carpeanna

Ikväll har jag tittat på rosa bandet galan. Det är så gripande att se andra kvinnors öden. Så gripande att känna igen den känslan de förmedlar av hopp ändå!
Tårarna stiger upp i ögonen, det stockar sig i halsen, näsan blir täppt och ögonen svullnar...
Det gör ont, ont, ont..
Varför finns cancer????? Varför drabbas så många av denna hemska sjukdom? Varför gör den så förbannat ont?

Jag känner igen mig när de säger att ge upp det finns inte på kartan, för så är det! Man kan inte ge upp, vi måste alla kämpa mot cancern!!
Och precis som de säger måste vi kämpa tillsammans, för man klarar det inte själv. När man får det beskedet, när man ska ta sig igenom det helvetet som det innebär att få cellgifter behöver man allt stöd i världen som man kan få. Sen kommer tiden efter, då tiden för eftertanke finns. Det är då det börjar göra riktigt ont. Då kommer känslorna, för dem har iaf inte jag haft riktigt tid för under värsta sjukdomsperioden. Då var jag stark, då fixade jag nästan allt! Jag var glad, jag tröstade, jag orkade.
Nu känner jag mig svag, nu är jag ledsen, nu gör det något så fruktansvärt ont. Nu kan jag tänka "tänk om.." Tänk om jag inte hade varit så förbannat envis som jag är! Tänk om jag bara förlorat fokus för en liten liten stund.. Jag vågar knappt tänka på det. Det är så otäckt.
Så jag ska fortsätta kämpa!

Den 24-25 oktober passerade jag tre år!! Det är tre år sedan jag fick ny kraft in i min kropp. Tre år sedan jag fick ny DNA, ny benmärg, nya celler... Jag minns hur det ett par dagar efter transplantationen bara rusade till i kroppen. Som att det for omkring någonting i mig och det sa bara swisch! Det gjorde ont, det värkte som växtvärk. Det var de nya cellerna som tog fart i min kropp.
Det är en hisnande tanke att tänka på. Tänk vad man kan göra ändå!
Därför vill jag inte gnälla över att det gör ont i mina ben och händer. Jag är så in i tacksam för att jag fått möjligheten till livet! Jag väljer livet och jag vill leva!!

Nu ska jag besegra nästa berg, ärligt talat är denna kampen svårare än den mot leukemin med cellgifterna. Jag såg cellgifterna som mitt hopp, bring it to me! In med det i mitt blod bara!!!
Nu vill jag ju återigen ha in de nya cellerna i min kropp, jag tar emot dem med glädje och vill bara låta dem styra och ställa allt tillrätta i min kropp. Det kommer att ske, det är jag övertygad om!
Det jag däremot inte har en blekaste aning om är hur lång tid det kommer att ta.
Ibland är jag så galet utled på att kämpa och lägger mig för att vila ett litet litet kort tag. Men så reser jag mig och tar nya friska tag!
Jag ska tänka på alla er som kämpar! Ni är fantastiska och de runt er är fanatastiska!
Man måste ha en tålmodig omgivning som aldrig ger upp hoppet om en.

Sov gott alla tappra hjältar överallt som fortsätter kampen!
Tillsammans är man stark!
/Anna

Ibland känns det som att man bara måste stanna upp och känna glädje över saker i livet. Ibland bara slår det en att saker man tar för givet inte är för givet.
Igår när jag gick från min träning på sjukhuset slog det mig vilken känsla det är att jag faktiskt kan gå!!! Jag kan ju använda mina ben och jag kan träna. Mina ben är må hända inte de bästa man kan tänka sig, men jag kan fortfarande ta mig fram med dem själv. Jag kan gå, jag kan köra bil, jag kan cykla!!
Nu jobbar jag vidare för att få starkare ben som kanske även kan lära sig att springa igen, som kanske kan lära sig att sitta på huk, sitta på knä och bli lite smidigare igen!!!

I fredags var jag hos min kusins fru och barn. Min kusin jobbade då vi träffades på dan. Vi hade en mysig dag tillsammans med våra barn, fyra tillsammans. Jag satt där med deras nytillskott, en liten kille, i famnen och så får jag bara ett sånt stooort leende tillbaka - så härligt det var!! Och då frågar min kusins fru mig om jag vill vara fadder till deras lille kille!! Jag blev alldeles rörd och tagen av stunden!
Min kusin har inga syskon och då kände de att jag var närmast. Det värmer verkligen i mitt hjärta, det känns stort för mig.

Igår var det simskola igen! Mycket noggrannt hade jag denna vecka kommit ihåg att packa ner Tyras baddräkt. Det var inte kul när jg hade glömt den förra veckan och hon fick simma i linne och trosor.. Hu vad hon grät tösen. Det var liksom inte roligt. Kände mig som en usel mamma! Hur kan man bara glömma baddräkten, det viktigaste av allt till simskolan?????????
Igår glömde jag hårborsten, men det var bara att dra på töserna deras mössor och ut i bilen. Lite mindre dramatiskt om man säger så :)

Nu börjar det bli dax att sova.. Ska upp tidigt imorgon till yoga-klass. 5.40 ringer klockan.. En ny dag och då hoppas jag att halsontet som börjar kännas av inte känns av!!
Nej, bort med kryp i benen och stamningar i huden, i natt vill jag sova!!

Natti natti!
/Anna

Vänskap är ett så vackert ord! Vänskap är djupt, innerligt och kärleksfullt. Vänskap gör mig varm i hjärtat och jag känner sån stor stacksamhet för att jag har så fina vänner.

Jag har svårt att be om hjälp. Jag tror att "det löser sig", "jag fixar det".
Men ibland måste jag lära mig att lyssna till kroppens signaler och be om hjälp.
Idag har jag ont igen. Det är precis två veckor idag som jag klarat mig utan starka värktabletter, men idag gick det bara inte. Benen sprängde och värkte så jag bara ville gråta. Då ringde jag min vän Annelie. Det är nämnligen dans för döttrarna idag. Jag tänkte, men det ordnar sig, jag kan följa med Tyra. Men så tänkte jag sen att vad dum jag är. Jag vet ju att Annelie ska dit med sin dotter och självklart ställde hon upp!! "Du kan alltid be om hjälp, det vet du Anna!"
Ja, i hjärtat vet jag det och nu sitter jag här och känner mig såååå tacksam för att hon finns!!

Nu börjar dexofnen göra verkan.. Det tar emot att behöva ta till värktabletterna igen. Jag har ju fått ny medicin, skräm nu bort värkmonstret!!! Jag känner mig lite softare i huvudet och benen spränger inte lika galet mycket. Jag undrar hur det känns att vara helt värkfri?? Vilken lycka att gå upp på morgonen och lägga sig på kvällen utan att ha kännt smärta!!

Just nu läser jag Mia Skäringers bok: "Dyngkåt och hur helig som helst!" Hon skriver att för att kunna vara riktigt frisk måste man ha varit riktigt sjuk.
Då måtte jag bli frisk som en nötkärna resten av mitt liv!! Efter att jag gått igenom den här tiden av att vara riktigt sjuk då.. för den är inte riktigt över än. Tyvärr..
Ibland måste man bli imponerad av sig själv, hur mycket man klarar av egentligen. Aldrig ska hoppet överge mig, jag ska bli bra!! Jag ska slippa smärta!! Jag ska kunna ha ett par strumpor på mig utan att det gör ont!!
Mia Skäringer och jag är verkligen två motpoler. Hon tycker inte om människor som lyckas planera "äppelstunder" :) eller människor som har perfekta raka vita hem.
Jag gillar när jag har läget under kontroll, jag gillar att planera och jag älskar vitt och ett hem utan en massa rassel och färger.
Men jag tror hon skulle gilla mig ändå, kanske mest för min tråkiga humor :)
Många gånger stör sig människor som inte är så organiserade eller "ordentliga" på människor som är det. Personligen bryr jag mig inte särskilt mycket om huruvida andra människor har det stökigt och oorganiserat hemma, men jag vill bli respekterad för att jag vill ha det så.

Idag har jag varit på min yoga, jätteskönt sätt att börja dagen på. Efter det skulle jag till medicinsk tandvård. Eftersom det var en liten stunds väntan emellan passade jag på att ta en liten extra frukost och läsa lite. Hade det varit för ett par månader sen hade jag åkt hem emellan och slängt in en maskin tvätt eller hunnit med något annat "nyttigt". Men nu passade jag på att ta det lugnt och koppla av lite istället. Jag är stolt över mig själv =)

Sen har jag ätit lunch med en kompis från jobbet idag. Hon är så mysig och varm person.. Tänk på allt hon gått igenom och har sån värme till alla!! Hon ger mig inre lugn och har sån förståelse!!

Vidare har en annan vän haft världens huvudbry denna veckan. Tänk vad lätt det kan vara att feltolka varandra ibland. Återigen inser vi att män inte är som vi. Hon och jag vill "prata o prata" ;) Och oj vad vi kan vända ut och in på saker ibland. Men efter det kan vi släppa det och gå vidare. Män är inte som vi, de kan kommentera en sak med "ja, men det kanske bara är så här". Punkt. End of. Klart.
Ok, det är bra men jag tror att Ulrika o jag fortsätter analysera lite för att sedan gå vidare och analysera nästa grej, ha ha!
Hon ger mig glädje och skratt, söta rara vännen min!!

Nyss ringde min syster och undrade hur det är. Hon har kärlek och tålamod till hela världen tror jag. Jag har inte alltid samma tålamod, jag vill gärna se resultat på en gång. Men å andra sidan har jag ju haft galet mycket tålamod de senaste 6 åren, så kanske är jag ganska tålmodig ändå =)

Nu kommer snart tösen hem från dansskolan, så då ska hon tankas med lite kvällsmacka och bad innan läggdax!

/Anna, tacksam själ

...något som jag önskar blir sanning. Jag drömde att jag kunde sitta på knä!!!
Det låter banalt och det är saker som de flesta tar för givet som jag önskar jag kunde göra. Tänk om det blir verklighet, vilken lycka det vore för mig!!!
Igår kväll ringde min läkare från Stockholm,  hon ville höra hur jag mår och hur de nya cellerna gjorde verkan. Det är stor skillnad och jag har inte tagit starka värktabletter på två veckor!! Så nu tyckte hon det var dax att sätta in en ny medicin, Myfortic. Den hämmar kroppens immunförsvar så att den inte ska stöta bort de nya cellerna och ge en mer hållbar effekt av de mesenkymala cellerna i min kropp. 
Nu på morgonen var jag på apoteket och hämtade ut den nya medicinen. 1550 kronor fattigare, men ändå med nytt hopp!!
Medicinen kostar egentligen 2649 kr, men efter ett visst belopp betalar man ju en viss procent. Men jag är snart uppe i 1800 kr igen. Det är verkligen inte billigt att vara sjuk.
Men man är ju galet tacksam för att det finns högkostnadsskydd, annars hade det ju bara inte fungerat. Att vara sjuk är ingen lönsam historia och jag rekommenderar ALLA som inte tecknat en sjukförsäkring att göra det NU!!! Det har man råd med när man jobbar, men man har inte råd att vara utan den när man blir sjuk... Jag hade tyvärr ingen! Korkat kan man ju tycka då, men tyvärr hände det allt för mycket i mitt liv och mycket har varit ett enda stort kaos, och då är det svårt att ha koll på allting.

Tänkte när Katarina sa att jag skulle börja med detta nya läkemedel att jag inte skulle googla på det och läsa det jag kom över. Men försök låta bli det den som kan!! Information finns så lättillgänglig idag, bara skriv in vad du söker så får man miljoners träffar!

Läser då direkt: syraneutraliserande läkemedel (s k antacida) som innehåller magnesium och aluminium.

Hmm, Magnesiumtabletter tar jag mot krypningar i benen.. Dem har jag köpt på hälsokost och de hjälper ju!! Får ringa och fråga hur jag ska göra..

Läser vidare, avsnittet som man definitivt ska hoppa över, biverkningar: Immunsuppressiva läkemedel inklusive Myfortic, reducerar försvarsmekanismerna i kroppen. På detta sätt kan man undvika att det transplanterade organet stöts bort. Samtidigt blir kroppens egen motståndskraft nedsatt. Därför löper en patient större risk att få infektioner under behandling med Myfortic då kroppen inte förmår bekämpa infektioner lika bra som tidigare. Infektioner i hjärnan, huden, munnen, mag-tarmkanalen, lungorna och urinvägarna är exempel på sådana infektioner.

Ok, man ska undvika solen - tur det är höst!! (Gick iofs i långbyxor och långärmat hela sommaren så jag är van..)
Nedsatt immunförsvar - på med munskydd och handskar när jag lämnar Tyra till förskolan då ;) Tror inte man kan bli mer manisk än vad jag redan är när det gäller bakterier osv.
Skickar min sambo till läkaren för han hostar, livrädd för bakterier som han kan sprida omkring sig..
Nej, det går bara inte att skydda sig mot allt, det är bara så. Jag kommer vara än mer försiktig för det är så jobbigt att ligga sjuk.

Nåväl, den forsta tabletten är i kroppen, i mitt system, så kan man bara sätta sig ner nu och invänta mirakel?? =)

/Anna

Det var en gång en drake, en flodhäst och en liten kanin. Dessa tre flyttade in i kroppen Anna. Där ville de bo, där hade de det bra. Men Anna förstod inte att de bara ville henne väl, utan trodde att de skulle utnyttja hennes kropp som boende.
Anna förstod inte att draken, flodhästen och kaninen var metaforer för hennes styrkor.
I många år har draken, flodhästen och kaninen kämpat för Annas förståelse, men inte förrän idag förstår hon vad de betyder.
Det är här historien tar sin början, i dessa tre små figurer, som from nu skall bli mina bästa vänner!

Idag har jag varit hos min terapeut.
När ens terapeut blir så berörd av en klient som hon blev idag, fick det mig att inse att jag är en speciell person.
Speciell så tillvida att jag kan klä mina känslor och tankar i liknelser och i bilder. Jag ser oftast bilder i mitt huvud när jag tänker på något, råkar ut för något, när jag måste kämpa, när jag är glad, arg, ledsen eller upprymd.
Min terapeut fick tårar i ögonen när vi började prata om mina metaforer.
Det känns så stort och så varmt för mig, för det innebär att det jag säger och gör berör.

Jag är så rädd att människor ibland ska ha för höga förväntingar på mig. Då vill jag vara en rädd liten kanin med vit gosig päls som alla vill krama. Men då är jag även väldigt sårbar och det skrämmer mig, så därför gömmer jag mig oftast när kaninen gör sig till känna.
Just nu är en period då kaninen gör sig tillkänna. Jag har inte så mycket kraft, jag känner mig ganska sorgsen och orkar inte vara den drivande kraften utan vill krypa upp i famnen och bara vara en liten, liten flicka.
Jag är rädd för att människor ska ha för höga förväntningar på mig för att det inte på ytan syns hur jag egentligen ser ut. Som min läkare Gunhild sa i tisdags, men Anna om du klär av dig, då syns det på hela din kropp. Och den är jag vääääldigt bra på att dölja.
Men den lilla kaninen har oxå en lekfull sida. En kanin med en diskokula. En duracellkanin som kan dansa hela natten lång. En busig kanin som bara vill strunta i alla restriktioner om än det ena än det andra och bara släppa loss och dansa och skutta omkring under en diskokula hela natten lång!! Som jag längtar efter att kunna dansa

Jag är rädd för att människor ska se mig som alltför stark. Jag är rädd för styrkan inom mig själv ibland. Jag är rädd för att "monstret" ska komma tillbaka och äta upp mig.
Draken som jag såg framför mig som en stor eldsprutande sådan, grön med röda taggar längs ryggen och svansen, kanske inte alls är min fiende. Draken är kanske den enorma styrka som jag burit med mig genom alla tunga svåra saker som jag fått gå igenom i mitt liv.
Draken fick idag ett annat utseende. Draken blev en mysig drake i velour, en viljestark men oerhört snäll och varm drake.
Jag har varit rädd för draken då människor sagt till mig: "Anna, jag fattar inte hur du klarat dig igenom allt som du gått igenom". Då har jag varit rädd att min styrka skrämmer iväg andra, fast det kanske snarare är tvärtom. Kanske är det så att andra faktiskt beundrar mitt mod och min styrka genom motgångarna?
Det är kanske trots allt så att det är draken som hjälpt mig, som givit mig den jävlaranamma jag har. Det är draken som är styrkan inom mig. Jag ska vara stolt över min drake och ta hand om den mer.

Hur kunde då flodhästen få följa med draken och kaninen? Flodhästen symboliserar för mig min kropp. Den strama huden, som inte är så skön att smeka. Flodhästen symboliserar klumpighet, då jag inte kan trippa ner för en trappa lite graciöst utan klampar ner ganska så klumpigt, enligt mig själv. Flodhästen är också den som tappar saker och har svårt för att greppa om saker och som inte kan sitta på knä, på huk eller för den delen komma ner och sätta mig på golvet överhuvudtaget.

Jag tycker att det kan vara svårt att ibland komma överens med det talande ordet. Däremot är jag mer kompis med det talande ordet. När jag sitter vid tangentbordet kommer orden till mig på ett hlt annat sätt.
En annan sak som jag kom att tänka på idag under terapinsessionen var min och min amms relation. Min mamma och jag pratar i telefon ett par gånger i veckan. Vi identifierar oss i varandra och varandras bekymmer. Min mamma är världens sötaste lilla mamma. Hon ser alltid fräsch ut och är glad och go. Men min mamma har ont. Smärta är ett tillstånd som man bara vill göra sig av med. Min mamma måste lära sig leva med sin smärta. Jag vill inte att min mamma ska ha ont. Jag vill inte att min mamma ska vara så "duktig" trots att hon har så ont. Om mamma kan, så borde ju jag kunna. Min mamma säger till mig att jag måste ta hand om mig och ta det lugnt. Jag säger till min mamma att hon måste ta hand om sig och ta det lugnt. Vi lyssnar nog sådär båda två skulle jag säga.
Min mamma målar om en möbel, och mamma får ont. "Men mamma, du ska inte göra såna saker", säger jag. Jag putsar fönster och får ont. Min mamma säger till mig, "Men Anna, du ska inte göra såna saker".
Vi är med andra ord lika goa båda två. Men jag hoppas att min mamma nu lyssnar på mig och kan lova att inte göra saker som gör att hon får ont, för då jag jag lova detsamma!
Snacka om utpressning på hög nivå ;)
Ironi är ett stort inslag i min humor, det vet alla som känner mig, och det är med den jag kan skoja bort jobbiga saker, precis som jag precis gjorde! Anna, i ett litet nötskal =)

Idag har jag varit med om ett par riktigta ögonöppnare. Jag ska jobba på att inte tro att andra förväntar sig "förmycket" av mig. Jag ska jobba på att vara ärlig och inte skoja bort det faktum att jag är rädd i allt det här. Jag ska jobba på att låta mig bli "omhändertagen" ibland. Jag ska jobba på att tillåta mig tycka att det är ok att jag är sjukskriven. För när skulle jag ha tid att jobba, som min läkare sa. Du är ju på sjukhuset i stort sett varje dag, samt att jag åker till Stockholm för behandling.
Jag har inte haft semester på 3,5 år. Jag kan inte koppla av och bara släppa. Jag måste gå på mina läkarbesök och min behandling för att bli bra. Från det kan man inte ta semester! Så, jag är sjukskriven, men jag jobbar stenhårt med min rahabilitering för att bli bra. Dt är det som är mitt jobb just nu, och det är inget jobb man blir rik på kan jag meddela.. Att ha varit sjukskriven så här länge tar kål på ens ekonomi och det är inget liv i lyx och flärd. Men jag försöker göra det bästa av det.
Idag skiner solen ute. Det är snart dax att hämta min underbara dotter från förskolan. Vi ska cykla ner till stan, njuta av sällskapet av goda vänner samt att Tyra ska gå till fantastiska häliga Elina på Åbergs frisörer i Kalmar och bli klippt som hon bara älskar!!!
Och jag ska inte ha dåligt samvete för det. Jag har varit hos min terapeut idag, jag är klar för dagen, för helgen och jag har gjort ett så stort jobb idag att jag förtjänar det!

Så tack alla nära och kära som finns och hela tiden stöttar. Så nu vet ni, möter ni mig idag kan det vara en kombination av en drake, en flodhäst och en liten kanin =)
/Kram Anna

Ja, tänk om man kunde ta semester från en sjukskrivning! Tänk den tiden när jag slipper åka som en jojo mellan hemmet - sjukhuset, hemmet  - sjukhuset Stockholm!! Som jag längtar dit!!!
Den dan kommer, så är det bara! Men allt tar tid. Snart närmar sig treårsdagen för min transplantation. Den 24-25 oktober transplanterades jag med min systers stamceller på Centrum för Allogen Stamcellstransplantation (CAST) B87 på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.
Eftersom jag besöker ett sjukhus i stort sett varje dag kan jag aldrig koppla bort det faktum att jag varit svårt sjuk och fortfarande kämpar för att bli frisk.
Idag var jag nämnligen på läkarbesök här i Kalmar. Hon sa till mig? "Varför har du dåligt samvete för att du "är hemma"? "Har du dåligt samvete för att du har dålig ekonomi eftersom du är sjukskriven?"
"Anna, du har jobbat, du har betalat skatt, du har gjort "rätt för dig". Det är ju inte direkt så att du lever ett liv i lyx och flärd"
Nej, det är ju så sant så. Varje dag har jag något jag ska på. Jag tränar för att kroppen ska bli stark och orka mer, och kunna återgå i arbete, jag försööööker ta hand om själen och koppla av genom yoga, jag går i samtal för att få hjälp med alla tankar i huvudet.
Så, när jag ser det svart på vitt frågar jag mig själv - vad har jag dåligt samvete för???? Vem skulle vilja byta med mig egentligen?
Även om jag är sjukskriven så är inte min dotter det. Jag är fortfarande mamma precis som alla andra, och jag måste precis som alla andra skjutsa mitt barn till akiviteter. Dock kanske det krävs lite större ansträning av mig för att göra det, men vad gör man inte för sitt barn? Jo, man gör allt!!
Men det gör ont när hon frågar: "Mamma kan inte kusinen få följa med hem idag?"
Och jag känner att jag är helt slut efter sjukhusbesök och inte orkar. "Inte idag vännen, en annan dag".
Det är klart att man vill glatt säga varje dag att det går bra. Men för mig känns det bäst om jag vet innan, då har jag haft valet att säga om jag orkar eller inte. Jag har nog blivit lite bättre på att inte säga ja till något jag inte orkar.
Jag är inte mer än människa jag heller, hur många är inte trötta efter en dags arbete? Mitt arbete är rehabilitering, och det innebär engagemang och stort mått vilja från min sida.

Just nu har Amelia ett samarbete med Vulkan Media om Årets Blok 2010! Det är en dröm jag länge haft, att ge ut min egen bok!!!!!

Årets blok 2010

I samarbete med amelia lanserar vulkan.se årets blok 2010. En blok är en blogg i bokform.

Bloken är nästa steg på bloggandet, en finurligt komponerad blok är en läsupplevelse och kick för bloggaren och bloggens publik. Nominera och uppmuntra dina favoritbloggare att skapa en bok av sin blogg. Vinnare utses i början av 2011.

Nominera genom att mejla: blok2010@vulkan.se

I juryn sitter Fred Forsell från amelia, Linda Skugge från vulkan.se samt Maria Montazami. Maria har en egen priskategori ”Maria Montazamis bloggfavoriter”

Tänk om det kunde bli verklighet en dag!!
Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte. Jag har MASSOR att vara tacksam och glad över. Och det är jag verkligen, tro mig.
Jag skriver för att det hjälper mig igenom det här, jag skriver för att jag hoppas att det kan hjälpa andra som kämpar mot en jobbig sjukdom och all vad det innebär.
Dessutom är det, tycker jag, oerhört intressant och fascinerande att jag är 1 av 25, i VÄRLDEN!!, som fått möjligheten att få den behandling som jag fått. Det är häftigt att vara en del av forskningen och på så sätt bidrar även jag till att fler kan bli friska från kronisk GVH. Jag bidrar faktiskt till att forskningen kan gå framåt!! Det jag gör kan komma att betyda något mycket stort för någon annan, det är min förhoppning!

Njut av de underbara höstdagar som vi bjuds på just nu!!
/Anna

Home sweet home!! Sent i tisdags kväll kom jag hem igen från Stockholm.
Det var dax för nytt läkarbesök, samt ett besök på kvinnokliniken.

I måndags träffade jag min läkare igen. Ett rutinbesök bara, trodde jag till en början..
När forskningssköterskan Karin skulle ta prover frågade hon: "Hur mår du nu då?"
"Ska jag vara ärlig nu då?", sa jag. Det är klart att du ska vara det sa hon.
Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara ärlig, inte säga att det var ok utan säga allt.
Detta hade jag lovat mina vänner. De som ser att det inte är "bra" när jag säger så. Och det man lovat håller man.
"Nej, det är inte så bra", sa jag. Jag förklarade hur jag känner, att jag har ont och att huden känns väldigt stram igen. Känns som luften gått ur mig. Sa att sist jag fått de mesenkymala kändes det riktigt bra i två veckor, då jag inte tog några starka värktabletter alls. Det var underbart!
"Men gav det sån effekt?", sa Katarina, min läkare. Genast började hon undersöka om det fanns några mesenkymala celler redo för mig. Det fanns det!!!!!!!! Yes!!!!!!!!!!
Så i tisdags blev jag påfylld med mer friska celler! Idag känns det bättre, än så länge. Jag behövde inga starka värktabletter igår. Dock mot huvudvärken som är värktabletternas baksida. Värktabletter ena dan, ger huvudvärk nästa. Så igår vilade jag mest. Bäddade inte sängen förrän klockan var typ två!!
När jag kom hem i tisdags kväll var det en underbar känsla att komma hem till min familj!! Gick in och pussade Tyra på kinden som sov så sött, för klockan var typ halv tolv på natten, för att sedan krypa ner i sängen och värma mig hos min goa sambo. Då känner man sig hemma!

Igår kväll hade vi tjejkväll, jag o mina tjejkompisar. Lite pasta carbonara och en mun vin - mmmmm. Och så lite film på det, mysigt värre!!!
Sambon kom hem efter halv tolv, då han varit på puben med några kompisar. Somnade så gott, men blev väckt av en liten Tyra vid tvåtiden som tyckte hon hade feber. Bara att ta kudden o tempen o sen lägga mig hos henne. Vid halv sex vandrade jag tillbaka till vår säng, så sovmorgonen idag var välbehövlig.
Så nu kan det börja bli dax att göra något mer av dagen, men ibland är det faktiskt skönt att inte göra så mycket. Och känna att det är ok. Precis som det stod i senaste Amelia, ibland måste man "släppa dagen" och inte göra nånting.
För prestationsinriktade mig är det inte alltid så lätt, men övning ger färdighet!

Ha en riktigt härlig helg!
/Anna

Jag önskar att man kunde ha en på och avknapp för oro. Så fort man känner den gnagande känslan av oro och osäkerhet skulle man bara kunna trycka på av.. För ibland vill man bara inte översköljas av känslor av otillräcklighet och betydelselöshet och osäkerhet.
Känslorna är bara förödande, både för en själv och ens omgivning.
Det är svårt att förklara för den som inte själv upplevt samma sak. Det är så oerhört svårt att förklara hur det känns att bli övergiven i en situation där man undrar hur man ska kunna överleva utan den personen.
Mitt förslutna spökar för mig igen. Det faktum att jag blev så sviken och bedragen präglar mig än. Trots att det gått mer än 5 år. Tiden läker alla sår, men ibland tar det låååång tid. Nog har såren läkt, men ärren finns kvar.
Det är svårt att förklara att det har inget att göra med att man på något vis saknar den person som gjorde en illa, ABSOLUT inte. Det är rädslan att när man igen har lyckats öppna sitt hjärta för någon annan och igen känner rädslan för att bli lämnad igen, det är det som är så jobbigt.

Det är verkligen galet svårt med relationer. Det är verkligen galet svårt att förklara hur man känner utan att det känns som en anklagelse.
Jag är inte en missunnsam person. Jag önskar alla i min omgivning lycka och välgång, av hela mitt hjärta! Naturligtvis allra mest önskar jag det för den person som jag lever tillsammans med.
Därför är det så svårt att inte oroa sig. Och hur stänger man av panikkänslan inom sig som maler av oro?
Jag önskar verkligen att jag sluppit gå igenom allt jag gått igenom, men det går ju inte att ta bort det.
Reaktionen blir ett rop på hjälp, det tas kanske emot som en anklagelse. Det är det sista jag vill..
Men hur ska jag uttrycka mina känslor, hur ska jag be om hjälp när det blir så svårt att förstå?

Ja, vad handlar då allt detta om???
Jo, min sambo är denna helgen bortrest. Jag unnar honom verkligen resan och vill bara att han ska ha det bra och så roligt det bara går. Han vet om min oro och att jag jobbar på det. Anledningen till att allt blev så knasigt var att han inte hörde av sig. Och då finns det alltid två sidor av saken. Grejen är den att vi kommit överens om att han bara skickar något sms och säger att allt är ok. Men det gjorde han inte igår, glömde helt enkelt för att han hade så trevligt. Helt mänskligt!
Dock för mig sätter hela apparaten igång av känsloströmmar och jag känner att jag inte blir bekräftad. Livrädd för att han från en stund till en annan bara "tröttnat" på mig och vårt liv.
Det är ett problem för mig och jag jobbar jättemycket med det. Men vad gör man i den situationen där det blir en akut känsla, när det förflutna gör sig påminnt och mindervärdeskomplex infinner sig.. När hjärtat bankar, magen snörps ihop och man bara mår illa. Jag blir så himla rädd! Rädd för mig själv och alla de känslor jag har. Men mest av allt rädslan för att bli lämnad!

Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta, det är stort för mig att ge mig hän åt någon så.
Igår blev han arg och jag ledsen. Det som gjorde ont för mig var att jag bad om hjälp, men han kunde inte ta in det just då.
Jag kände mig ganska kränkt av det faktum att hans syster var där och han gav luren till henne och sa att jag var helt galen.
Det är fruktansvärt jobbigt att faca alla dessa käslor på en gång och jag kan inte fixa allting själv.
Alla förväntningar som jag känner på mig själv blir svåra att leva upp till. Det är svårt nog att bara vara.
Jag är stark och jag klarar ju mig själv, så klart! Men jag vill inte det! Jag vill bara vara vi, vi tre som en familj.

Jag tror att det är hela bilden just nu som rasar som ett korthus. Saker blir ju sällan som man tänkt sig...
Jag hade tänkt börja jobba. Kämpat mig igenom dagarna, härdat mig själv att stå ut utan värktabletter för "om jag ska börja jobba kan jag ju inte stoppa i mig värktabletter hela dagarna".
Jag säger till folk: "Jo, jag mår bra". Men det är inte så. Jag är besviken på mig själv för att min kropp inte lyder mig. Jag är besviken på kroppen för att den har ont. Jag är besviken för att jag inte är som alla andra. Jag är inte med mig själv. Vem vill vara jag??

Häromdagen pratade jag med en kvinna som drabbats av samma problem som jag med hud och leder. Hon hade ingen värk och det hoppas jag verkligen att hon slipper!! Det var skönt att prata med någon i samma situation, för det finns knappt någon mer.. Man blir desperat och vet inte vart man ska vända sig till slut. Jag vill inte vara ensam i det här!

Jag vill bara förklara för min omgivning att skenet bedrar många gånger. Jag ser glad o pigg ut, men det är mycket som pågår under fasaden. Alla tankar som snurrar i mitt huvud som gör att jag ibland känner mig helt vimmelkantig.
Idag blir mitt inlägg väldigt osammanhängande och spretigt, för jag känner mig väldigt splittrad.
Det är det svåraste som finns, att verkligen lära känna sig själv och känna ro i sig själv med den man är. För andra är det en självklarhet, för mig ett enormt arbete.

Vill bara avsluta mitt inläg med att jag verkligen älskar och beundrar min omgivning, min sambo, dotter, familj och vänner som oftast känner mig bättre än jag själv!
För det är jag er evigt tacksam och detta är min kärleksförklaring till er.
Idag är den främst riktad till mannen i mitt liv - Marcus!
Mer avskalat, naket och avslöjande än så här blir det knappast. Jag har blottat hela mitt hjärta och alla känslor för er, och jag gör det för att fortsätta, för att gå vidare, för att hjälpa mig själv med alla tankar.
Tack alla som lyssnar!

Amor Vincit Omnia!
/Anna