carpeanna

Oj, det har hänt en hel del sedan sist jag skrev.
Igår kom jag hem från Stockholm och läkarbesök. Denna gång en blixtvisit, åkte i söndags och kom hem igår.
Det var ett bra läkarbesök. Jag önskade att jag skulle få påfyllning av mysenkymala, men Katarina ville inte spä på för mycket utan låta kroppen och medicinerna ha sin gång ett tag. Skulle jag känna minsta lilla förändring skall jag genast ringa så plockar de upp mig och fyller på.
Nästa gång jag ska åka upp blir det benmärgsprov igen... Som jag hatar dessa benmärgsprov, blää!!! Men de måste ju göras. Men nu ska jag inte tänka på det nu, för det är inte förrän i januari, tralalalala!! Tänk så länge utan att behöva åka, om allt går vägen!! Hoppas hoppas!!!

Så igår kväll när jag kom hem står ett fång röda rosor innanför dörren *KÄRLEK*
Ja, ord är överflödiga i det läget. Det var bara så himla fint gjort!

Förra veckan var verkligen jobbig för mig. Och att då få ett sådant mottagande när man kommer hem värmer i både hjärta och själ.

I fredags var jag hos min terapeut, hon som vet allt om mig. Hon som bokar en tid med mig och den timmen är helt och hållet avsatt för mig. Hon vill veta och ta reda på varför jag mår dåligt och hjälper mig att finna redskap till hur jag ska hantera sådana situationer nästa gång.
Jag kom att tänka på mitt besök hos terapeuten där jag satt på bussen i söndags kväll och dinglade med mina barfota fötter. (Det är sådant obehag och det gör ont att ha strumpor och skor på, därför åker de av så fort jag inte behöver dem)
I alla fall, som jag sa vet min terapeut nog allt om mig. Hon sa till mig att hon skulle bära det förtroendet med sig. Det fantastsika med henne är att hon behöver ju inte visa mig det utan bara vara professionell och göra sitt jobb, men för mig är det otroligt viktigt att jag kännner att hon är genuint intresserad av mitt välbefinnande.
Jag har gått igenom mycket de senaste åren i mitt liv. Mer än vad andra gör under en hel livstid, och andra slipper helt. Tack o lov! Inte önskar jag någon annan att behöva tampas med så mycket som jag faktiskt gjort.
En gång var det någon som sa till mig, det var efter min transplantation, att jag om någon borde verkligen veta vad det är att vara tacksam.
Ja, det gör jag verkligen! Men de orden har satt sig så hårt i mig och gör fortfarande så ont så jag kämpar med att inte låta det bryta ned mig.
Jag är tacksam, så tacksam och glad för allt det jag har idag och för allt det som mina nära och kära gjort och gör för mig hela tiden. Att vara anhörig till någon som är så svårt sjuk som jag varit är oerhört jobbigt, det tar på krafterna samtidigt som man vill vara stark för den som är sjuk.
Jag vill bara att andra ska behöva mig nu, att jag inte är den som behöver och behöver hela tiden. När jag var hos min syster i fredags sa hon, men Anna, vi behöver ju dig med, det måste du förstå!! Vi behöver olika saker och jag är övertygad om att du skulle ge mig det jag hade behövt om det hade varit jag som varit sjuk.
Självklart skulle jag ju det! Det är bara så svårt att tänka i den omvända situationen ibland.

När jag hamnar i en svacka, när det känns tungt att bara kämpa hela tiden blir jag låg och väldigt tyst. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner och vill bara vara för mig själv. Jag kan inte ta emot ömhet och kan inte ge ömhet. Då är det inte lätt att vara med mig.
Om jag känner så igen ska jag sätta mig ner och försöka skriva ned vad jag känner, oftast har jag lättare för det än prata om det. När jag sedan kommer ur denna känsla av tomhet, kan jag plocka fram det och låta min älskade Marcus läsa det så kan vi prata om det då. Detta tycker jag är så bra med min terapeut, hon ger mig konkreta saker jag kan göra för att hantera en liknande situation.

Så kommer vi till en paradox i vårt samtal där jag säger: "Men jag vill verkligen lära mig att vara med mig själv, att känna ro i mig själv och känna mig lugn, samtidigt som jag vill att alla andra ska vara nöjda!!"

Ja, efteråt hör jag själv hur knasigt det låter!!
Det är klart att om inte jag är nöjd med mig blir ju inte andra det heller. Då känner de oro för mig och det vill jag inte. Den man kan jobba med är sig själv, that's a fact! Så, jag måste konfronteras med hjärnspöken och lära mig att saker som gjort mig illa, och som fortfarande upprör mig kan jag göra upp med. Jag kan göra upp om de här sakerna för min skull inom mig själv.
Man kan känna ilska inför vissa saker som hänt, det är en bättre känsla än tomhet för det är mer kreativt. Med tomhet händer det ingenting, det ger dig ingenting. Så de saker som gjort mig upprörd, arg oh ledsen ska jag göra upp med, en gång för alla!

Jag läser nu en bok av Anna Kåver som heter "Att leva ett liv - inte vinna ett krig!" Den handlar om acceptans. Acceptans är INTE samma sak som att man tycker om vissa saker, det handlar inte om att man tycker att det som hänt är rättvist eller ok på något sätt. Jag citerar:

" Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det >>borde>> eller >>måste>> vara. Allting i livet har en orsak, vare sig vi känner till den eller inte och vare sig vi gillar den eller inte. Enkelt uttryckt är livet som det är, vilket inte betyder att det alltid är opåverkbart. Du kan välja hur du ska reagera och agera på denna verklighet."

Ett annat sätt att ge sig själv utrymme för eftertanke är att göra det när man mår bra, för då kommer inte låga perioder så ofta, eller kanske inte alls. Vi är alla inte mer än människor och ibland känner man sig helt enkelt bara trött och hängig för att i nästa stund kanske finna energin och kraften att blomma upp igen. Det är tillåtet att ge sig själv tid, det är faktiskt helt ok.

Så nu i mitt hjärta känner jag att jag kan ta emot allt det som min syster och bror kan ge mig, även om det åsamkar dem smärta för ett litet tag, med kärlek för det är just precis så de vill att jag ska ta emot det.
Även det min Marcus sa till mig i fredags, då jag berättade om mitt samtal hos terapeuten har gett mig mer lugn. Jag kan luta mig mot honom och få stöd.
Föräldrar, vänner och alla andra som finns och stöttar gör det för att de är mån om mig, precis som jag är mån om dem. Jag är lyckligt lottad på så vis!!

Så till en rolig sak som hände när jag var i Stockholm på Hematologen igår. Jag träffade Holger, en läkare som jag träffade en del när jag var inlagd på B87 för transplantationen 2007. Naturligtvis kände han inte direkt igen mig, men när jag berättade tog han min hand och sa "Vad kul att se dig, Anna"

Vid mitt samtal med min läkare Katarina sa hon att det finns de som är skeptiska till min behandlig, hur kan man förklara att smärtan försvinner och att det inte bara är en synergieffekt. Att man tror att smärtan försvinner för att man får cellerna, men att det egentligen beror på att kroppen jobbar????!!
Nej, nej, nej säger jag. Med den fruktansvärda smärta som jag dragits med och känner att den efter transplantation av mysenkymala bindvävsstamceller försvinner är ingen synergieffekt. Jag tar ju inte värktabletter i onödan, och när man känner att smärtan minskar så i omfång, så är det klart att det beror på det som tillsatts kroppen. När jag förklarar för någon som inte riktigt förstår allt det jag går igenom brukar jag jämföra det med Super Mario spel. Där kommer den friska glada Super Mario och äter upp de trasiga cellerna som bara ställer till skada i kroppen.
Tror även på det Katarina sa, att när jag sa att det svider så i huden ibland, vad beror det på? Hon sa att det var sunt, för det tyder ändå på nån slags aktivitet i huden. Så svid på då då!! ;)

Måste bara avsluta med det fina sms jag fick av min mor igår: "Ni är så söta o passar så bra ihop alla tre, det är så härligt att se Marcus på fin han är med Tyra kram kram"

Idag ska jag till en kär kompis och så ska hon visa huset som de ska flytta in i i februari. Så glad jag är för deras skull!! Tänk så underbart, hon har kämpat en del hon med och det är så härligt att se hur hon landat här i livet och med kärleken!!!

Kärlek till er alla!
Kramar Anna