I ärlighetens namn...

I ärlighetens namn är det inte alls det bra. I ärlighetens namn har jag fortfarande så j-la ont!!
Varför säger jag när någon frågar att det är bra, när det i själva verket inte är rikgit sant?
Jo, för att jag vill inte erkänna att det är så. För att jag är så besviken på min kropp på att en iinte gör som jag vill!

Min terapeut sa idag: "Bästa sättet att bli kvitt sin fiende är att bli vän med den"
Det är jag livrädd för. Jag är livrädd för att försonas med draken i kroppen. Värken i mig är för mig i bilder som en drake. En hemsk eldsprutande sådan som slumrar till lite grand under dagen, men som vaknar på eftermiddagen tvärilsk och sprutar eld och svingar sig runt och slår runt i min kropp. Jag vill inte krama draken eller ens ta i den, den tanken känns helt förgörande!!
Så helt plötsligt föreslår min terapeut att jag ska smeka draken medhårs och försonas.. Hur ska det gå till??

Anledningen till att tanken på försoning känns så galen är att jag i mer än 3,5 års tid kämpat och slagits MOT sjukdomen. Nu får min terapeut mig at tänka tvärtom. Tänk Anna att du kämpar FÖR att bli frisk inte MOT.

Jag visar upp en fasad att jag mår bra och vill int erkänna ens för mig själv att det inte är så. Jag vill inet hellre än att återgå till mitt jobb och simsalabim så är allt som vanligt igen.
Men faktum är att ingenting kan någonsin bli "som vanligt" igen med allt vad jag bär med mig. Jag måste nu möta alla de demoner som finns inom mig och försonas med mig själv, min kropp och mina tankar.
Livet är inte lätt, det ska gudarna veta! Och jag måste lära mig att inte ha så förjordat bråttom jämt.
Min läkare sjukskrev mig 4 månader till för hon menade att jag måste låta det ta tid att gå tillbaka till jobbet, det går inte på två veckor. Det fungerar inte att jag säger: "Jag måste sluta äta värktabltter, jag ska ju börja jobba nu"
När jag hör det i efterhand hör jag själv hur korkat det låter, men jag vill ju så gärna bli bra och bli fri från värken!!

Så alla till alla er fantastiska människor i min närhet som jag säger att det är bra till: Förlåt, jag är inte ärlig...
Många gånger när det brister för mig och jag bara inte orkar mer, då säger alla: "Ja, Anna jag undrar hur du orkar, som du kämpar och kämpar.."
Fina vännen Ulrika sa till mig idag: Anna, du borde få nobelpris så som du kämpar!
Tack söta du!
Så nu ligger hårt arbete framför mig. Att lära mig vara ärlig och säga till att jag inte orkar. Det är inte lätt, men nu MÅSTE jag.

Skrev på min facebook idag:
"Om måsten finns det mycket att säga...
Hudterapeuten säger: Du måste dricka mer vatten för att tillföra huden fukt. En läkare säger: Du måste dricka mer mjölk för att stärka skelettet. En annan läkare säger: Du måste äta mer så du går upp i vikt. Tränaren säger: Du måste träna f.ör att stärka kroppen. En annan säger: Du måste ta det lugnt och inte stressa upp dig. Beteendeterapeuten säger: Du ska inte ha så mycket måsten...
Jag: ????????
Beteendeterapeuten: Tänk annorlunda Anna: Drick vatten och mjölk och ät ordentligt för att du ska må bra och bli bättre. Träna för att du mår bra av det och yoga/meditera för att samla tankarna och kom överens med dig själv.
Jag: Aha!! =)


Många måsten finns det i livet, men många gånger behöver man kanske vända på dem och tänka på vad jag som människa och individ behöver för att må bra!
Att behöva känns så mycket mer positivt än att man måste!!

Så bevittna mig och mitt liv, så att jag vet att jag finns för att ni behöver mig!!
/Anna

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig Anna!!! Du betyder så mycket för mig. Du kan verkligen förstå mig när mina maskar äter upp mig invärtes, känns så skönt att ha någon om förstår när något tar över ens liv. Jaaaa du skulle verkligen ha Nobelpris för ditt kämpande... Alla i din omgivning skulle kunna skriva under på det. Det är tyvärr såna som klarar av hemskheter som får det. Jag vet att du brister ibland och är sååå ledsen. Men det är det som bevisar att du är en sån stark tjej, kunna ringa och bara gråta för att du är sååå trött på allt och bara vill vara "normal" igen. Om du skulle stänga in allt i dig så skulle du explodera, det måste ju ut och jag är så glad att du ringer mig och gråter ut ibland. Vet bara att jag pratar för mycket ibland, ligger liksom i min natur att jag vill få människor att må bra...

Finns alltid här för dig:)

//Ulrika

2010-10-09 @ 08:38:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0