carpeanna

Det är ok. "Ja, säg det igen och mena det verkligen så att du känner det ända ner i magen", sa min terapeut till mig idag.
Det är OK! Ja, det är faktiskt helt ok att känna så här.
En väldig lättnad var det när hon förklarade för mig att ilska och aggression är en helt ok känsla. Det är en kreativ känsla som föder något mer. Den ger energi och du kan göra något av den.

Man kan tänka sig att man delar in det jag går igenom i faser. Och att jag nu kommit till fasen av ständig frustration över läget. Varför tar det sån tid?????????????????
"Det är faktiskt inte alls konstigt då att du känner aggression över det."
Fasen emellan, innan man är återställd. "Back in business."
Och till vilken grad? Hur mycket återställd kommer jag att bli? Ovissheten. När???
Jag har ingen aning om vad jag ska svara på frågan när jag blir återställd. Det är ju den frågan jag mest av allt själv vill ha svar på. Då är det inte lätt att ge någon annan det svaret.
När man inte kan förstå sig själv eller varför man känner som man gör. Det är då jag helst bara vill vara med sig själv för att ta reda på varför det känns som det gör.
Jag fungerar liksom lite tvätrom tror jag. När jag egentligen mår som sämst, då är jag väldigt "stark". Eller jag uppfattas nog som kall tror jag. Jag vill verkligen inte ha ömhet eller förståelse då. Då är jag rädd. Jag har varit med om det förut och mitt sätt att tackla en sådan situation idag blir att sluta mig. "Jag klarar mig själv, jag fixar det här, inga problem, jag behöver ingens hjälp" Jag varken vill eller kan ta emot då. Jag kan ge till mitt barn men inte mer, stopp.
Fruktansvärt jobbigt och frustrerande. Men ändå var det en lättnad att få en förklaring som verkligen kändes som att jag bara andades ut, phu.. Så är det ju, just det. Och det är faktiskt ok att känna så. Det är ok att vara arg, inte konstigt alls.
Hela veckan har kännts som en riktig skitvecka ärligt talat.
Det är verkligen jättejobbigt att inte förstå sig på sig själv. Men på en timme så kunde min terapeut få mig att förstå vissa saker, och hon kan läsa mig så bra. Kanske den som vet det mesta om det allra innersta om mig.
"När du pratar Anna, så tänker du hela tiden på vad du säger." "Tankarna utvecklas under tiden som du talar, och du tänker igenom allt du säger." "Du vill inte säga något som du inte tänkt igenom." Så sant.
Förstå så mycket som pågår i min hjärna då och att jag blir trött! Tusen tankar och så ibland måste man prata, samtidigt som alla tankarna snurrar som man försöker förstå sig på, det är inte lätt.

Ikväll har jag och Tyra varit hos min syster. En mycket mysig kväll tillsammans med andra vänner.
En av dem har precis mist sin far. Fy så skört livet är. Det är så fruktansvärt och man förstår inte varför vissa saker sker. Och varför kan inte alla få leva tills man levt klart???

Då tänker jag på samtalet hos terapeuten igen. Vi talade även om känslan av att vara tacksam över livet. Jag som alla andra är bara en människa som inte varje dag kan gå omkring och tycka att varje dag är så himlans bra. Samtidigt där får jag dåligt samvete för att jag inte gör det. Jag menar, jag om nån borde ju verkligen behandla varje dag som ett fantastiskt tillfälle som bara kan upplevas just denna dag. Men nej, inte just nu är det inte så.
För jag menar jag om nån borde ju verkligen vara tacksam för att jag lever!!
Men jag ber alltid om ursäkt om jag talar om hur jobbigt jag tycker att det är just nu, för om jag blickar tillbaka så är det bättre än för ett år sedan. Och då känner jag skam. Dumma Anna, var glad för varje dag och ta vara på den!!!
Därför krockar det så i huvudet på mig. Jag talar om hur jag mår och hur det känns, sen mår jag dåligt för att jag talat om det och ber om ursäkt för att jag "gnäller".

"Jag är nog tokig", sa jag sen. "Ja, ibland tror jag faktiskt att jag håller på att bli helt tokig"
När man själv kan säga så och tänka så finns det inte stor risk till att man är det, talade terapeuten om för mig. Att känna är inte att vara tokig.
Jag vill heller inte ta någon medicin just nu för att inte må dåligt. Jag vill inte skjuta upp känslorna till sen. Det här måste jag bara ta mig igenom, som så mycket annat, för att sedan känna mig mer tillfreds.
Under tiden kan jag bara acceptera det som är nu.
Nu är nu och sen är sen. Det vet ju alla, och många gånger tror man att sen är bättre, men när man är i sen kanske man inte minns hur nu var...
Komplicerat, jo något!
Med andra ord, dax att få till lite sömn.
Sov så gott alla därute.
/Kram barfotaflickan