag samla ihop mig och bli stark mamma och sambo igen. Men jag lyckades inte så bra, för min syster tog så väl hand om mig under hela resan. Hon vet om all min skräck och rädsla, och det är helt ok.
Jag menar inte att älta det som jag gått igenom, men vissa dagar kommer svackor då man känner sig lite orolig och rädd. Det är svårt att förklara precis vad det är man behöver.
Mest närhet tror jag och något slags bevis på att man duger precis som man är.
Att många andra saker faktiskt är väldigt världsliga.
För mig är det viktigaste att få bli frisk och att min familj och mina vänner också får så vara.
Att alla de jag Älskar mår bra och får känna kärlek!!!
Tusentals rosor och skepp lastade med kramar och kärlek vill jag sända till alla idag!
Vi måste ta vara på livet och inte hänga upp oss på småsaker.
När jag kom till min träning idag kände jag verkligen vad man får tillbaka om man ger av sig själv. Ett leende, en fråga, att lyssna på någon annan, att ta sig TID till andra - då får man alltid tillbaka! VÄRME. Det är det vi människor behöver, värme och omtanke!
Det är enkelt, faktiskt väldigt enkelt och man får aldrig glömma det.
Jag LOVAR att alltid tänka på det och ge av den värme jag har.
Jag tänker på alla jag vill ringa till idag och tacka. Mamma, mycket tänker jag på mamma. Men jag tror jag mest börjar gråta idag om jag ringer. Hela jag är helt överfylld av tankar och känslor idag. Men pappa finns där och så glad jag är för det!!!
Måste samla mig inför Tyras simskola i eftermiddag.
Jag vill bara att alla ska veta hur TACKSAM och glad jag är för att det finns människor som är så underbara och alltid ställer upp för mig.
Min sambo, den tid han och Tyra nu fått tillsammans är ju fantastisk. Ändå kan jag känna mig skyldig för att jag lämnar dem själva och åker till Stockholm ett par dagar. Skyldig för att jag belastar någon annan. Helt galet, jag vet och helt fel också. Men som jag har längtat efter dem!!!
Mycket känslosamt för mig idag. Jag sitter här vid datorn och snörvlar, men nu har jag nog fått de flesta tankarna på pränt.
En sak till måste jag nog berätta. Tänk så märkligt att jag träffar på min terapeut på bussen hem igår. Hon som hjälper mig gå från klarhet till klarhet med mig själv. Så ibland får jag nog ge mig själv en klapp på axeln och säga, fy fasen vad du jobbar på bra Anna! Vilket jobb du gör. Att vända ut och in på sig själv för att komma så stark och hel ur allt som möljligt, det tar också energi. Men det ger så mycket i slutändan.
Ibland tar nog en del det lite för givet.
Jag tror och hoppas på att jag är bra på att även tala om hur duktig jag tycker någon är när man gjort något krävande. Som hur jag peppat min sambo nu när han bantat, många gånger säger jag till honom hur duktig han är och hur bra det går.
Han är jättebra på det med, men kanske inte igår...
Idag är det en ny dag, nu gäller det att se alla fördelar med den här dagen!!!
Ha en underbar Alla Hjärtans Dag!!!
Kramar,
Barfotaflickan
Till sist idag, lite bilder (min syster vill inte vara med på bilder på nätet, så det respekterar jag, min bror och jag är lite mer extroverta ;-)
Tobias kör till sjukhuset, Karolinska Huddinge
Fylla i lite hälsodeklaration innan...
Det berömda cristarummet...
Laddad!!!
Alla dessa rör ska fyllas...
"Lilla" nålen är i...
Skruvstädet i, vätskan dras upp...
På Tobias var det min bästa läkare Katarina Le Blanc som utförde cristan.
Min tur... Holger tar provet! Utomordentligt duktig han med :-)
Ompysslad av söta Kerstin och stackars syster som jag tvingar fota hela tiden ;-)
På kvällen kom belöningen!!! :-) Ryggbiff med risotto, mmmmm...
Happy India på lördagen, något piggare då kan jag säga ;-) Min bror o jag
Gott med Indiskt!
Efter maten en Strawberry Daiquiri på Rival :-)
Silverlinjen tog oss till och från Stockholm!
Lite shopping hann vi med på lördagen :-) Tyra överlycklig över sin första bikini (Polarn & Pyret är den från)
Så här ser det ut på min ena fot...
Handleden
Tyra glad över nya kjolen från Zara :-)
Ibland även alla förväntningarnas dag kanske...
Men jag har lärt mig att inte sätta förväntingarna för högt i livet då kan man bara bli alldeles för besviken.
Dock försöker jag göra allt jag kan för att uppvakta de mina.
Med ord, med tacksamhet och kärlek direkt från hjärtat.
Idag reflekterar jag över allt som vi upplevt i helgen och förra veckan. Jag känner tacksamhet för att jag får vara den jag är. Jag får vara sårbar, ledsen, glad, rädd, liten och inte så tuff och stark alltid.
Hu, vad det är känslor som bara rinner över efter ett par såna dagar som vi haft tillsammans mina syskon och jag. Min syster och jag har inte lämnat varandas sida på nästan fyra dygn.
Jag vill dela med mig av ett par ord till min syster idag:
Massa kärlek på alla hjärtans dag! Du stöttar mig när jag är svag, du tröstar mig när jag är ledsen, du skrattar med mig när jag är glad, du peppar mig när jag är rädd. Du sviker mig aldrig! Älskade syster tack för allt! Puss o kram från systern din.
Jag tänker även på min lillebror som så "storebrorsaktigt" tog hand om och såg till att vi tog oss til sjukhuset i fredags i rådande snökaos.
Inte rädd, inte nervös (vad han visade mig iaf ;-)) han gjorde det han ville göra. Sätta jättenålen i ryggen och få lite vätska utsuget ur benmärgen.
Varför vill man då publicera massa bilder på när en jättenål sticks ner i ryggslutet???
Ja, inte för att något ska tycka synd om en iaf. För det här är min bror som gör en heroisk instats. Han behöver inte göra det, han är inte tvungen, men han vill göra det precis som min syster gjorde det i maj.
Med dessa fantastiska celler kan de hjälpa mig. Hjälpa mig att få en mer mjuk och följsam hud, mjukare leder och få lättare att röra mig.
Själv mår jag asdåligt av de där proven. Ett par dagar efteråt, som nu, känner jag mig helt tömd slut och lättad på samma gång. Men nu måste jag vänta på resultatet. Men visst känns det som att kroppen börjar bli starkare. Visst känns det som att det är ok, inte kan det finnas någon leukemi kvar. Nej, det är min övertygelse.
MEN, oron finns där ändå.
Det är då man blir lite liten och behöver all den där närheten och omtanken.
Likt ett barn behöver man höra att man varit duktig och tapper som återigen gjort något man är rädd för. Att bestiga dessa berg tar på krafterna.
Det finns så många med mig som måste gå igenom dessa prov och alla reagerar vi olika. Det är ok för mig att känna som jag gör, jag får lov att vara en liten flicka. Jag kan bryta ihop och vara ledsen.
Under hemresan försöker jag samla ihop mig och bli stark mamma och sambo igen. Men jag lyckades inte så bra, för min syster tog så väl hand om mig under hela resan. Hon vet om all min skräck och rädsla, och det är helt ok.
Jag menar inte att älta det som jag gått igenom, men vissa dagar kommer svackor då man känner sig lite orolig och rädd. Det är svårt att förklara precis vad det är man behöver.
Mest närhet tror jag och något slags bevis på att man duger precis som man är.
Att många andra saker faktiskt är väldigt världsliga.
För mig är det viktigaste att få bli frisk och att min familj och mina vänner också får så vara.
Att alla de jag Älskar mår bra och får känna kärlek!!!
Tusentals rosor och skepp lastade med kramar och kärlek vill jag sända till alla idag!
Vi måste ta vara på livet och inte hänga upp oss på småsaker.
När jag kom till min träning idag kände jag verkligen vad man får tillbaka om man ger av sig själv. Ett leende, en fråga, att lyssna på någon annan, att ta sig TID till andra - då får man alltid tillbaka! VÄRME. Det är det vi människor behöver, värme och omtanke!
Det är enkelt, faktiskt väldigt enkelt och man får aldrig glömma det.
Jag LOVAR att alltid tänka på det och ge av den värme jag har.
Jag tänker på alla jag vill ringa till idag och tacka. Mamma, mycket tänker jag på mamma. Men jag tror jag mest börjar gråta idag om jag ringer. Hela jag är helt överfylld av tankar och känslor idag. Men pappa finns där och så glad jag är för det!!!
Måste samla mig inför Tyras simskola i eftermiddag.
Jag vill bara att alla ska veta hur TACKSAM och glad jag är för att det finns människor som är så underbara och alltid ställer upp för mig.
Min sambo, den tid han och Tyra nu fått tillsammans är ju fantastisk. Ändå kan jag känna mig skyldig för att jag lämnar dem själva och åker till Stockholm ett par dagar. Skyldig för att jag belastar någon annan. Helt galet, jag vet och helt fel också. Men som jag har längtat efter dem!!!
Mycket känslosamt för mig idag. Jag sitter här vid datorn och snörvlar, men nu har jag nog fått de flesta tankarna på pränt.
En sak till måste jag nog berätta. Tänk så märkligt att jag träffar på min terapeut på bussen hem igår. Hon som hjälper mig gå från klarhet till klarhet med mig själv. Så ibland får jag nog ge mig själv en klapp på axeln och säga, fy fasen vad du jobbar på bra Anna! Vilket jobb du gör. Att vända ut och in på sig själv för att komma så stark och hel ur allt som möljligt, det tar också energi. Men det ger så mycket i slutändan.
Ibland tar nog en del det lite för givet.
Jag tror och hoppas på att jag är bra på att även tala om hur duktig jag tycker någon är när man gjort något krävande. Som hur jag peppat min sambo nu när han bantat, många gånger säger jag till honom hur duktig han är och hur bra det går.
Han är jättebra på det med, men kanske inte igår...
Idag är det en ny dag, nu gäller det att se alla fördelar med den här dagen!!!
Ha en underbar Alla Hjärtans Dag!!!
Kramar,
Barfotaflickan
Till sist idag, lite bilder (min syster vill inte vara med på bilder på nätet, så det respekterar jag, min bror och jag är lite mer extroverta ;-)
Tobias kör till sjukhuset, Karolinska HuddingeFylla i lite hälsodeklaration innan...
Det berömda cristarummet...
Laddad!!!
Alla dessa rör ska fyllas...
"Lilla" nålen är i...
Skruvstädet i, vätskan dras upp...
På Tobias var det min bästa läkare Katarina Le Blanc som utförde cristan.
Min tur... Holger tar provet! Utomordentligt duktig han med :-)
Ompysslad av söta Kerstin och stackars syster som jag tvingar fota hela tiden ;-)
På kvällen kom belöningen!!! :-) Ryggbiff med risotto, mmmmm...
Happy India på lördagen, något piggare då kan jag säga ;-) Min bror o jag
Gott med Indiskt!
Efter maten en Strawberry Daiquiri på Rival :-)
Silverlinjen tog oss till och från Stockholm!
Lite shopping hann vi med på lördagen :-) Tyra överlycklig över sin första bikini (Polarn & Pyret är den från)
Så här ser det ut på min ena fot...
Handleden
Tyra glad över nya kjolen från Zara :-)
Rapport från Stockholm
Snacka om äventyr på både uppresa och under vistelse här i Stockholm.
Är helt galet lättad nu när allt är gjort!!!
Kl.09.05 avgick bussen från Kalmar igår morse. Det hade ju börjat snöa en del, men inte trodde vi att resan skulle erbjuda oss sådana "äventyr".
Till Ringarum var det inga problem, där stannade vi för att inta en underbar lunch som det stället har att erbjuda - eller inte! "Restaurangen" bojkottas numera för det är inte mat som serveras där, enligt min mening. Bukfylla möjligen det kan kallas, men nej. Vi valde macken och korv med mos istället, betydligt fräschare än stället intill. Nåväl, det stillar hungern, men nån kulinarsik upplevelse vore väl fel att kalla det. Men systern min och jag hade ju trevligt sällskap av varandra :-)
Därefter fortsatte färden mot Stockholm. Beräknad ankomsttid till Stockholm enligt tidtabellen var 14.45, men det var ju ganska svårt att hålla med tanke på det väder och det väglag som rådde. Riktigt ishalka på vägarna.
När olyckan var framme var chauffören inte särskilt förvånad, hon hade mest undrat när den skulle slå till. För trots snöoväder kör en del som om det vore sommarväglag. Gasen i botten och full fart.
Tvärts över hela körbanan, två filer i norrgående riktning, i vilken vi naturligtvis färdades i, stod en lastbil från ett annat europeiskt land tvärs över hela körbanan. I en timme stod vi helt stilla innan det i snigelfart började röra på sig.
Jag ringde beställningscentralen när vi insåg att vi skulle bli rejält försenade och flyttade fram taxin en timme, vilket vi fick besked om att vi skulle beräknas vara framme. Jag satt i telefonkö i ca 20 minuter innan någon svarade... Men när vi närmade oss Stockholm kom vi mitt i rusningstrafik och hamnade i bilköer, naturligtvis innebar det ytterligare förseningar. Taxichauffören ringde och undrade hur det gick varpå jag meddelade de olyckliga omständigheterna. Till svar fick jag att "då får du ringa och boka en annan taxi, klick* "
Eftersom sköterskan sett vilket oväder som rådde ringde hon och undrade hur det gick för oss. Jag började bli orolig att guldsprutorna skulle bli inställda. Men det behövde jag inte vara, hon väntade på oss.
Ringde återigen beställningscentralen, satt i telefonkö i 25 min!!, för att boka ytterligare en ny taxi, hon var så förstående och gullig och sa att en taxi skulle försöka vara på plats 16.45.
Kl 16.30 anlände vi till Stockholm.
Kl 17.05 kom taxin, då hade han visserligen ringt och meddelat att han blev sen pga av det trafikkaos som rådde.
Kl. 17.45 anlände vi till Karolinska Huddinge. I en herrans fart drog vi väskorna bort till Rehabgatan och avdelningen R51-R53, Hematologimottagningen. Där stod de söta sköterskorna Kerstin och Karin och väntade på oss, redo med "guldsprutorna".
I det läget när man längtat så efter dessa mirakelceller drar man upp tröjärmen och är mer än redo för nålen ;-)
Lite provtagning, blodprover, blodtryck och temp och sen var det bara att köra på!
Kl. 18 påbörjades infusionen av cellerna.
Därefter fick vi vänta så att jag inte skulle reagera på något sätt. Kl 19.15 var vi klara.
Sköterskan Karin gick hem vid 18.30 och Kerstin sen med oss vid 19.15.
Sån tacksamhet man känner till människor som med leenden jobbar över för att hjälpa en annan människa. För dem är jobbet inte bara ett jobb, det är en insats, de gör skillnad.
För dem lägger jag ett gott ord i stjärnorna!!! Tack så fantastsikt mycket!
Den ena sköterska sa något så fint som hennes mor hade sagt: "Kerstin, du får din lön av Gud"
Vid det här laget var systern min och jag galet trötta och hungriga. Blodsockernivån låg långt under knäna, om ens där... Vi drog våra väskor genom snön ner till Flemmingsbergs centrum i hopp om att hitta något matställe, det vi möttes av var skyltar som meddelande STÄNGT!
Vi plogade oss tillbaka upp till huvudentrén på sjukhuset igen för att invänta taxin som skulle anlända 20.00. Pressbyrån och några croissanter fick bli en tillfällig lösning. Vi slukade i oss dessa som om vi inte sett mat på myyyycket lång tid. Vilket vi ju iofs inte hade heller, "lunchen" intogs ju 11.30.
Till slut kom taxin och vid halv nio kom vi fram till lillebrors lägenhet. Själv hade han inte hunnit hem då han satt i bilen själv. Han hade varit i Vimmerby på jobb och också hamnat i snöovädret och bilköer. Vid halv tio kom han hem och hade pizza med sig till oss. Då var vi så hungriga att man nästan inte kunde äta.
Tre trötta syskon slog ihop ögonen runt halv tolv.
Själv vaknade jag vid halv fyra, därefter blev det mest slummer. En ansvarstagande storasyster steg upp kl 5.30. Min bror hade roligt åt att jag måste sminka och locka hår för att göra benmärgsprov, och det kan man ju verkligen fråga sig, ha ha ha...
Men gott folk, ni ska inte tro att allt flöt på som en dans heller denna dag...
07.15 var taxin bokad till. 07.20 börjar man ana onåd. Snön yr utanför, men vi måste ju bara ta oss till sjukhuset.
Kl. 07.25 ringer vi beställningscentralen och hamnar i sedvanlig telefonkö.
Till slut ringer taxichauffören, kl, 07.40, 25 min försenad. Min bror tar det. Han är liksom bättre än mig på att argumentera om man säger så;-)
Taxichaufförens förklaring bestod i att han inte kom loss med bilen, han hade heller inte påbörjat sitt pass förrän 07.30. Men hur kan det vara möjligt, sa min bror, taxin är beställd till 07.15! Han kunde inte komma iaf, och det var inte hans fel... Pajkastning ägnar jag mig inte åt sa Tobias, nu måste vi reda ut det här.
Då kom jag fram till beställningscentralen.
Min bror tog det.
"Hur tycker du att vi ska lösa det här nu då?" Vi står här, ingen taxi kommer och vi måste till sjukhuset. Det är ju inte precis så att vi ska på shoppingtur till NK, vi ska till sjukhuset och läkare och sköterskor väntar på oss."
De kunde inte skaka fram någon taxi. Min bror ringde och försökte få tag på taxi på de mer seriösa bolagen, Taxi Stockholm och Taxi Kurir här i Stockholm, men väntetiden var lång. Tidigast kl 09.00 kunde en taxi vara hos oss.
Nu gräver jag fram bilen så tar vi min bil. Sagt och gjort.
1 timme tog det att köra till Karolinska Huddinge denna morgon. Sköterskorna stod på rad och väntade på oss när vi kom. Naturligtvis hade vi ringt och meddelat vår sena ankomst.
Självklart förstår vi det, sa de.
Tobias blev haffad så fort vi kom, iväg med sköterskan för insättning av nål och provtagning. Han fick en liten lugnande, mer ville han då rakt inte ha ;-)
Sen var det dax för dragning i cristarummet. Inget sjåpande på honom som det är med systern hans.
Det gick snabbt och bra att dra celler från honom. Sen hoppade han upp från britsen. Vid det laget hade jag tagit 2 stesolid för att lugna mig något.
Ett något snurrigt samtal med min läkare Katarina, tur jag är en strukturerad person och hade noga skrivit ner vad jag skulle fråga om :-)
Alla frågor besvarades, som vanligt, aldrig går jag därifrån med frågetecken.
Sen kom gulliga Kerstin och sprutade in lite dormikum, smärtstillande, i armen.
Nu var det min tur att inta cristarummet. Ytterligare en stesolid in.
Syster skulle nu vara med på benmärgsprov nr två denna dag. Undrar ibland var de två fått sitt lugn ifrån, när jag själv beter mig som ett levande nervvrak. Men jag får bjuda på detta, vi har rätt goa skratt efteråt ;-)
Idag var det Dr Holger som skulle utföra benmärgsprovet på mig. En ny ställning provades, ha ha ha... Lite måste man skoja i dessa sammanhang oxå :-)
Tidigare har jag alltid legat på mage när jag gjort benmärgsprov, men idag fick jag ligga på sidan.
Får jag säga det själv så gick det oväntat bra idag. Jag skrek inte så personalen fick evakuera avdelningen. Skämt åsido.
Storasyster håller handen, men idag blev den inte krossad av mina krampaktiga händer. Bedövningssprutan sattes, aj aj. Nästa kände jag inte ens, va????! Sen simsalabim var det över, klart, finito!
Nu återstod bara lite näsprover då jag varit förkyld och är gaaaaanska däpt i näsan. Peta lite med lååång topz i näsan, suga ut lite nsor och sen harkal mig ocg spotta upp. Visst låter det trevligt. Låter som en riktig grabbfest på högstadiet ungefär :-)
Så samlade mina syskon ihop mig och vi tog oss till bilen. In i bilen och hem mot Liljeholmen. In på ICA för att inhandla läckerheter till kvällens middag. Därefter ett besök på systembolaget, som om jag inte fått nog av droger idag ;-)
När vi kom hem däckade jag och sov i två timmar!!!
Lillebror pigg som en mört var och hämtade en del till sin bil. Körde väl fast!! Men hade turen att en av hans bästa kompisar kom precis och hjälpte honom loss.
Så nu när jag har berättat om de två senaste dagarnas alla bravader har lillebror stått i köket och tillagat oss en delikat måltid.
Risotto med shitakesvamp, ryggbiff och en god sallad - mmmmmm!!! Livet är gott!!!
Systern min sitter och ger mig en värmande kram och får ett gott skratt emellanåt när hon läser vad jag skriver.
Jag lovar att lite kort kommer.
Allt jag kan säga just nu är TACKSAMHET och otrolig KÄRLEK!!!
Mina älskade syskon, nu ska vi ha en underbar helg tillsammans!!!
Så mor lilla, nu kan du vara lugn, vi har det bara fint ;-)
Hälsa far;-) att vinet hiar jag mig nog med tills imorgon, det finns nog fortfarande lite droger kvar i kroppen, ha ha ha!!
Puss och kram alla fina som stöttar och skickar mig styrkemeddelanden, det ger kraft och energi!!
Kärlek till min älskade sambo och dotter som har myskväll därhemma!!!
/Barfotaflickan, nu kallar middagen!!! :-)
Är helt galet lättad nu när allt är gjort!!!
Kl.09.05 avgick bussen från Kalmar igår morse. Det hade ju börjat snöa en del, men inte trodde vi att resan skulle erbjuda oss sådana "äventyr".
Till Ringarum var det inga problem, där stannade vi för att inta en underbar lunch som det stället har att erbjuda - eller inte! "Restaurangen" bojkottas numera för det är inte mat som serveras där, enligt min mening. Bukfylla möjligen det kan kallas, men nej. Vi valde macken och korv med mos istället, betydligt fräschare än stället intill. Nåväl, det stillar hungern, men nån kulinarsik upplevelse vore väl fel att kalla det. Men systern min och jag hade ju trevligt sällskap av varandra :-)
Därefter fortsatte färden mot Stockholm. Beräknad ankomsttid till Stockholm enligt tidtabellen var 14.45, men det var ju ganska svårt att hålla med tanke på det väder och det väglag som rådde. Riktigt ishalka på vägarna.
När olyckan var framme var chauffören inte särskilt förvånad, hon hade mest undrat när den skulle slå till. För trots snöoväder kör en del som om det vore sommarväglag. Gasen i botten och full fart.
Tvärts över hela körbanan, två filer i norrgående riktning, i vilken vi naturligtvis färdades i, stod en lastbil från ett annat europeiskt land tvärs över hela körbanan. I en timme stod vi helt stilla innan det i snigelfart började röra på sig.
Jag ringde beställningscentralen när vi insåg att vi skulle bli rejält försenade och flyttade fram taxin en timme, vilket vi fick besked om att vi skulle beräknas vara framme. Jag satt i telefonkö i ca 20 minuter innan någon svarade... Men när vi närmade oss Stockholm kom vi mitt i rusningstrafik och hamnade i bilköer, naturligtvis innebar det ytterligare förseningar. Taxichauffören ringde och undrade hur det gick varpå jag meddelade de olyckliga omständigheterna. Till svar fick jag att "då får du ringa och boka en annan taxi, klick* "
Eftersom sköterskan sett vilket oväder som rådde ringde hon och undrade hur det gick för oss. Jag började bli orolig att guldsprutorna skulle bli inställda. Men det behövde jag inte vara, hon väntade på oss.
Ringde återigen beställningscentralen, satt i telefonkö i 25 min!!, för att boka ytterligare en ny taxi, hon var så förstående och gullig och sa att en taxi skulle försöka vara på plats 16.45.
Kl 16.30 anlände vi till Stockholm.
Kl 17.05 kom taxin, då hade han visserligen ringt och meddelat att han blev sen pga av det trafikkaos som rådde.
Kl. 17.45 anlände vi till Karolinska Huddinge. I en herrans fart drog vi väskorna bort till Rehabgatan och avdelningen R51-R53, Hematologimottagningen. Där stod de söta sköterskorna Kerstin och Karin och väntade på oss, redo med "guldsprutorna".
I det läget när man längtat så efter dessa mirakelceller drar man upp tröjärmen och är mer än redo för nålen ;-)
Lite provtagning, blodprover, blodtryck och temp och sen var det bara att köra på!
Kl. 18 påbörjades infusionen av cellerna.
Därefter fick vi vänta så att jag inte skulle reagera på något sätt. Kl 19.15 var vi klara.
Sköterskan Karin gick hem vid 18.30 och Kerstin sen med oss vid 19.15.
Sån tacksamhet man känner till människor som med leenden jobbar över för att hjälpa en annan människa. För dem är jobbet inte bara ett jobb, det är en insats, de gör skillnad.
För dem lägger jag ett gott ord i stjärnorna!!! Tack så fantastsikt mycket!
Den ena sköterska sa något så fint som hennes mor hade sagt: "Kerstin, du får din lön av Gud"
Vid det här laget var systern min och jag galet trötta och hungriga. Blodsockernivån låg långt under knäna, om ens där... Vi drog våra väskor genom snön ner till Flemmingsbergs centrum i hopp om att hitta något matställe, det vi möttes av var skyltar som meddelande STÄNGT!
Vi plogade oss tillbaka upp till huvudentrén på sjukhuset igen för att invänta taxin som skulle anlända 20.00. Pressbyrån och några croissanter fick bli en tillfällig lösning. Vi slukade i oss dessa som om vi inte sett mat på myyyycket lång tid. Vilket vi ju iofs inte hade heller, "lunchen" intogs ju 11.30.
Till slut kom taxin och vid halv nio kom vi fram till lillebrors lägenhet. Själv hade han inte hunnit hem då han satt i bilen själv. Han hade varit i Vimmerby på jobb och också hamnat i snöovädret och bilköer. Vid halv tio kom han hem och hade pizza med sig till oss. Då var vi så hungriga att man nästan inte kunde äta.
Tre trötta syskon slog ihop ögonen runt halv tolv.
Själv vaknade jag vid halv fyra, därefter blev det mest slummer. En ansvarstagande storasyster steg upp kl 5.30. Min bror hade roligt åt att jag måste sminka och locka hår för att göra benmärgsprov, och det kan man ju verkligen fråga sig, ha ha ha...
Men gott folk, ni ska inte tro att allt flöt på som en dans heller denna dag...
07.15 var taxin bokad till. 07.20 börjar man ana onåd. Snön yr utanför, men vi måste ju bara ta oss till sjukhuset.
Kl. 07.25 ringer vi beställningscentralen och hamnar i sedvanlig telefonkö.
Till slut ringer taxichauffören, kl, 07.40, 25 min försenad. Min bror tar det. Han är liksom bättre än mig på att argumentera om man säger så;-)
Taxichaufförens förklaring bestod i att han inte kom loss med bilen, han hade heller inte påbörjat sitt pass förrän 07.30. Men hur kan det vara möjligt, sa min bror, taxin är beställd till 07.15! Han kunde inte komma iaf, och det var inte hans fel... Pajkastning ägnar jag mig inte åt sa Tobias, nu måste vi reda ut det här.
Då kom jag fram till beställningscentralen.
Min bror tog det.
"Hur tycker du att vi ska lösa det här nu då?" Vi står här, ingen taxi kommer och vi måste till sjukhuset. Det är ju inte precis så att vi ska på shoppingtur till NK, vi ska till sjukhuset och läkare och sköterskor väntar på oss."
De kunde inte skaka fram någon taxi. Min bror ringde och försökte få tag på taxi på de mer seriösa bolagen, Taxi Stockholm och Taxi Kurir här i Stockholm, men väntetiden var lång. Tidigast kl 09.00 kunde en taxi vara hos oss.
Nu gräver jag fram bilen så tar vi min bil. Sagt och gjort.
1 timme tog det att köra till Karolinska Huddinge denna morgon. Sköterskorna stod på rad och väntade på oss när vi kom. Naturligtvis hade vi ringt och meddelat vår sena ankomst.
Självklart förstår vi det, sa de.
Tobias blev haffad så fort vi kom, iväg med sköterskan för insättning av nål och provtagning. Han fick en liten lugnande, mer ville han då rakt inte ha ;-)
Sen var det dax för dragning i cristarummet. Inget sjåpande på honom som det är med systern hans.
Det gick snabbt och bra att dra celler från honom. Sen hoppade han upp från britsen. Vid det laget hade jag tagit 2 stesolid för att lugna mig något.
Ett något snurrigt samtal med min läkare Katarina, tur jag är en strukturerad person och hade noga skrivit ner vad jag skulle fråga om :-)
Alla frågor besvarades, som vanligt, aldrig går jag därifrån med frågetecken.
Sen kom gulliga Kerstin och sprutade in lite dormikum, smärtstillande, i armen.
Nu var det min tur att inta cristarummet. Ytterligare en stesolid in.
Syster skulle nu vara med på benmärgsprov nr två denna dag. Undrar ibland var de två fått sitt lugn ifrån, när jag själv beter mig som ett levande nervvrak. Men jag får bjuda på detta, vi har rätt goa skratt efteråt ;-)
Idag var det Dr Holger som skulle utföra benmärgsprovet på mig. En ny ställning provades, ha ha ha... Lite måste man skoja i dessa sammanhang oxå :-)
Tidigare har jag alltid legat på mage när jag gjort benmärgsprov, men idag fick jag ligga på sidan.
Får jag säga det själv så gick det oväntat bra idag. Jag skrek inte så personalen fick evakuera avdelningen. Skämt åsido.
Storasyster håller handen, men idag blev den inte krossad av mina krampaktiga händer. Bedövningssprutan sattes, aj aj. Nästa kände jag inte ens, va????! Sen simsalabim var det över, klart, finito!
Nu återstod bara lite näsprover då jag varit förkyld och är gaaaaanska däpt i näsan. Peta lite med lååång topz i näsan, suga ut lite nsor och sen harkal mig ocg spotta upp. Visst låter det trevligt. Låter som en riktig grabbfest på högstadiet ungefär :-)
Så samlade mina syskon ihop mig och vi tog oss till bilen. In i bilen och hem mot Liljeholmen. In på ICA för att inhandla läckerheter till kvällens middag. Därefter ett besök på systembolaget, som om jag inte fått nog av droger idag ;-)
När vi kom hem däckade jag och sov i två timmar!!!
Lillebror pigg som en mört var och hämtade en del till sin bil. Körde väl fast!! Men hade turen att en av hans bästa kompisar kom precis och hjälpte honom loss.
Så nu när jag har berättat om de två senaste dagarnas alla bravader har lillebror stått i köket och tillagat oss en delikat måltid.
Risotto med shitakesvamp, ryggbiff och en god sallad - mmmmmm!!! Livet är gott!!!
Systern min sitter och ger mig en värmande kram och får ett gott skratt emellanåt när hon läser vad jag skriver.
Jag lovar att lite kort kommer.
Allt jag kan säga just nu är TACKSAMHET och otrolig KÄRLEK!!!
Mina älskade syskon, nu ska vi ha en underbar helg tillsammans!!!
Så mor lilla, nu kan du vara lugn, vi har det bara fint ;-)
Hälsa far;-) att vinet hiar jag mig nog med tills imorgon, det finns nog fortfarande lite droger kvar i kroppen, ha ha ha!!
Puss och kram alla fina som stöttar och skickar mig styrkemeddelanden, det ger kraft och energi!!
Kärlek till min älskade sambo och dotter som har myskväll därhemma!!!
/Barfotaflickan, nu kallar middagen!!! :-)
Nervös!!!!!!
När tidningsbudet öppnade porten imorse vaknade jag. Klamp klamp i trappen... Känslig för ljud när man ska sova?? Jo, det kan man ju säga. När han sen hade gått kunde jag inte somna om. Gick upp på toaletten och tittade på klockan, 04:19... Jodå, det är idé att lägga sig coh försöka sova lite till klockan ringer 06:00.
Men icke, har bara legat och blivit mer och mer nervös. Usch för benmärgsprov!!
Inte tänka på det, då jagar jag bara upp mig. Det måste göras och jag vill ju så jag får beskedet att allt ser bra ut så klart!!!
Tack o lov är systern min med och vi kan prata och ta det lugnt på bussen.
Nu har precis sambon och dottern åkt till förskolan och jobbet. Jag ska ta lite frukost och plocka iordning det sista innan taxin anländer 08:45.
Sänd mig en litn tanke imorgon fm då både jag och min bror ska göra benmärgsproven...
Kram alla!
/Barfotaflickan
Men icke, har bara legat och blivit mer och mer nervös. Usch för benmärgsprov!!
Inte tänka på det, då jagar jag bara upp mig. Det måste göras och jag vill ju så jag får beskedet att allt ser bra ut så klart!!!
Tack o lov är systern min med och vi kan prata och ta det lugnt på bussen.
Nu har precis sambon och dottern åkt till förskolan och jobbet. Jag ska ta lite frukost och plocka iordning det sista innan taxin anländer 08:45.
Sänd mig en litn tanke imorgon fm då både jag och min bror ska göra benmärgsproven...
Kram alla!
/Barfotaflickan
Stockholm nästa!!!
Imorgon bitti bär det av mot Stockholm igen. Silverlinjen och jag känner varann ;-)
Imorgon har jag sällskap av storasyster, det känns skönt!!
Försöker att inte tänka på det stundande benmärgsprovet på fredag, men usch vad jag ogillar det :-(
Men det man måste göra, bara gör man - med hjälp av lite lugnande så förstås...
Idag har jag varit på jobbet ett par timmar. Packat upp mina grejer, rensat, slängt och spritat allt så klart ;-)
Hämtade sen Tyra och vi satt på balkongen och mumsade på gräddbullar i solskenet. Det går ju bara inte ta mise på vad Tyra tycker om gräddbullar, eller hur?? ;-)
Och kolla in de coola gympadojjorna som jag hittade åt tjejen på utförsäljningen på Eurosko, coola eller hur ;-)
Nu måste jag nog packa klart, upp o hoppa vid sex imorgon. Gott att man kan slumra lite på bussen!!!
Hörs när jag kommit hem från Stockholm gott folk!
Natti natti
/Barfotaflickan
Imorgon har jag sällskap av storasyster, det känns skönt!!
Försöker att inte tänka på det stundande benmärgsprovet på fredag, men usch vad jag ogillar det :-(
Men det man måste göra, bara gör man - med hjälp av lite lugnande så förstås...
Idag har jag varit på jobbet ett par timmar. Packat upp mina grejer, rensat, slängt och spritat allt så klart ;-)
Hämtade sen Tyra och vi satt på balkongen och mumsade på gräddbullar i solskenet. Det går ju bara inte ta mise på vad Tyra tycker om gräddbullar, eller hur?? ;-)
Och kolla in de coola gympadojjorna som jag hittade åt tjejen på utförsäljningen på Eurosko, coola eller hur ;-)
Nu måste jag nog packa klart, upp o hoppa vid sex imorgon. Gott att man kan slumra lite på bussen!!!
Hörs när jag kommit hem från Stockholm gott folk!
Natti natti
/Barfotaflickan
Första dagen!!!!
Nervös och lite pirrig var det idag dax för första dagen på jobbet för att arbetsträna mig.
Men det gick galant!!!
Idel glada ansikten, leenden och trevligt småprat :-)
Men oj, vad snurrig i huvudet jag vart sen... Det var möte i supportgruppen, som jag ingår i. Mycket att hålla rätt på.
Jag har varit inne i min sjukhusvärld så länge, den kan jag känns det som. Där känner jag mig både trygg, säker men också osäker ibland. Men jag vet oftast vad som skall ske och jag är alltid förberedd.
Nu var det lite svårt att förbereda sig, men å andra sidan är det ju just det som är meningen med att arbetsträna, att jag ska fasa mig tillbaka till mitt yrkesverksamma liv igen. Spännande och skrämmande på samma gång.
Skäckblandad förtjusning kan man ju säga ;-)
Idag fick jag även ett samtal från min sköterska Kerstin i Stockholm. Hon meddelade att det finns celler till mig på torsdag!!! Tjoho!! Bara ta en taxi till Karolinska direkt när vi anländer till Stockholm på torsdag em. Bort till Rehabgatan och in med nålen!! Tänk att man kan längta efter något så! Låter helt sjukt säkert, men det gör mig ju så gott de där mysenkymala cellerna :-)
Det mindre roliga beskedet var att på fredag morgon måste även jag göra ett BENMÄRGSPROV!!!!!
Tobias är redo och inte det minsta nervös. Precis som storasyster.
Själv är jag som bekant inte lika kartig.
"Vi har laddat med stekpannor, lugnande och smärtstillande här", säger Kerstin, som är mycket väl medveten om min rädsla för dessa prov.
Hujedamig! Ja i med stesolid och dormikum bara säger jag. Min bror tänker klara sig utan säger han.
Nej, är det nån gång jag inte säger nej till knark så är det då!!! Jag klarar det bara inte, jagar upp mig som en jagad iller i bur.
Tur jag har mina syskon med som kan hålla min hand och trösta mig. Sen däckar jag till en stund tills de väcker mig nån timme senare. Helt utmattad bara somnar jag när det är klart. Åh, sån befrielse när det är gjort!!!
Sen kommer väntan i kanske en månad innan beskedet kommer.
Jag tror det är 16:e eller 17:e gången för mig nu, tappade räkningen nånstans efter 11 tror jag.
Nu gott folk är det dax att sussa, en ny dag på jobbet väntar imorgon :-)
Sweet dreams,
Barfotaflickan
Men det gick galant!!!
Idel glada ansikten, leenden och trevligt småprat :-)
Men oj, vad snurrig i huvudet jag vart sen... Det var möte i supportgruppen, som jag ingår i. Mycket att hålla rätt på.
Jag har varit inne i min sjukhusvärld så länge, den kan jag känns det som. Där känner jag mig både trygg, säker men också osäker ibland. Men jag vet oftast vad som skall ske och jag är alltid förberedd.
Nu var det lite svårt att förbereda sig, men å andra sidan är det ju just det som är meningen med att arbetsträna, att jag ska fasa mig tillbaka till mitt yrkesverksamma liv igen. Spännande och skrämmande på samma gång.
Skäckblandad förtjusning kan man ju säga ;-)
Idag fick jag även ett samtal från min sköterska Kerstin i Stockholm. Hon meddelade att det finns celler till mig på torsdag!!! Tjoho!! Bara ta en taxi till Karolinska direkt när vi anländer till Stockholm på torsdag em. Bort till Rehabgatan och in med nålen!! Tänk att man kan längta efter något så! Låter helt sjukt säkert, men det gör mig ju så gott de där mysenkymala cellerna :-)
Det mindre roliga beskedet var att på fredag morgon måste även jag göra ett BENMÄRGSPROV!!!!!
Tobias är redo och inte det minsta nervös. Precis som storasyster.
Själv är jag som bekant inte lika kartig.
"Vi har laddat med stekpannor, lugnande och smärtstillande här", säger Kerstin, som är mycket väl medveten om min rädsla för dessa prov.
Hujedamig! Ja i med stesolid och dormikum bara säger jag. Min bror tänker klara sig utan säger han.
Nej, är det nån gång jag inte säger nej till knark så är det då!!! Jag klarar det bara inte, jagar upp mig som en jagad iller i bur.
Tur jag har mina syskon med som kan hålla min hand och trösta mig. Sen däckar jag till en stund tills de väcker mig nån timme senare. Helt utmattad bara somnar jag när det är klart. Åh, sån befrielse när det är gjort!!!
Sen kommer väntan i kanske en månad innan beskedet kommer.
Jag tror det är 16:e eller 17:e gången för mig nu, tappade räkningen nånstans efter 11 tror jag.
Nu gott folk är det dax att sussa, en ny dag på jobbet väntar imorgon :-)
Sweet dreams,
Barfotaflickan
Lever ut mina drömmar!!!
Nu ni!!! ;-)
Idag gästbloggar jag på Remsans Bistro, http://remsansbistro.blogspot.com/2011/02/gastbloggare-med-en-massa-goda-recept.html med lite mat och bakrecept.
Baka, pyssla och laga mat - det är verkligen så härligt och roligt!! Den där disken är jag var däremot inte lika för Det låter ju väldigt pretto kanske samt att många undrar:
"Hur har du tiiiid till och blogga oxå??"
Inte särskilt konstigt tycker jag. Vi är två vuxna, ett barn, bor i en lägenhet som är helt iordninggjord, så jag tycker inte det är så konstigt. Jag bloggar en stund då andra säkert sitter vid TV:n istället.
Nog om detta, jag gör det för att jag tycker det är roligt helt enkelt! Man får sluta lyssna på åsikter om än det ena än det andra.
Måste bara dela med mig av en rolig dialog med Tyra precis, blev så full i skratt för det lät så underbart!!!
"Mamma, kan inte jag få vara ledig imorgon?"
"Nej, imorgon ska du till din förskola. Du behöver träffa dina kompisar nu efter att vi varit hemma och sjuka en hel vecka."
"Men mamma, jag vill ju mest vara med dig"
Ja, hjärtat, men nu ska mamma börja jobba också. Man måste jobba så man tjänar pengar, och så vi kan åka till Gotland i sommar!"
"Men mamma, då vet jag en bättre idé! Vi kan ha en loppmarknad så tjänar man jättemycket pengar, så kan vi vara tillsammans hela tiden!"
Ja, vad säger man då ;-)
Kärlek och lycka är också att känna varandra så väl att man vet vad den andre vill ibland. Som nu när sambon skulle ge sig av och slänga massa tidningar åt sin mormor.. "Pssst, älskling kom!"
"Hi, hi sa jag, nu vet jag precis vad du vill. Ja, jag är sugen på något gott, lite Japp och chips till solsidan" ;-)
Då känns det så där varmt i hjärtat ni vet, att man tänker lika och man ser fram emot lite mysstund i soffan tillsammans.
Idag har vi varit på kalas hos min fina svärmor. Ja, pyssla är ju en av mina passioner också så här kommer lite bilder på presenterna. Paketet innehåller ett album med bilder och minnen från 2010.
Ha en riktigt skön söndag kväll nu och missa för guds skull nu inte solsidan ;-)
Kram,
Barfotaflickan
Idag gästbloggar jag på Remsans Bistro, http://remsansbistro.blogspot.com/2011/02/gastbloggare-med-en-massa-goda-recept.html med lite mat och bakrecept.
Baka, pyssla och laga mat - det är verkligen så härligt och roligt!! Den där disken är jag var däremot inte lika för Det låter ju väldigt pretto kanske samt att många undrar:
"Hur har du tiiiid till och blogga oxå??"
Inte särskilt konstigt tycker jag. Vi är två vuxna, ett barn, bor i en lägenhet som är helt iordninggjord, så jag tycker inte det är så konstigt. Jag bloggar en stund då andra säkert sitter vid TV:n istället.
Nog om detta, jag gör det för att jag tycker det är roligt helt enkelt! Man får sluta lyssna på åsikter om än det ena än det andra.
Måste bara dela med mig av en rolig dialog med Tyra precis, blev så full i skratt för det lät så underbart!!!
"Mamma, kan inte jag få vara ledig imorgon?"
"Nej, imorgon ska du till din förskola. Du behöver träffa dina kompisar nu efter att vi varit hemma och sjuka en hel vecka."
"Men mamma, jag vill ju mest vara med dig"
Ja, hjärtat, men nu ska mamma börja jobba också. Man måste jobba så man tjänar pengar, och så vi kan åka till Gotland i sommar!"
"Men mamma, då vet jag en bättre idé! Vi kan ha en loppmarknad så tjänar man jättemycket pengar, så kan vi vara tillsammans hela tiden!"
Ja, vad säger man då ;-)
Kärlek och lycka är också att känna varandra så väl att man vet vad den andre vill ibland. Som nu när sambon skulle ge sig av och slänga massa tidningar åt sin mormor.. "Pssst, älskling kom!"
"Hi, hi sa jag, nu vet jag precis vad du vill. Ja, jag är sugen på något gott, lite Japp och chips till solsidan" ;-)
Då känns det så där varmt i hjärtat ni vet, att man tänker lika och man ser fram emot lite mysstund i soffan tillsammans.
Idag har vi varit på kalas hos min fina svärmor. Ja, pyssla är ju en av mina passioner också så här kommer lite bilder på presenterna. Paketet innehåller ett album med bilder och minnen från 2010.
Ha en riktigt skön söndag kväll nu och missa för guds skull nu inte solsidan ;-)
Kram,
Barfotaflickan
Från klarhet till klarhet!!
Nytt terapisamtal idag!
Nu känns det som att det verkligen går från klarhet till klarhet. Jag börjar verkligen förstå mig på mig själv, det är faktiskst inte det lättaste. Det finns människor som kan gå genom hela livet och inte göra det.
När man vet bakgrunden och anledningen till saker och ting, när man börjar förstå varför man reagerar som man gör ibland, då kan man faktiskt känna att det är heeelt ok! Ja, det är helt ok att vara arg, frustrerad och irriterad ibland. Det är liksom mänskligt.
Alla människor är arga ibland. Ja, Anna så är det faktiskt. Alla är inte glada och kvittrar dagarna igenom.
Nej, det är ok att känna ilska och sorg över saker.
I många år har jag kämpat mig igenom svårigheter, men hur det än är så finns det ALLTID någon annan stackare som har det värre.
Men det är faktiskt inte en tröst. Nä, för så funkar inte livet.
Jag värdesätter varje dag, och jag värdesätter livet, jag värdesätter upplevelser.
Precis som Mikkelsen säger: "Det är inte dagarna vi levt, det är dagarna vi minns"
Och varje dag kan inte vara en dag som är så speciell att man kommer ihåg den resten av livet.
Igår läste jag en artikel där personen i fråga verkligen ifrågasatte vår tids "carpe diem hysteri". Det faktum att alla går omkring och är superglada och tackar för varje dag som kommer och går. Eller hur???
Om sanningen ska fram så är det ju inte FANTASTISKT roligt att veckohandla, eller hur? Det bara måste göras, däremot kan man ju verkligen njuta av att laga något gott att äta eller baka något av det man handlat hem, det däremot känns ju som en upplevelse!!!
Häromdagen sa min fine sambo till mig, det känns verkligen som att du har varit lugnare den här veckan.
Även min terapeut sa att jag de senaste gångerna kännts mer lugn och harmonisk. Att jag accepterat att alla känslor är OK.
Samt, som min sambo sagt också, att jag själv bygger upp väldigt höga förväntningar på mig för att jag gärna fixar med saker. Men så kan jag inte säga stopp förrän bägaren runnit över.
Nu finns det med i mitt huvud och jag ska bli mer medveten om det och mig själv.
Jag är också viktig för mig, du är viktig för mig och jag är viktig för dig!!
Livet är så komplicerat men enkelt när man väl börjar förstå.
Ha en underbar fredagkväll kära ni!!
Senare blir det mys med sambon och ett glas rött ;-)
Nu bär det iväg på "discokalas" för Tyra!
Kraaaaam!!
Ps: Tur jag kan skriva idag, för rösten är det inte mycket med just nu, oj oj oj vad jag kraxar... ;-)
Plus att jag känner sån glädje för den glada nyheten igår ;-) Ds.
Nu känns det som att det verkligen går från klarhet till klarhet. Jag börjar verkligen förstå mig på mig själv, det är faktiskst inte det lättaste. Det finns människor som kan gå genom hela livet och inte göra det.
När man vet bakgrunden och anledningen till saker och ting, när man börjar förstå varför man reagerar som man gör ibland, då kan man faktiskt känna att det är heeelt ok! Ja, det är helt ok att vara arg, frustrerad och irriterad ibland. Det är liksom mänskligt.
Alla människor är arga ibland. Ja, Anna så är det faktiskt. Alla är inte glada och kvittrar dagarna igenom.
Nej, det är ok att känna ilska och sorg över saker.
I många år har jag kämpat mig igenom svårigheter, men hur det än är så finns det ALLTID någon annan stackare som har det värre.
Men det är faktiskt inte en tröst. Nä, för så funkar inte livet.
Jag värdesätter varje dag, och jag värdesätter livet, jag värdesätter upplevelser.
Precis som Mikkelsen säger: "Det är inte dagarna vi levt, det är dagarna vi minns"
Och varje dag kan inte vara en dag som är så speciell att man kommer ihåg den resten av livet.
Igår läste jag en artikel där personen i fråga verkligen ifrågasatte vår tids "carpe diem hysteri". Det faktum att alla går omkring och är superglada och tackar för varje dag som kommer och går. Eller hur???
Om sanningen ska fram så är det ju inte FANTASTISKT roligt att veckohandla, eller hur? Det bara måste göras, däremot kan man ju verkligen njuta av att laga något gott att äta eller baka något av det man handlat hem, det däremot känns ju som en upplevelse!!!
Häromdagen sa min fine sambo till mig, det känns verkligen som att du har varit lugnare den här veckan.
Även min terapeut sa att jag de senaste gångerna kännts mer lugn och harmonisk. Att jag accepterat att alla känslor är OK.
Samt, som min sambo sagt också, att jag själv bygger upp väldigt höga förväntningar på mig för att jag gärna fixar med saker. Men så kan jag inte säga stopp förrän bägaren runnit över.
Nu finns det med i mitt huvud och jag ska bli mer medveten om det och mig själv.
Jag är också viktig för mig, du är viktig för mig och jag är viktig för dig!!
Livet är så komplicerat men enkelt när man väl börjar förstå.
Ha en underbar fredagkväll kära ni!!
Senare blir det mys med sambon och ett glas rött ;-)
Nu bär det iväg på "discokalas" för Tyra!
Kraaaaam!!
Ps: Tur jag kan skriva idag, för rösten är det inte mycket med just nu, oj oj oj vad jag kraxar... ;-)
Plus att jag känner sån glädje för den glada nyheten igår ;-) Ds.
Gotland here we come!!!!!!
Gissa om jag är glad nu då!!!!! :-)
Har precis bokat en stuga på Gotland i sommar. Tack vare min vän som jag träffade på Mc'Donaldshuset 2007!!
Ska också bli fantastiskt att träffa henne och hennes familj igen! Sist vi sågs var precis innan jul 2007, då vi båda åkte hem för att fira jul. Jag fick åka tillbaka eftersom jag transplanterades efter henne.
Åh, vad jag ser fram emot detta!!
Och Tyras jubel när hon fick vet detta, OCH att mormor och morfar ska med!!!! :-) Lycka!
Idag har vi oxå varit hemma. Mest jag som inte mått så bra idag. Ont i halsen. Men har haft en lugn slappardag, som man väl behöver när man inte är riktigt "ackurat" ;-)
Men visst, jag erkänner, det är ju torsdag så städat har jag gjort, för det gör man ju bara på torsdagar, eller hur ;-)
Nu är det nog dax för lite varmt te eller varm choklad och en liten biscotti!!
Visst kommer det en vår, tills dess får man skapa den inomhus...
Och i förrgår åt vi något smaskigt, Lammfrikadeller med tagliatelle i citronsås (recept i senaste buffé :-))
Ha det bäst!!
Kram,
Barfotaflickan
Har precis bokat en stuga på Gotland i sommar. Tack vare min vän som jag träffade på Mc'Donaldshuset 2007!!
Ska också bli fantastiskt att träffa henne och hennes familj igen! Sist vi sågs var precis innan jul 2007, då vi båda åkte hem för att fira jul. Jag fick åka tillbaka eftersom jag transplanterades efter henne.
Åh, vad jag ser fram emot detta!!
Och Tyras jubel när hon fick vet detta, OCH att mormor och morfar ska med!!!! :-) Lycka!
Idag har vi oxå varit hemma. Mest jag som inte mått så bra idag. Ont i halsen. Men har haft en lugn slappardag, som man väl behöver när man inte är riktigt "ackurat" ;-)
Men visst, jag erkänner, det är ju torsdag så städat har jag gjort, för det gör man ju bara på torsdagar, eller hur ;-)
Nu är det nog dax för lite varmt te eller varm choklad och en liten biscotti!!
Visst kommer det en vår, tills dess får man skapa den inomhus...
Och i förrgår åt vi något smaskigt, Lammfrikadeller med tagliatelle i citronsås (recept i senaste buffé :-))
Ha det bäst!!
Kram,
Barfotaflickan
Arbetsträna!!
I måndags hade jag möte med min chef. Vi pratade om hur vi skulle lägga upp min tillbakagång i arbete.
Hon lyssnar till vad jag säger och vad jag tror mig behöva, och det finns nog ingen chef i världen som är så förstående!
Ser helt och hållet till att jag nu ska komma tillbaka, men inte köra slut på mig.
Jag vill så gärna så mycket, men kroppen strejkar om jag kör på för hårt.
Så vi kom överens om några timmar i veckan. Då det handlar om att arbetsträna är det helt och hållet jag själv som styr över vilka tider som gäller.
Min rehabilitering är oerhört viktig för mig, så den måste jag prioritera.
Därför skall jag arbetsträna tisdagar och onsdagar, när jag inte är på sjukhuset, ett par timmar per dag. Det känns oerhört skönt att ta det klivet, men samtidigt lite skrämmande. Men det kommer gå alldeles utmärkt, det är jag säker på :-)
Igår ringde forskningssköterskan från Stockholm. Min bror skall ju donera celler till mig nästa fredag och min syster och jag vill finnas med. Moraliskt stöd vore fel om jag sa att jag var, för jag blir så hiskeligt nervös av de där benmärgsproven, men han är lugn som en filbunke. Han var ju med när min syster donerade i våras. När jag satt och skakade i väntrummet och hörde hur de skrattade!! inifrån cristarummet!!!
Nåväl, min storasyster är ju av det lugnare, stabilare slaget än sin lillasyster, så det blir hon som får den äran att vara med honom ;-)
Så gott folk, håll nu tummarna för att det finns celler till mig i "banken" för jag behöver dem så väl!!!
Mysigt blir det också att ha en syskonhelg alla tre efter det, då vi ska göra Stockholm så gott det går;-)
Nu ikväll bara hoppade förkylningen på mig. Känner mig allmänt frossig, ont i halsen, snuvig, tung i huvudet och glansig i ögonen - stackars lilla mig!! Ja, det var väl bara en tidsfråga iofs för Marcus har varit förkyld i en vecka, och så Tyra som har haft ont i halsen sen i måndags och varit hemma från förskolan.
Fast vi har haft det mysigt ändå. Pysslat en del och bakat, som vi gillar båda två =)
Pysselstund
Resultatet
Choklad- och apelsinbiscotti - mmmmm
Apropå bakning så ska jag gästblogga lite hos Remsans Bistro, http://remsansbistro.blogspot.com/, med lite mat- och bak :-) Oj, så kul det ska bli!!
Nu ska jag nog bädda ner mig, så att jag blir pigg fort!! Träningen får jag nog allt vackert hoppa över imorgon tyvärr..
Kram kram,
Barfotaflickan
Hon lyssnar till vad jag säger och vad jag tror mig behöva, och det finns nog ingen chef i världen som är så förstående!
Ser helt och hållet till att jag nu ska komma tillbaka, men inte köra slut på mig.
Jag vill så gärna så mycket, men kroppen strejkar om jag kör på för hårt.
Så vi kom överens om några timmar i veckan. Då det handlar om att arbetsträna är det helt och hållet jag själv som styr över vilka tider som gäller.
Min rehabilitering är oerhört viktig för mig, så den måste jag prioritera.
Därför skall jag arbetsträna tisdagar och onsdagar, när jag inte är på sjukhuset, ett par timmar per dag. Det känns oerhört skönt att ta det klivet, men samtidigt lite skrämmande. Men det kommer gå alldeles utmärkt, det är jag säker på :-)
Igår ringde forskningssköterskan från Stockholm. Min bror skall ju donera celler till mig nästa fredag och min syster och jag vill finnas med. Moraliskt stöd vore fel om jag sa att jag var, för jag blir så hiskeligt nervös av de där benmärgsproven, men han är lugn som en filbunke. Han var ju med när min syster donerade i våras. När jag satt och skakade i väntrummet och hörde hur de skrattade!! inifrån cristarummet!!!
Nåväl, min storasyster är ju av det lugnare, stabilare slaget än sin lillasyster, så det blir hon som får den äran att vara med honom ;-)
Så gott folk, håll nu tummarna för att det finns celler till mig i "banken" för jag behöver dem så väl!!!
Mysigt blir det också att ha en syskonhelg alla tre efter det, då vi ska göra Stockholm så gott det går;-)
Nu ikväll bara hoppade förkylningen på mig. Känner mig allmänt frossig, ont i halsen, snuvig, tung i huvudet och glansig i ögonen - stackars lilla mig!! Ja, det var väl bara en tidsfråga iofs för Marcus har varit förkyld i en vecka, och så Tyra som har haft ont i halsen sen i måndags och varit hemma från förskolan.
Fast vi har haft det mysigt ändå. Pysslat en del och bakat, som vi gillar båda två =)
Pysselstund
Resultatet
Choklad- och apelsinbiscotti - mmmmm
Apropå bakning så ska jag gästblogga lite hos Remsans Bistro, http://remsansbistro.blogspot.com/, med lite mat- och bak :-) Oj, så kul det ska bli!!
Nu ska jag nog bädda ner mig, så att jag blir pigg fort!! Träningen får jag nog allt vackert hoppa över imorgon tyvärr..
Kram kram,
Barfotaflickan
