Gripande...
Ikväll har jag tittat på rosa bandet galan. Det är så gripande att se andra kvinnors öden. Så gripande att känna igen den känslan de förmedlar av hopp ändå!
Tårarna stiger upp i ögonen, det stockar sig i halsen, näsan blir täppt och ögonen svullnar...
Det gör ont, ont, ont..
Varför finns cancer????? Varför drabbas så många av denna hemska sjukdom? Varför gör den så förbannat ont?
Jag känner igen mig när de säger att ge upp det finns inte på kartan, för så är det! Man kan inte ge upp, vi måste alla kämpa mot cancern!!
Och precis som de säger måste vi kämpa tillsammans, för man klarar det inte själv. När man får det beskedet, när man ska ta sig igenom det helvetet som det innebär att få cellgifter behöver man allt stöd i världen som man kan få. Sen kommer tiden efter, då tiden för eftertanke finns. Det är då det börjar göra riktigt ont. Då kommer känslorna, för dem har iaf inte jag haft riktigt tid för under värsta sjukdomsperioden. Då var jag stark, då fixade jag nästan allt! Jag var glad, jag tröstade, jag orkade.
Nu känner jag mig svag, nu är jag ledsen, nu gör det något så fruktansvärt ont. Nu kan jag tänka "tänk om.." Tänk om jag inte hade varit så förbannat envis som jag är! Tänk om jag bara förlorat fokus för en liten liten stund.. Jag vågar knappt tänka på det. Det är så otäckt.
Så jag ska fortsätta kämpa!
Den 24-25 oktober passerade jag tre år!! Det är tre år sedan jag fick ny kraft in i min kropp. Tre år sedan jag fick ny DNA, ny benmärg, nya celler... Jag minns hur det ett par dagar efter transplantationen bara rusade till i kroppen. Som att det for omkring någonting i mig och det sa bara swisch! Det gjorde ont, det värkte som växtvärk. Det var de nya cellerna som tog fart i min kropp.
Det är en hisnande tanke att tänka på. Tänk vad man kan göra ändå!
Därför vill jag inte gnälla över att det gör ont i mina ben och händer. Jag är så in i tacksam för att jag fått möjligheten till livet! Jag väljer livet och jag vill leva!!
Nu ska jag besegra nästa berg, ärligt talat är denna kampen svårare än den mot leukemin med cellgifterna. Jag såg cellgifterna som mitt hopp, bring it to me! In med det i mitt blod bara!!!
Nu vill jag ju återigen ha in de nya cellerna i min kropp, jag tar emot dem med glädje och vill bara låta dem styra och ställa allt tillrätta i min kropp. Det kommer att ske, det är jag övertygad om!
Det jag däremot inte har en blekaste aning om är hur lång tid det kommer att ta.
Ibland är jag så galet utled på att kämpa och lägger mig för att vila ett litet litet kort tag. Men så reser jag mig och tar nya friska tag!
Jag ska tänka på alla er som kämpar! Ni är fantastiska och de runt er är fanatastiska!
Man måste ha en tålmodig omgivning som aldrig ger upp hoppet om en.
Sov gott alla tappra hjältar överallt som fortsätter kampen!
Tillsammans är man stark!
/Anna
Tårarna stiger upp i ögonen, det stockar sig i halsen, näsan blir täppt och ögonen svullnar...
Det gör ont, ont, ont..
Varför finns cancer????? Varför drabbas så många av denna hemska sjukdom? Varför gör den så förbannat ont?
Jag känner igen mig när de säger att ge upp det finns inte på kartan, för så är det! Man kan inte ge upp, vi måste alla kämpa mot cancern!!
Och precis som de säger måste vi kämpa tillsammans, för man klarar det inte själv. När man får det beskedet, när man ska ta sig igenom det helvetet som det innebär att få cellgifter behöver man allt stöd i världen som man kan få. Sen kommer tiden efter, då tiden för eftertanke finns. Det är då det börjar göra riktigt ont. Då kommer känslorna, för dem har iaf inte jag haft riktigt tid för under värsta sjukdomsperioden. Då var jag stark, då fixade jag nästan allt! Jag var glad, jag tröstade, jag orkade.
Nu känner jag mig svag, nu är jag ledsen, nu gör det något så fruktansvärt ont. Nu kan jag tänka "tänk om.." Tänk om jag inte hade varit så förbannat envis som jag är! Tänk om jag bara förlorat fokus för en liten liten stund.. Jag vågar knappt tänka på det. Det är så otäckt.
Så jag ska fortsätta kämpa!
Den 24-25 oktober passerade jag tre år!! Det är tre år sedan jag fick ny kraft in i min kropp. Tre år sedan jag fick ny DNA, ny benmärg, nya celler... Jag minns hur det ett par dagar efter transplantationen bara rusade till i kroppen. Som att det for omkring någonting i mig och det sa bara swisch! Det gjorde ont, det värkte som växtvärk. Det var de nya cellerna som tog fart i min kropp.
Det är en hisnande tanke att tänka på. Tänk vad man kan göra ändå!
Därför vill jag inte gnälla över att det gör ont i mina ben och händer. Jag är så in i tacksam för att jag fått möjligheten till livet! Jag väljer livet och jag vill leva!!
Nu ska jag besegra nästa berg, ärligt talat är denna kampen svårare än den mot leukemin med cellgifterna. Jag såg cellgifterna som mitt hopp, bring it to me! In med det i mitt blod bara!!!
Nu vill jag ju återigen ha in de nya cellerna i min kropp, jag tar emot dem med glädje och vill bara låta dem styra och ställa allt tillrätta i min kropp. Det kommer att ske, det är jag övertygad om!
Det jag däremot inte har en blekaste aning om är hur lång tid det kommer att ta.
Ibland är jag så galet utled på att kämpa och lägger mig för att vila ett litet litet kort tag. Men så reser jag mig och tar nya friska tag!
Jag ska tänka på alla er som kämpar! Ni är fantastiska och de runt er är fanatastiska!
Man måste ha en tålmodig omgivning som aldrig ger upp hoppet om en.
Sov gott alla tappra hjältar överallt som fortsätter kampen!
Tillsammans är man stark!
/Anna
Kommentarer
Trackback
