carpeanna

Hade någon erbjudit mig en morfinspruta just nu hade jag tagit den!!!! Jag hatar verkligen att ha ont!!!
I sex hela dagar klarade jag mig utan smärtlindring. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag - ljuvliga underbara dagar då det kändes som om draken i kroppen höll på att kapitulera, dra sig tillbaka, ge upp lite...
Så i söndags em, pang sa det!!! Det bara smällde till i kroppen och nu är draken där igen. Jag slåss och kämpar mot denna förbannade drake som inte vill släppa taget om MIN kropp. Det är faktiskt min kropp och jag vill ha den i fred nu. Vad ska jag göra? Jag gör vad som helst för att ta min kropp i besittning igen!!

Jag sa till alla vilken lycka det är att smärtan lindrats, som om den kapitulerat något.
Helgen som varit var så härlig!! I fredags var vi hos min sambos syster och hennes sambo, cyklade dit i det underbara vädret - lycka!!! Tog nåt glas vin och njöt!
I lördags var vi på Skälby, solen sken från en härligt blå himmel! Det var lite festligheter där och Alcazar uppträdde, vi hade jättetrevligt. På kvällen var Tyra hos en kompis och sov där, gulle henne!!! Vi var hos vänner och grilllade, drack vin och satt på deras balkong och pratade och hade trevligt hela kvällen.
Tänk om det är mitt eget fel, att jag inte skulle tagit det där vinet - är det därför draken är tillbaka igen? Får jag skylla mig själv? Skuldkänslorna är många just nu och humöret sänks när man har ont, ont, ONT!!!
Kan inte hjälpa det, men just nu känns livet orättvisst. Räcker det inte snart? Känner mig så beprövad just nu.
Orkar inte med mig själv just nu. Skicka mig till en öde ö och låt mig skrika rakt ut, arghhhhhhhh!!!!!!

Gör mitt bästa för att hålla humöret uppe, men när dagen gått är jag helt totalt slut och orkar inte mer. Vill bara stänga av kroppens smärtsignaler till hjärnan just nu. Har tagit citodon, men inte ens det hjälper i det här läget.
Går och lägger mig, tar en sömntablett och är så tacksam när jag somnar bort från smärtan.
Längtar så efter min syster superceller. Skulle kunna åka nu om de sa att cellerna var klara i Stockholm. Ge mig dem, ge mig dem, nuuuu!!! Men får vänta till den 8 juni, då finns de där för mig! Dessa underbara, fantastiska celler!
Går på Dexofen imorgon igen för det går inte att bara stå ut med smärta av detta slag. Tusen nålar som vrids åt och så dessa knivhugg emellanåt...
Andas in, biter ihop och härdar ut lite till.
God natt kära vänner, snart blir det bättre, snart snart!!

Då var vi hemma igen. Tänk så snabbt och ändå, under omständigheterna, smidigt saker kan gå ändå.
Vi åkte i söndags och var framme i Sth vid elva på kvällen. Damp i säng hemma hos lillebror och tack vara sömntabletter sov jag iaf.
Lotta var var lugn och Tobias likaså. Önskar jag kunde vara lika lugn som de ibland!
På måndagsmorgonen åkte Lotta med mig till sjukhuset på morgonen och jag gjorde den sedvanliga fotoferesen.
Vid halv två kom sköterskan och tog prover och så på Lotta innan benmärgsprovet (crista). Hon fick en liten tablett och så frågade sköterskan om hon ville ha mer smärtstillande, typ dormikum. Fast då kan du inte stå upp sen, sa sköterskan. Nej, då vill jag inte ha det, sa Lotta.
Jag satt i väntrummet och hörde hur de pratade och skrattade inifrån cristarummet och Katarina, min läkare hade gått in där. Jag fattade inte hur det kunde vara så kul där inne, men mina syskon lyckas då få in humor i de mest otroliga situationer!!
Sen kom Katarina och hämtde mig och vi pratade lite. "Jag sa till din syster att det märks att hon är sportig", sa Katarina så det lär du nog få höra! Det var bla det de hade haft så roligt åt där inne.
Själv finner jag ju inte det särskilt upppiggande att göra bmp, men kanske är det för att jag förknippar det med väntan och jobbiga besked. Sen har vi väldigt olika smärttröskel min syster och jag.
När jag gick ut från läkaren knackade jag på till cristarummet, men ingen öppnade. Vart är de? tänkte jag. Kikade ut i väntrummet och där sitter min syster och bror och dricker kaffe!!! Sitter du upp, utbrast jag! Ja, ska vi åka och shoppa nu säger Lotta då :)
Sagt och gjort, Tobias kör oss till Liljeholmstorget och där strosar vi en stund.
Efter det har vi en jättemysig kväll. Tobias gör strawberry daiquiri och sen åker vi till Texas Longhorn i Hornstull. Äter en underbart god middag (lammfilé för Lotta ooch mig och Tobias oxfilé) och dricker rödvin! Vi har det sååå himla mysigt! Inte ofta man kan sitta med sina syskon så, det kommer jag leva på länge!!

Igår gjorde jag en fotoferes till, dock bråkade mina kärl lite så jag fick stickas om lite. Sen var jag hos tandläkaren Karin, som bara är så söt. ch hon skulle ta bort lite gvh på mitt tandkött. Lite bedövning och sen stansade hon bort det med en liten "pepparkaksform". Jag såg inte klok ut efteråt med en jättetuss under läppen! Det såg ut som jag botoxat mig eller hade värsta prillan inne! Jag kommer inte börja med något sådant trams kan jag säga :))
Det blödde en del och gjorde GANSKA ont när bedövningen släppte.

På bussresan hem satt vi bredvis tre femtonåriga stockholmstjejer... Lotta och jag förfasade oss över deras språk och kan bara hoppas att våra töser inte blir sådana när de är 15, hjäääääälp!!!!!!!!

Men nu är vi hemma igen. Jag är lugn igen och LOVAR att bli bättre på det!!
Kärlek till alla!
/Anna

Igår åkte jag till beteendeterapeuten kl.11
Vi fick avbryta samtalet igår och hon skickade hem mig att vila. Jag kom dit och allt bara brast. Jag grät och grät.
Hela natten hade jag drömt mardrömmar om min stackars syster som skrek i cristarummet under benmärgsprovet.
Jag hade ockxå lovat min vän att hämta hennes son efter samtalet, men fick ringa och säga att jag inte kunde. Så klart förstod hon, lilla gumman ta det bara lugnt nu och ta hand om dig, sa hon. Du måste säga till när du inte orkar.
När vi lagt på sa terapeuten, det lät som en riktig vän. Ja, det är det verkligen!!

Jag MÅSTE nu lära mig att säga till när jag inte orkar. Jag ska inte säga nej, utan jag ska säga ja till mig själv ibland och lyssna till min kropp. Det är det det handlar om. Det är det jag måste lära mig.
Efter samtalet ringde jag min sambo och vi åkte och hämtade Tyra på förskolan, han lämnade oss hemma. Vi laddade med film och popcorn i soffan och hade riktigt fredagsmys mitt på dan :)) Jag var tvungen att ta en värktabeltt så efter en stund somnade jag.
Jag sov och sov, på kvällen kom även huvudvärken. Likaså idag på morgonen. Känns som värsta urladdningen verkligen.

Ute blåser det kallt och regnar, det är den 8 maj men det känns då sannerligen inte!
Imorgon åker min syster och jag till Stockholm och jag hann som tur var hitta en liten grej till henne igår innan samtalet.
Jag ringde min syster igår och bara grät, Anna, tänk nu inte mer på det här jag gör det för att jag vill. Det gör ont, men det tänker vi inte på, det ordnar sig!
Tack, allra käraste syster för att du aldrig tvekar!! Tack till hennes familj!!
Tack söta sambo som alltid omsluter mig med trygghet och kärlek!
Tack lilla fina dotter som är världens sötaste!
Tack mamma o pappa som alltid alltid finns!
Tack goa lillebror som ska vara med och hålla systern sin i handen och vara stark och störst denna gång!
Tack alla vänner och övrig familj som ger mig sååå mycket kärlek och värme!!

På måndag är det dax, tänk på oss då, främst på min syster!!
Kram Anna

På söndag åker min kära syster och jag till lillebror i Stockholm för på måndag är det dax. Dax för Lotta att genomgå benmärgsprov och donera bindvävsstamceller till mig. Sedan ska cellerna odlas tre-fyra veckor innan jag får dem.
Men på måndag-tisdag är det även dax för fotoferes för mig igen. Åker nu varannan vecka med silverlinjen till Stockholm igen, så jag kan den sträckn nu och för att inte tala om gourmetrestaurangen i Ringarum, NOT!!
Nu när smaken kommit tillbaka igen njuter man verkligen av allt som smakar gott, samtidigt som det som smakar illa är vidrigt!! Det ska verkligen vara gott och njutbart att äta tycker jag! God mat och dryck förgyller livet :))

Magen min knyter sig dock inför det som komma skall.. Våndas inför att min syster ska behöva utsättas för detta vidriga benmärgsprov. Men hon säger glatt, "Anna har du gjort det femton gånger kan jag göra det en och jag gör det gärna för din skull så att du blir bra!"
Men jag blir så ledsen... Varför är det bara jag som ska suga ut saker ur min syster, vet att lillebror oxå hade gjort utan att tveka, varför kan inte min kropp vara som alla andras??
I mitt huvud vill jag så mycket, men så protesterar min kropp. Det är inte lätt att acceptera att nu är situationen så här och just nu måste jag acceptera det.
Läkaren på Aferesen ("blodcentralen" i Sth) sa till mig sist när jag sa att jag trappat ner på dexofen till mig: "Jag tror att jag förringar dina bekymmer och din värk för du är alltid så glad och positiv"
Det är nog inte alltid så bra att jag är på det viset, men samtidigt gör det att när jag säger att situationen är för dj-lig så är det ingen som betvivlar det.
Sen har jag min kanal här, här kommer sanningen och allt som jag samlar inom mig ut. För på något sätt måste skiten ur en helt enkelt.
Igår när jag fick taktil massage av min sjukgymnast, det är ljuvligt för övrigt, sa hon till mig: "Det är en konst att kunna slappna av utan att somna".
Det är inte världens enklaste sak det inte. Det är ju helt underbart med denna taktila massage för smärtan försvinner via hennes händer för ett tag, sen när hon är nästan klar slumrar jag till.

På fredag är det dax för beteendeterapeuten igen. Känns väldigt bra att ha en tid nu innan det är dax för den här grejen i Stockholm nästa vecka.
Att ta emot är inte världens självklaraste grej, det är svårt. Men jag längtar verkligen efter min systers fantastiska hela friska bindvävsstamceller och att de ska göra lika fantastiskt jobb som hennes stamceller!!

Nu tycker Tyra att jag är jättetråkig som sitter vid datorn, dax att pyssla lite med henne innan det är dax att laga lite mat till familjen här :))
Igår var hon så söt då hon sa till Marcus vid läggningen: "Jag vill oxå sova ihop med någon!" Då svarade han: "Men tänk på moster och hennes man, de sover i sitt sovrum ihop, och dina kusiner har sina egna rum med egna sängar som de sover i. Och när du blir stor som mamma o mig kan du oxå bo ihop och sova ihop med någon."
Med det svaret var hon nöjd :)

Ta vara på varje dag och minut! Njut av våren som är här :))
Kram Anna