carpeanna

Just nu är det sååå tungt att ta sig för någonting!! Får mobilisera alla krafter jag har för att orka göra minsta lilla grej, det är så himla motigt! Usch jag tycker inte om det.
Och igår tog värktabletterna slut, mina dexofen som jag inte riktigt vågar släppa taget om än.. Och just nu värker mina händer så jag håller på att bli tokig!! I em kan jag hämta ut nya tabletter då ett nytt recept är inringt. Jag var så säker på att jag hade en omgång till att hämta ut, men icke visade det sig igår kväll när jag var på apoteket. Jag fick ganska mycket panik när jag insåg att jag skulle klara mig utan dem hela natten och idag. Men fy sjtton vad ont jag har!!! Det är verkligen inte värt att härda ut, det måste vara uthärdligt att vara.

Idag är Tösen sjuk.. 38,5 i temp, stackars liten!! Men jag gör mitt bästa för att hon ska tycka att det känns ok. Typ glass i stora lass framför en film inbäddad med filt :))
Känner mig inte så hundra själv heller, så det blir inte mycket gjort en sån här dag..

I tisdags var jag hos min beteendeterapeut. Varje gång blir jag mer och mer medveten om att det kanske finns en förklaring till vissa av mina "beteenden". Ex har jag så svårt att erkänna att jag inte klarar av vissa saker just nu, pga av att min kropp begränsar mig. Ett exempel på detta hände i lördags.
Det snöade som bara den och Marcus undrade om jag kunde komma och hämta honom i stan. Självklart vill jag det! Det var bara det när jag och Tyra kom ut så var ju bilen helt insnöad med tung blötsnö.. Men jag fick fram bilen, på bekostnad av att jag trodde att kroppen skulle sprängas i tusen bitar! Till råga på allt körde ju bilen fast och jag kom inte loss. En granne hjälpte mig och till slut kom jag loss!! En "normal" människa skulle kanske ha ringt soin sambo och sagt att jag kan inte komma loss med bilen för all snö, men skadad som jag är gör jag inte det. För mig blir en sådan situation ett nederlag för mig, att jag inte kan, att jag inte orkar!! Jag lägger i sådana situationer skulden på mig själv istället för att skylla på snön. Till saken hör ju också att min gulliga sambo ringer och säger, "du behöver inte komma, jag tar mig hem själv, tänkte att du kanske inte kommer loss med bilen i det här vädret".. Tyvärr var det ju han som fick ta smällen, pga av att jag ibland tänker så fel.
Terapeuten sa då till mig att alla situationer som jag beskriver så lägger jag all skuld på mig själv, vilket blir väldigt tungt att bära, vilket ju naturligvis leder till att jag inte mår så bra ibland.
Många saker som min fd man sa och gjorde har satt djupa sår i min själ. Han sa att han tyckte att det var jobbigt när saker kretsade kring mig och när jag mådde dåligt. Därförär jag rädd för det, att må dåligt eller erkäna att jag inte orkar vissa saker just nu. Jag är rädd att då bli lämnad...
Naturligtvis tänker Marcus inte på det viset, han ställer aldrig krav på mig att jag SKA göra saker, och förväntar sig inte heller att allt ska vara fixat när han kommer hem från jobbet. Vissa dagar orkar jag ju bara inte göra någonting, vilket är urjobbig för jag känner för det mesta att jag borde, men kroppen säger nej. Men sakta med säkert försöker jag lära mig att ta det lugnt och vila utan att känna att jag är lat.
Jag lär mig att göra saker som jag tycker är roligt och njuta av det istället för att ställa krav på mig själv.

En fråga som jag tycker är jobbig att besvara är: "Hur mår du? Hur är det?"
Visst det är underbart att människor bryr sig och månar om min hälsa, men jag vill ju bara kunna svara: "Det är kanon! Toppen!!"
Men när det inte är det, när det bara är ok, vill jag inte svara får då tror jag att andra tycker att jag är gnällig. Man får inte säga att man inte mår så bra, för det är inte acceptablet, tror jag.
Men som min terapeut då säger: Vad tänker du när en vän säger att hon eller han inte mår så bra, eller har ont? Tycker du att de är sämre människor?
Naturligtvis gör jag inte det!!! Vi är ju alla människor och det är fakiskt inte alltid som allt i livet känns så himla lätt.
Jag har enn del att jobba med mig själv, men jag är ändå medveten om att dessa tankar finns i mitt huvud och jag försöker göra något åt det. Jag vill tro mer på mig själv och känna att jag duger, precis så som jag är!

Jag är ändå glad att jag nu vågar dela med mig av alla mina innersta tankar, det är skönt att rensa huvudet!!

Jag har en vän som nu råkat ut för en otrogen man. Jag känner verkligen så mycket med henne. Jag vet vad hon går igenom, men vill att hon ska veta att jag tänker mycket på henne och vet i mitt hjärta att den som kommer att må bäst i slutändan är hon. För hon är den som hela tiden varit ärlig, det har inte han och det ska han leva med.

En mycket gullig sköterska på avd 18 här i Kalmar sa till mig, precis när jag blivit sjuk, att ibland är det så att Gud ger till dem som klarar av det. Man behöver inte tro på Gud för att förstå att ibland är det nog så. Vissa människor drabbas av mer saker än andra, kanske är det för att man klarar av det?
Tror att allt börjar att komma ikapp mig nu, då det snart är tre år sedan jag fick beskedet om att jag var sjuk. Alla tankar som jag tryckt undan för att klara mig igenom alla behandlingar som jag ändå gjort.

Idag är det fredag och då har vi fredagsmys här hemma!! Helgen ligger framför oss helt orörd.
Men vi ska gå på visning av ett hus på söndag, mest i spekulationssyfte denna gång. Vi är jättesugna på ett hus, men var sak har sin tid och egentligen är det inte läge för oss att flytta just nu. Vi har ju ett helt liv framför oss faktiskt.
En sak som jag FAKTISKT blivit bättre på ;)) är att jag har inte bråttom med vissa saker längre, utan kan känna att det är skönt att vissa saker inte händer på en gång.

Varje dag är en gåva som vi ska förvalta väl, det är bara vi själva som kan bestämma hur vi ska prioritera vår tid. Nu ska jag prioritera dottern, och se om hon vill ha lite mera glass :)) För när man är sjuk ska man bli bortskämd, det har jag alltid blivit och man mår faktiskt lite bättre då!!

Ha en riktigt underbar helg alla fantastiska människor!!!
Carpe Diem!!