carpeanna

Metaforer är en stor favorit för mig. Jag tycker om att beskriva mina känslor i bilder.
Tänk er en bil, ingen skruttig en som kör sakta och lugnt - Nej! det ska vara en med lite krut i och lite växlar.
På min bil finns det alltid högsta växeln, den lägger jag i så fort det går. I med 6.an och så foten på gasen och så köööööööör vi!!!!!
Boktavligt talat alltså! Fort ska det gå, inget sölande här inte. Och så full tank så klart, men jag glömmer alltid fylla i reservdunken...
Med den hastigheten kommer man inte alltid så himla långt, utan det dyker upp något hinder på vägen. Stannar till lite grann, men va tusan, det finns bensin kvar, i med högsta igen och gasa på!!!!! Neeeeeejjjjjj!!!! Bensinen tog slut, hinder på vägen - PANG!!!!
Ungefär så kan man beskriva det när jag kör huvudet i väggen, så där lite titt som tätt. Slaget blir så stort och alla existensiella frågor sätts på sin spets. Jag vill bara vara ifred med mina tankar och inte försöka förklara vad det är som händer, för det vet jag inte själv just då. Då har jag kraschat och försöker samla ihop bildelarna och se till så att ingen annan kommit till skada.
Men jag då?????
Jag, jag är vilsen och vet inte vad jag ska känna, tänka eller tycka. Jag vet just då ingenting.
Eftersom jag allt som oftast kör utan reserver blir det så mycket svårare att ta igen sig efter kraschen eller motståndet. Ibland kan det bara röra sig om lite motvind som får bilen att stanna.
Jag vill sååååå mycket och driver på mig själv så hårt när jag tycker att det går bra att det blir lite för hårt. När jag själv har ett totalt kaos i huvudet kan jag däremot ha de bästa utav lösningar för andra. Då kan jag fokusera på något annat som går att lösa så slipper jag ta itu med mig själv.
Men vart är mitt fokus???
"Antagligen nånstans i yttre rymden", sa jag till min terapeut idag när hon ställde den frågan.
Dagens visdomsord och lärdom blir att fylla på reserven och sätta gränser. Det är inte lätt att lära sig att säga nej när man egentligen så gärna vill, men faktiskt inte har möjlighet.
En jag ALDRIG vill säga nej till är min dotter. Jag vill inte säga nej till henne. Jag pratar då inte om saker hon vill ha eller något sådant. Jag menar i livet i stort. Honska alltid känna att mamma har ALLTD stöttat mig och funnits för mig, och mamma har alltid haft mig i fokus. Jag vill att hon ska känna att hon inte saknat något i sitt liv.
Jag har berättat tidigare om att hon börjat fråga efter syskon och att hon tycker att det är orättvist att hon aldrig kan få bli storasyster.
Detta gör mig så fruktansvärt ont. Det blir så tydligt för mig att jag faktiskt inte kan få fler barn nu. Jag kan inte ge henne ett syskon - där måste jag säga nej.
Men jag vill inte att hon senare i livet ska känna att under hela sin uppväxt saknade hon detta, utan känna att hon är nöjd med så hon växte upp ändå. Jag vill aldrig försaka vår tid tillsammans.
När jag hamnar i dessa mindre kaos, blir det precis som jag skrev igår -då vill jag bara hem till mamma. Där är det lugnt och där finns inga som helst krav på att jag måste prestera nånting överhuvudtaget.
Mina föräldrar har inget annat fokus än att jag ska må BRA!!!
Precis den känlan vill jag att Tyra ska känna när hon blir stor.

Idag blev det lite djupgrävning i mitt inre, men det är alltid en slags lättnad när det kommit ut!

Igår hittade vi vitsippor i backen - vilken LYCKA!!!
elt plötsligt stod det ockå några påskliljor i en backe också, och då menar jag verkligen bokstavligt talat i en backe!!!

Se och njut av dessa underbara blomster!!
Kram,
Barfotaflickan (på väg att hämta min skatt som ska på simskolan :-))