carpeanna

Hur gör man för att styra sina tankar rätt?
Fokusera på det "rätta" och inte på hindren?
Det, precis just det som jag alltid varit så bra på.
Just nu spretar mina tankar åt alla håll och då är jag mest bara tyst och försöker komma till ro med mina tankar.
Men det är inte alltid lätt att bara vara tyst i ett hem där det finns två personer till. Den sista energi man har går naturligtvis till sitt barn, så är det för alla. Men då får man dåligt samvete för att den andre parten inte får något av en. Vilket dessutom sätter igång prestationsångesten igen att man ska vara en glad och trevlig sambo.
Jag känner mig inte som en sådan just nu, men önskar att jag kunde vara det.
Men det är så sällan man får en liten tid för bara sig själv. Jag har behov av det nu och då. Större än de flesta andra kanske, jag vet inte.
Det är heller inte lätt att förklara allt det här. Men nog sjutton finns det någon annan som känner likadant????
Oftast blir det en liten andhämtningspaus som nu, på en timme för mig själv, sedan är det ärenden som måste uträttas.
Jag blir i perioder väldigt stressad av att vara en person man förväntar sig något av. Jag har än inte landat. Hur landar man?
Och många många gånger säger många till mig att det är i mitt huvud som alla tankar finns. Ja, naturligtvis. Men jag önskar kanske att mina signaler om min känsla av otillräcklighet ibland gick fram. Vad jag orkar och inte orkar just nu. Just nu kan jag bara fokusera på att komma tillbaka.
Jag blir alldeles nervös av att tänka på saker som annat boende tex.

Jag försöker göra allt jag kan för att vända spiralen uppåt igen. Tänka framåt och fokusera på kroppens välmående.
Svårt, svårt, svårt, svååååååårt!!!!!

Igår ringde iaf sköterskan från Stockholm. Min läkare ligger efter i sina bokningar och jag var ännu inte inbokad för återbesök. En ny infusion finns i åtanke, men måste ju även den förberedas samt att min bror måste finnas på plats.
När hon sa, jobbigt för dig och så där får jag mest panik och säger till henne att: "Jag vill verkligen inte verka gnällig och besvärlig, jag vill bara bli bra, kunna gå ut utan problem". Den här tiden är tung för mig. Det har varit så mycket med alla högtider och födelsedagar på raken.
Det är verkligen underbart att laga mat och baka och få duka och göra fint. Men sen känner jag mig inte komplett när jag inte orkar vara fullt ut glad och social när gästerna är här. Jag vill så gärna och gör så gott jag kan, men tycker att jag inte lyckas fullt ut och då blir jag besviken på mig själv.

Tänk igår blev min lilla tös 6 år!!!!!!
Hon är ingen bebis längre, hon är en ganska stor tjej som klarar väldigt mycket själv. Hon är det bästa jag åstadkommit i mitt liv. Det är verkligen inte lätt att vara mamma alla gånger, men vad hon än gör så älskar man henne så gränslöst och vill göra allt och lite till för att hon ska må bra.
Må hända är hon lite bortskämd med sin frukost på sängen varje dag, men hon tycker det är så mysigt så vad gör det??
Och har man bara ett barn går det ju bra att göra så.
Det är ju hon som varit mitt fokus genom svåra sjukhusvistelser, aldrig att jag kunde lämna henne!!!
Kanske vill jag nu då kompensera upp det?? Att jag var på sjukhus och inte hemma med henne?

Det är inte lätt att leva med mig. Det är inte lätt att vara mig. Hur sjutton klarar de som har tio barn av att känna sig fulländade? Hur lever man upp till alla förväntningar?
Antagligen lär man sig att leva lite mer här och nu, lite mer Carpe Diem liksom!
Just nu funkar det inte så bra på mig.
Imorgon börjar yogan igen och på söndag ska jag börja på Quigong. Hoppas detta ska hjälpa mig att komma till mer ro i min själ. Slippa trycket över bröstet och känslan av att inte riktigt kunna andas ordentligt.

Sen tänker jag: Usch vad otacksam jag är! Jag ska ju vara glad att jag lever och har allt det som jag har. Som när jag igår läste om en tjej som blivit förlamad till 86%, 31 år gammal. När hon var 23 år trillade hon av en häst och bröt nacken. Så många saker hon inte kunde göra själv, ingen integritet. Men hon var glad och tacksam över sitt liv och sin man. Barn ville de gärna skaffa så småningom. Då tänkte jag: Kan man få barn om man är förlamad från huvudet och ner? Kan man överhuvudtaget ha sex?? Tänk att man bara kan tänka så!!!!!! Jag måste vara komplett galen ibland!
Det är nog tur att jag har en tid hos min terapeut på fredag, annars kanske jag blir helt kokobello ;-)
Skämt åsido, det är många "förbjudna" tankar i huvudet och när jag inte ens själv kan reda ut dem är det inte lätt att förklara dem för någon annan. Men hon brukar vara mycket bra på att reda ut saker åt mig.

Men jag vet att jag vill ha ett fokus nu och det är att komma tillbaka till mitt arbete, och då måste jag koncentrera mig på det. Jag gör då allt som står i min makt för att kunna det. Tränar både fysiskt och mentalt, vilket tar i stort sett all min tid. Så jag hoppas min läkare och terapeut kan hjälpa mig hur jag ska göra för att det ska bli möjligt.

Nähä, dax att lyfta på baken och uträtta dagens åtaganden ;-)
/Barfotaflickan